Recension i Access 6/2009

 

Nytt ljus šver konstitutionens fader (James Madison)

James Madison Šr den ende av den amerikanska federationens grundare som omtalas som Ókonstitutionens faderÓ. Han vann brett gehšr vid fšrfattningskonventet i Philadelphia 1787, och genom The Federalist bidrog han till att fšrfattningen godkŠndes av de tretton staterna. €ndŒ Šr han en gŒtfull figur, forskarna tvistar om hur han tŠnkte.

    The Federalist var Madisons och Alexander Hamiltons gemensamma projekt, men nŠr Hamilton blev Amerikas fšrste finansminister blev Madison hans skarpaste opponent i kongressen. Genom dem utkristalliserades en partimotsŠttning som prŠglat Amerikas politiska liv i generationer. I det fšrsta skedet ledde Hamilton federalisterna, Madison republikanerna. Konflikten var filosofisk, konstitutionell, utrikespolitisk och ekonomisk. Hamiltons politik fšr att konsolidera unionen lŒg i linje med hans insats vid konventet och i The Federalist, medan Madisons hŒllning ansetts svŒrfšrklarad. En ny bok av statsvetaren Colleen A. Sheehan, James Madison and the Spirit of Republican Self-Government (2009), gšr det lŠttare att fšrstŒ Amerikas skarpsinnigaste politiska filosof. 

    Unionen behšvde reformera det finansiella systemet. Hamilton drev fram beslut om en nationell bank och en permanentning av den offentliga skulden frŒn befrielsekriget, bŒda delarna fšr att ška likviditeten och expandera handel och industri. Madison ansŒg att banken var ofšrenlig med konstitutionen och att Hamiltons politik skapade en anda av spekulation. Den permanenta statsskulden skulle gšda en penningaristokrati, i strid mot klassiska republikanska ideal. Misstro mot banker och kamp mot spekulation och korruption i finansvŠrlden blev en tradition i folkliga reformršrelser i Amerika.  

    Den ledande federalisten vid sidan av Hamilton var John Adams, USAs andre president. BŒda beundrade Englands statsskick, dŠr makten var uppdelad mellan kungen, šverhuset och underhuset. De inspirerades av Montesquieus maktdelningslŠra och ansŒg att folkets inflytande mŒste begrŠnsas och balanseras genom organ liknande monarkin och šverhuset. Adams ville att presidenten skulle tilltalas med orden your Majesty, Hamilton fšreslog att senatorerna skulle vŠljas pŒ livstid. Unionen borde styras av den sociala eliten. I kriget mellan England och Frankrike efter franska revolutionen sympatiserade federalisterna med engelsmŠnnen, och trots all bitterhet efter befrielsekriget ville de ha starka fšrbindelser med engelska handels- sjšfarts- och industriintressen; de fruktade inte fortsatt kolonialt beroende.     

    Om allt detta tŠnkte Madison annorlunda. Men det šverordnade mŒlet var gemensamt, en lagenlig, stabil politisk ordning, dŠr medborgarnas rŠttigheter skyddas Šven mot en folkmajoritet. Madison skrev i brev 10 i The Federalist att den moderna lagstiftningens frŠmsta uppgift Šr att reglera och kontrollera sŠrintressenas vŒldsamhet, the violence of faction, och att den mest bestŒende kŠllan till sociala motsŠttningar Šr en ojŠmn egendomsfšrdelning. Maktdelningen i den nya fšrfattningen skulle hindra en samlad mobilisering av de egendomslšsa mot de fšrmšgna. SŒ lŒngt var han ense med federalisterna.

    Men han trodde inte att en sŒdan mekanisk anordning enligt Montesquieus recept i sig skulle garantera ett fritt samhŠllsskick. Den gŠngse uppfattningen Šnda sedan Aristoteles var att medborgerligt sjŠlvstyre Šr mšjligt bara i en liten stat, dŠr mŠnniskor har nŠra kontakt och lŠtt kan šverblicka gemensamma angelŠgenheter. Ett imperium kan ha en hšg civilisation men inte folkstyre. Men Madison ansŒg att folket Šr den enda kŠllan till auktoritet och att Amerika mŒste vara en fri och genuin republik, inte en korsning mellan olika statsskick. Statsmakten mŒste ÓhŠmta sin styrka frŒn samhŠllets viljaÓ, inte frŒn en styrande elit.

    Han blev enligt Sheehan den fšrste politiske tŠnkaren med en vision av ett republikanskt imperium, ett lagenligt sjŠlvstyre med en befolkning utspridd šver en kontinent. Genom goda kommunikationer och tidningar med en bred lŠsekrets borde en sŒdan nation kunna vara en gemenskap, a community, stark nog att bŠra upp republikanska institutioner. Som federation kunde Fšrenta staterna vara bŒde en fri republik och ett vŠxande imperium, inte ett militariserat, diktatoriskt centrum i ett system av kolonier och lydriken, som en gŒng Rom.

    Det rŠckte alltsŒ inte att statsorganen reglerade och balanserade the factions. Madison knšt an till en diskussion i Frankrike sedan 1770-talet om den allmŠnna opinionen som en sjŠlvstŠndig politisk makt. MŠn som Turgot, Necker och Condorcet trodde att fšrnuftet i en tid av intellektuell frihet skulle genomsyra tŠnkesŠtten och frambringa nŒgonting bŠttre Šn fšrdomar, passioner och sjŠlviska intressen. Republikanism enligt Madison handlade alltsŒ inte frŠmst om checks and balancies i konstitutionen utan om fostran, moralisk och intellektuell utveckling och mobilisering av en ansvarsfull allmŠn opinion som ÓsamhŠllets viljaÓ. Maktens beroende av folket var fšr honom det mest centrala i en republik.

    Hamilton delade inte Madisons optimism, han ansŒg att fšrfattningen mŒste utgŒ ifrŒn att medborgaren Šr en kanalje (knave). Med egenintresset som grund skulle medborgaren fšrmŒs som att Ósamarbeta fšr det allmŠnna bŠsta, trots hans omŠttliga snikenhet och ŠregirighetÓ. Att utveckla handeln och industrin var fšr Hamilton sŠttet att gšra landet politiskt stabilt, det skulle ška vŠlstŒndet och minska risken att en enda sŠrintresse blev dominerande.

    Forskarna har i allmŠnhet tillskrivit Madison Óvisionen av en modern kommersiell republik bestŒende av diversifierade och rivaliserande intressen, pŒdrivna av mŠnniskors medfšdda fšrvŠrvsbegŠrÓ, skriver Sheehan, men detta Šr en misstolkning. Hans republikanism syftade lŠngre Šn till intressegruppsbalans.

    Tron att en opinion fšr genuina allmŠnintressen kan bli en styrande makt i ett modernt storskaligt samhŠlle har levt vidare i amerikansk politisk filosofi men ocksŒ av mŒnga  avfŠrdats som en idealistisk utopi. Under 1920-talet, dŒ Hamiltons anda hŠrskade och Madisons farhŒgor om penningaristokrati och jakt pŒ spekulationsvinster besannades, ville John Dewey visa att a Great Society skulle kunna bli a Great Community, dŠr statsmakten Šr ett instrument fšr en Óinkluderande, i broderskap fšrenad publicÓ. Dewey rŠknas som den moderna amerikanska liberalismens filosof. Det motsatta tŠnkandet uttryckte statsvetaren Harold D. Lasswell i boktiteln Politics: Who gets What, When, How (1935); politik Šr en kamp om fšrdelar.

FrŒn senare delen av 1790-talet var den karismatiske Thomas Jefferson, inte Madison, republikanernas ledare. BŒda var pŒverkade av de franska fysiokraterna, som ansŒg att jordbruket Šr samhŠllets ryggrad. Bšnder vŠrderar friheten hšgt och Šr vana att styra sig sjŠlva, dŠrmed ocksŒ immuna mot korruption och spekulationsintressen. Jefferson skrev 1784: ÓDe som arbetar med jorden Šr Guds utvalda folk, om han nŒgonsin haft ett sŒdant, deras bršst har han gjort till sitt sŠrskilda fšrvar fšr verklig och genuin dygd. [De Šr] inte beroende av kunders nycker.Ó

    Han ville inte ha fabriker i Amerika. ÓSnickare, murare, smeder behšvs i hushŒllen: men lŒt verkstŠderna fšr tillverkning av varor bli kvar i Europa. Det Šr bŠttre att transportera livsmedel och material till arbetarna dŠr Šn att fšra dessa hit, med deras uppfšrande och principer.Ó 

    Jefferson och Madison var fšrmšgna jordŠgare i Virginia. Deras sammankoppling av jordbruk, frihetskŠrlek och samhŠlleliga dygder och deras misstŠnksamhet mot banker och industri gjorde deras republikanism bakŒtblickande och antimodern. Men som presidenter efter varandra 1801-17 var de ekonomiska liberaler, i praktiken bejakade de ekonomisk modernisering. Av dem lŠrde sig medborgarna att tŠnka enligt klassiskt republikanska ideal och att handla enligt kapitalistisk lyckofilosofi.

    Sheehans bok Šr ett stycke briljant idŽhistoria.

Svante Nycander 

 

 

 

Colleen A. Sheehan:

James Madison and the Spirit of Republican Self-Government

Cambridge University Press 2009          

 

tillbaka till aktuellt