LO Tidningen 27/2004

LO vill fšrtrŠnga sina historiska framgŒngar

Fredrik Reinfeldts nya uppfattning om arbetsrŠtten Šr ett stšrre brott mot den tidigare moderata politiken Šn prutningen pŒ partiets skattesŠnkningar, eftersom den ršr en principfrŒga. Hans motivering Šr att arbetsmarknadens sŠtt att fungera har fšrbŠttrats. Men troligen kommer vi att mšta nya perioder dŒ lšnebildning och sysselsŠttning vŒllar problem, och jag hŒller med Wanja Lundby-Wedin om att en sŒ lŠttvindigt fšrklarad sinnesŠndring inte verkar serišs. Argumenteringen om arbetsrŠtten mŒste gŒ mera pŒ djupet.

    LO gjorde en liknande tvŠrvŠndning i frŒga om arbetsrŠtten 1973 med hŠnvisning till effekterna av en konjunktursvacka. Tidigare hade LO sagt nej till lagstiftning om anstŠllningsskydd, eftersom detta var en frŒga fšr arbetsmarknadens parter. Ett avtal mellan SAF och LO 1964 krŠvde saklig grund fšr uppsŠgning. En uppsŠgning av personliga skŠl kunde pršvas av ArbetsmarknadsnŠmnden som skiljenŠmnd med opartisk ordfšrande. Det fanns en lŒng tradition av turordningsavtal, dŠr produktionens krav och de anstŠlldas trygghetsbehov skulle vŠgas mot varandra. NŠr tvister uppstod klargjorde Arbetsdomstolen att en arbetsgivare som ville behŒlla en viss arbetare pŒ grund av stšrre duglighet mŒste klart kunna styrka skillnaden mot arbetare med lŠngre anstŠllningstid. En LO-kommittŽ ledd av Bert Lundin menade infšr kongressen 1971 att tvister om anstŠllningsskydd borde behandlas Óav parterna sjŠlva under facklig medverkanÓ och att ÓArbetsmarknadsnŠmnden borde bli skiljenŠmnd Šven i urvalstvisterÓ. Det fanns ingen facklig opinion fšr lagstiftning, inget utbrett missnšje med hur det fungerade. NŠstan alla tvister lšstes i fšrhandlingar, i Saltsjšbadstraditionens goda atmosfŠr. LO gav ingen principiell motivering fšr sin tillstyrkan av lagstiftning 1973. Man anpassade sig till ett nytt politiskt lŠge, dŠr socialdemokraterna och folkpartiet bjšd šver varandra om nŒgot som sŒg ut som ett lšntagarintresse.

     Nu menar LOs ordfšrande att arbetsrŠtten Šr nšdvŠndig fšr miljoner lšntagares trygghet och fšr styrkebalansen pŒ arbetsmarknaden. Den modell som LO-kongressen 1971 ville bevara antyds inte ens som ett teoretiskt alternativ. BŒde moderaterna och SAF/Svenskt NŠringsliv Œ ena sidan och fackfšreningsršrelsen Œ den andra har i Œrtionden resonerat som om valet bara kan stŒ mellan den nuvarande arbetsrŠtten och inga regler alls. De fšrstnŠmnda har velat avskaffa turordningsreglerna, upphŠva kollektivavtalens bindande verkan och fšrbjuda sympatiŒtgŠrder i strider pŒ arbetsmarknaden utan att lŒtsas om att den ordning som gŠller i dessa frŒgor Šr en produkt av frivilligt ingŒngna avtal mellan organisationerna, inte av lagstiftning. Facket genomdrev turordningsregler bland annat som ett skydd fšr fšreningsrŠtten. Kollektivavtal trŠffades i sextio Œr innan vi fick en lag om kollektivavtal, och parterna var tidigt šverens om att avtalen skulle vara bindande. SAF fšrmŒdde en motvillig fackfšreningsršrelse att i avtal acceptera en šmsesidig rŠtt till sympatiŒtgŠrder som ett undantag frŒn fredsplikten under avtalsperioden. De grundlŠggande spelreglerna pŒ arbetsmarknaden skapades av parterna, inte av staten.

    Under Saltsjšbadsperioden var SAF och LO šverens om att hŒlla staten borta frŒn det omrŒde som arbetsgivare och fackfšreningar visat sig fullt kapabla att reglera i avtal. Med ett minimum av statlig inblandning hade parterna byggt upp ett system fšr att hantera tvister som vŠckte beundran ute i vŠrlden. De tongivande i SAF och LO ansŒg att denna fritt framvuxna ordning var en huvudorsak till organisationernas ovanliga styrka och fšrmŒga att ta ansvar.

    Inom fackfšreningsršrelsen fšrsvann dessa insikter och tŠnkesŠtt under sjuttiotalet. Striden mot kapitalets makt skulle dŒ fšras bŒde fackligt och politiskt, och man sŒg inte en stark politisering av arbetsmarknadens tvisteŠmnen som ett hot mot den fackliga sektorns integritet.  Med trettio Œrs erfarenhet av denna anti-Saltsjšbaden-politik borde alla inse vidden av det misstag man dŒ begick. Arbetsgivarna har dragit sig ur samarbetet med fackfšreningsršrelsen i švergripande frŒgor, LO har fšrlorat rollen som samordnare av lšnepolitiken i fšrhandlingar, det intellektuella utbytet mellan de ledande i nŠringslivet och i fackfšreningsršrelsen har torkat in.

    Tryggheten i anstŠllningen har knappast blivit stšrre Šn den skulle ha varit utan sjuttiotalets lagstiftning. Turordningsregeln har urholkats av de borgerliga och miljšpartiet, den fasta anstŠllningen har trŠngts Œt sidan genom mŒngfalden av tidsbegrŠnsade anstŠllningar. LO hade bŠttre kontroll šver regelverket som avtalspart Šn man har som politisk lobbyorganisation.

    LO och Svenskt NŠringsliv fšrsšker bŒda trŠnga bort sitt fšrflutna, vill inte hšra talas om vad som en gŒng gjorde den svenska arbetsmarknadsmodellen till en internationell fšrebild.

Fakta om de centrala historiska fšrloppen nonchaleras, eller fšrnekas utan argument, om de inte stŠmmer med ideologin fšr dagen. NŠr moderaterna upptŠcker att deras argument mot arbetsrŠtten var feltŠnkta ser de ingen annan lšsning Šn status quo. De kunde annars ha gjort en insats fšr att stŠrka kollektivavtalet som alternativ till arbetsmarknadens politisering.

    Att arbetsgivarna intagit samma fackfšreningskritiska hŒllning som flertalet fšretagare i omvŠrlden och ser det fšrflutna i det perspektivet Šr kanske inte sŒ šverraskande. Men att fackfšreningsršrelsen fšrsšker radera ut minnet av den mest framgŒngsrika perioden i sin historia Ð det Šr mŠrkvŠrdigt.

Svante Nycander    

tillbaka till arkivet