Lag&Avtal 12/4 2006

Fack utan arbetsgivare som Hamlet utan prins

Fackfšreningen definieras av sin relation till arbetsgivaren. En organisation som inte Šr eller efterstrŠvar att bli arbetsgivarens motpart i fšrhandlingar Šr inte en fackfšrening. Allt det andra kan i princip tŠnkas bort: opinionsbildningen, klasskampen, politiken, a-kassan.  

    Ursula Berge och Stig-Bjšrn Ljunggren diskuterar fackets uppgifter utan att nŠmna arbetsgivarna. Facket som en del av ett system fšr hantering av tvister i arbetslivet finns inte med. Det Šr lika ofruktbart som att diskutera ekonomi utan att lŒtsas om prisbildningen eller att spela Hamlet utan prinsen av Danmark.

    Politiska aktivister betraktar fackfšreningsršrelsen som ett instrument att spela pŒ, en resurs till fšrfogande, utan att fundera šver hur den uppkommit eller vad som Šr sjŠlen i maskineriet. Ursula Berge finner tusen viktiga uppgifter fšr facket. Det fšr lšntagarna och samhŠllet centrala Šr emellertid hur samspelet mellan parterna fungerar. Dagens arbetsgivare och lšntagare har Šrvt ett utmŠrkt fšrhandlingssystem, men de utnyttjar dess potential bara till en del och agerar sŒ att systemet lŒngsiktigt undermineras.

    Ljunggren frŒgar varfšr svenska fackfšreningar har en sŒ oerhšrt hšg organisationsgrad. Hans egen analys Šr att det beror pŒ traditionen. ÓVi gŒr med i facket dŠrfšr att det Šr brukligt.Ó NŒ, varfšr Šr det mindre brukligt i andra lŠnder? Det mŒste vŠl bero pŒ att traditionen dŠr Šr annorlunda. Det Šr som Šr det Šr, fšr att det blev som det blev.

    Sveriges talrika folkršrelseforskare resonerar som Ljunggren, de tar fackfšreningsršrelsens styrka i Sverige fšr given. De jŠmfšr inte Sverige med andra lŠnder pŒ ett sŒdant sŠtt att den hšga organisationsgraden i Sverige kan fšrklaras. I stŠllet bidrar de till en facklig sjŠlvfšrstŒelse som utesluter goda och nŠrliggande fšrklaringar.

    Fackfšreningsršrelsen fick sitt genombrott med det fšrsta verkstadsavtalet 1905 och decemberkompromissen mellan SAF och LO 1906. ttio procent av industriarbetarna hade kollektivavtal 1930, en siffra inget annat land kom i nŠrheten av. Facket blev starkt lŒngt innan socialdemokratin kunde pŒverka arbetsrŠtten, i ett samhŠlle som politiskt och socialt dominerades av de borgerliga. Vad gjorde det mšjligt?

    Det som tydligast skilde Sverige frŒn jŠmfšrbara lŠnder utanfšr Skandinavien var att den fackliga friheten var sŒ avsevŠrt mycket stšrre. StridsŒtgŠrder och kollektivavtal reglerades i lag fšrst 1928. LO-historikern Ragnar Casparsson skrev pŒ fyrtiotalet att Sundsvallsstrejken 1879 var det enda markanta undantaget frŒn regeln att staten fšrhŒllit sig neutral i arbetskonflikter. Liberalerna var tungan pŒ vŒgen i riksdagen frŒn 1905 och skyddade facket mot hšgerns antifackliga lagfšrslag. Deras ledare var Karl Staaff, som hade varit arbetarnas advokat i arbetsrŠttsliga mŒl pŒ 1890-talet och som  ansŒg att inga lagar fackfšreningar borde stiftas innan arbetarna hade full ršstrŠtt. Om allt sŒdant tiger den nutida av facket initierade historieforskningen. I stŠllet utmŒlas ÓborgerlighetenÓ och statsmakterna som fackfšreningsfientliga.

    I frŒnvaro av lagstiftning tvingades SAF och LO att sjŠlva utforma regelverket kring de inbšrdes intressekonflikterna, genom huvudavtalet 1906, en successiv utbyggnad av kollektivavtalssystemet och Saltsjšbadsavtalet 1938. Organisationerna stŠrkte varandra šmsesidigt i en kumulativ process. Stridbara fackfšreningar fick fšretagen att sška skydd hos SAF. Arbetsgivarnas breda lockouter gav oorganiserade arbetare inget val, bara facket gav konfliktunderstšd. Varje gŒng ett fšretag gick in i SAF utvidgades kollektivavtalssystemet automatiskt. Solidaritet mellan arbetsgivare och solidaritet mellan arbetare var tvŒ parallella krafter, som bŒda verkade fšr kostnadsneutralitet mellan fšretag och lšnerŠttvisa mellan anstŠllda.

    Trots mŒnga konflikter insŒg SAF och LO att de ocksŒ hade gemensamma intressen. Under Saltsjšbadsperioden (1938-70) hŠvdade fackfšreningsršrelsen att avtal normalt Šr bŠttre Šn lagstiftning. Medinflytande, arbetarskydd, tidsstudier med mera Šr Ótio procent paragrafer, nittio procent tillŠmpningÓ, och arbetsgivarna kŠnner sig mer fšrpliktade av ett frivilligt avtal Šn av en lag, resonerade LO. Stora ting utrŠttades fšr de anstŠllda i samarbetets tecken. Det vill varken LO eller Svenskt NŠringsliv lŒtsas om idag. Tillsammans har de švertygat medierna, allmŠnheten och politikerna om att det fackliga systemet Šr ofšrmšget till reformer och att bara staten kan lšsa nya uppkommande tvistefrŒgor. Fackliga relationer har blivit ett nollsummespel.

    Det som Šnnu lever av arvet frŒn Saltsjšbaden Šr den lokala fšrhandlingstraditionen. Om Sveriges arbetsmarknad fungerade som den engelska skulle 20 000 tvister varje Œr anmŠlas till Arbetsdomstolen. Men en juridifiering hotar Šven hos oss, bland annat genom de mŒnga 

diskrimineringsfšrbuden. RŠttvisa Œt kvinnor och integration av invandrare faller avgjort under tio-nittio-principen Ð litet kan uppnŒs med paragrafer, mycket kan uppnŒs med brett och engagerat samarbete. AlltsŒ dominerar paragraftŠnkandet.

    De mekanismer som en gŒng gjorde Sveriges fšrhandlingssystem och partsorganisationer till de starkaste i vŠrlden har till stor del satts ur kraft, och de kan inte ersŠttas av lagar eller vŠrvningskampanjer. Fackets i sŠrklass viktigaste uppgift Šr att ŒterstŠlla det fackliga systemets autonomi. Annars dalar medlemssiffrorna.

Svante Nycander

 

tillbaka till arkivet