Det som ger uttrycket den svenska modellen en viss substans är den för Sverige speciella relationen mellan kapital och arbete. Saltsjöbadstraditionen, samförståndet från slutet av 30-talet mellan starka partsorganisationer om arbetsmarknadens spelregler och den åtföljande avspänningen mellan näringslivet och den regerande socialdemokratin har alstrat livskraftiga föreställningar om hur vårt samhälle fungerar. I denna svenska självförståelse ingår svåra feltolkningar av historiska samband.

    Huvudavtalet mellan SAF och LO hösten 1938 var en vändpunkt. Inför slutförhandlingen bjöd finansministern Ernst Wigforss in näringslivet till en dialog om ekonomiska framtidsfrågor. Snart utlöste världshändelserna en exemplarisk samverkan mellan stat och näringsliv, arbetsgivare och fackföreningar, för att sätta landets produktion på krigsfot. Under den svenska modellens guldålder på sextiotalet blev handslag mellan Bertil Kugelberg och Arne Geijer och Harpsundsmöten mellan Tage Erlander och näringslivets toppar sinnebilder för ett Sverige i balans och harmoni.

    Historikern Bo Stråth har sammanfattat vad många forskare menar: ”Den svenska modellen var en socialdemokratisk modell.” Inom arbetsmarknadens område brukar fackföreningsrörelsen beskrivas  som inspiratör och initiativtagare, arbetsgivarna som bromsare. ”För att undvika lagstiftning har arbetsgivarna återkommande visat en viss kompromissvillighet gentemot LO:s krav”, menade Anders L. Johansson i sin doktorsavhandling. Enligt arbetarrörelsens självbild, som slår igenom också i forskningen, var facklig ansvarsfullhet och socialdemokratisk folkhemspolitik den  svenska modellens bärande element.  

    Den huvudfråga som samarbetstraditionen var ett svar på gällde arbetsfreden. Under lång tid var Sverige troligen det land i Europa som hade flest arbetskonflikter, under 20-talet i medeltal 500 om året . Kommunister och syndikalister, som inte erkände någon fredsplikt, hade stort inflytande och missade sällan en chans att föra klasskamp på arbetsplatserna. Övergrepp och våld förekom. En kaféidkare kunde förklaras i blockad för att han serverat strejkbrytare, en handelsman för att han vägrat ge kredit under en strejk. Arbetare som vittnade mot arbetskamrater i en rättegång kunde hängas ut som osolidariska i den fackliga tidningen. Konflikterna var en landsplåga, och kraven på en politisk lösning restes allt starkare.

    I riksdagen var liberalerna tungan på vågen från 1905. De var emot lagstiftning om fackföreningar och strejker så länge arbetarna inte hade full rösträtt, men under 20-talet var de redo att ingripa. En liberal regering genomdrev kollektivavtalslagen 1928 mot socialdemokratins häftiga motstånd. LO utlöste en landsomfattande proteststrejk – för att snart upptäcka att lagen stärkte kollektivavtalssystemet och var till gagn för arbetarna.

    Gustav Möller var socialminister några år i mitten av 20-talet. Han försökte få arbetsgivare och fackföreningar att samverka för bättre arbetsfred under statens ledning i en trepartsmodell. Det misslyckades. På hösten 1935 kom Per Albin Hansson och Möller överens med LO om att på nytt  pröva en trepartsmodell för arbetsfreden. SAF vägrade att delta, LO ändrade sig, och tillsammans höll de staten utanför de förhandlingar som utmynnade i Saltsjöbadsavtalet. Möller blev besviken och förgrymmad. En självständig, övergripande arbetsgivarmakt fanns det inte plats för i socialdemokratins ideologi. 

    Det politiska trycket, hotet om lagstiftning, var riktat mot fackföreningsrörelsen, inte mot arbetsgivarna. LO och förbunden tvingades ändra sin beslutsordning enligt krav som SAF hade ställt under lång tid och som också den av socialdemokrater behärskade ”mammututredningen” 1935 ställde sig bakom. Huvudavtalet förutsatte ett centralt ansvar, som LO kunde bära endast om man ändrade sina stadgar. Avtalet förbjöd stridsåtgärder i flera situationer och föreskrev att lokala och centrala förhandlingsmöjligheter skulle uttömmas innan man varslade om konflikt eller gick till Arbetsdomstolen. Det var främst löntagarsidan som behövde disciplineras i arbetsfredens intresse.

    Statens roll i Saltsjöbadsmodellen var att respektera parternas självständighet inom det revir som SAF och LO hade mutat in genom huvudavtalet. Staten skulle svara för medling i konflikter och vara neutral mellan organisationerna. Så hade liberalerna resonerat sedan länge, medan ledande socialdemokrater som Ernst Wigforss betraktade statlig neutralitet som orimlig, eftersom hela samhällsordningen ”är ett enda fortgående neutralitetsbrott”.

    Saltsjöbadsmodellen blev en socialdemokratisk uppfinning i efterhand. I verkligheten var den snarare en produkt av liberalt inflytande och tänkande: samarbete i stället för klasskamp, stabila kollektivavtal enligt 1928 års lagstiftning, i övrigt ett minimum av statlig inblandning, ömsesidigt respekterad föreningsrätt. 

    Kommunisterna förkastade Saltsjöbadstraditionen som ”klassamarbete”. Långt senare började en spegelvänd kritik framföras från höger, bland annat av ideologer inom SAF/Svenskt Näringsliv:  samförståndet med LO var en självuppgivelse, kompromisserna gynnade bara arbetarrörelsen, intresse- och åsiktsmotsättningar doldes och förnekades.

    Men så var det inte. Åren 1944-48 kämpade SAF och LO på var sin sida i den stora striden om planhushållning och socialism utifrån Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, parallellt med att de fördjupade samarbetet över ett brett fält och förhandlade fram avtal om företagsnämnder och tidsstudier. De mätte sina krafter i ATP-striden på 50-talet, i samma skede som de övergick till samordnade lönerörelser. Den svenska modellen hanterades av sofistikerade människor, som kunde hålla två motsatta tanker i huvudet utan att lamslås.

    Somliga beskriver SAF-LO-samarbetet som korporatistiskt, centralistiskt och hämmande för den ekonomiska utvecklingen. Mest artikulerad är Mauricio Rojas, som menar att den svenska modellen  spårade ur under 70-talet ”av egen kraft, inte för att dess funktionssätt förändrades utan som ett logiskt resultat av densamma”. Korporatismens spelregler gynnade enligt honom etablerade intressen på bekostnad av tillväxt och förnyelse.

    Om korporatism betyder att organisationsmakt och statlig makt växer samman, så var den svenska modellen motsatsen till korporatistisk. En stor del av poängen med huvudavtalet 1938 var att man drog en tydlig gräns mellan statens och partsorganisationernas ansvarsområden. SAF och LO hanterade sådant som i de flesta länder regleras av staten. Vi fick en förhandlingsordning som medfört att nästan alla de tusen och en vardagliga tvisterna i arbetslivet kunnat löses av parterna, i kontrast mot de juridiska förfaranden som dominerar i anglosachsiska länder. Det finns inga belägg för att samförståndstraditionen skadade vår ekonomi. Att tillväxten var otillfredsställande redan före 70-talets urspåring berodde på en ekonomisk politik som näringslivets företrädare inte kan göras ansvariga för.

     Det var när staten under 70-talet invaderade parternas gemensamma revir med ny lagstiftning som problemen hopade sig. Omsvängningen från avtal till lagstiftning drevs inte fram av fackföreningsrörelsen, vilket många har påstått, utan av konkurrensen om löntagarnas röster mellan främst socialdemokraterna och folkpartiet. Sedan tillkom en svårartad politisering av lönebildningen och hot om kollektivisering av ägandet genom löntagarfonder. Starka parti- och organisationsintressen tävlar om att bestämma vår uppfattning om hur allt detta hängde ihop, och som vanligt är socialdemokratin överlägsen när det gäller att forma historiebilden. Ingvar Carlssons memoarbok är det senaste exemplet. Myter som slår rot inom arbetarrörelsen finner allltid sin väg ut i medierna för att slutligen bekräftas av den oberoende samhällsforskningen och bli en del av vår och omvärldens gemensamma uppfattning om Sverige.