SvD Brännpunkt 2 oktober 2008 om bolånekrisen i USA

Systemets frontsoldater var oprofessionella

 

Frånvaron av sociala skyddsnät förklarar en del av den amerikanska finanskrisen. När en låntagare blir arbetslös eller får en dyr sjukhusräkning blir bankens fordran osäker. Som Bo Rothstein visade på Brännpunkt 27/9 kan krisen ha sådana generella orsaker som inte bara rör finanssektorn.

    Att ge kredit till en husköpare förutsätter alltid en individuell prövning av kundens betalninsförmåga. Höga chefer och myndigheter kan ge riktlinjer och föreskrifter, men till sist är det enskilda lokala tjänstemän, det finansiella systemets frontsoldater, som tar ställning. Många av dem måste ha insett att fattiga, lågutbildade husköpare, som lånar stora belopp vid en tidpunkt då räntan är extremt låg, inte orkar bära kostnaden när räntan normaliseras. Vinsten av att ge kredit var för liten för att uppväga risken.

    Varför agerade dessa tjänstemän oprofessionellt? Kreditinstitutens konkurrens om kunderna är ingen förklaring, den borde snarare leda till högre kvalitet på besluten. En bättre teori är att det amerikanska arbetslivet generellt är synnerligen hierarkiskt och inte ger tillräckligt spelrum för lokala beslutsfattare att tillämpa yrkeserfarenhet, personkännedom och eget omdöme. De anställda är otrygga, rädda att förlora arbetet, obenägna att hävda en egen mening mot överordnade och att gå mot strömmen.

    Även i Sverige saknades spärrar i finansvärlden efter kreditavregleringen i mitten av åttiotalet. Det som hände då framstår, mer än bolånekrisen, som en engångshändelse i en speciell situation. Bara en liten del av kreditförlusterna gällde utlåning till hushåll. Lägst förluster i procent hade Handelsbanken, som målmedvetet hade decentraliserat beslutsansvaret.

    Börskraschen 1929 och trettiotalsdepressionen raserade de amerikanska finansherrarnas och industriledarnas anseende och auktoritet. Alltfler efterlyste motkrafter som kunde balansera maktfullkomliga ägare och företagschefer. Det första viktiga resultatet var Norris-La Guardia-lagen våren 1932, som tillgodosåg nästan allt fackföreningsrörelsen hade begärt av lagstiftarna. Domstolarna fick inte längre förbjuda normala fackliga stridsåtgärder. Lagen antogs av en nästan enhällig kongress vid en tidpunkt då republikanerna och Herbert Hoover ännu hade makten. Några år senare antog kongressen den så kallade Wagnerlagen, som gav positiva garantier för arbetarnas förenings- och förhandlingsrätt.

    Fackliga fri- och rättigheter är en av stridsfrågorna inför årets presidentval. Ett lagförslag i kongressen går ut på att göra det lättare att etablera fackföreningar. Barack Obama och demokraterna är för, John McCain och republikanerna emot.

Svante Nycander   

 

tillbaka till arkivet