DN Debatt 20/12 2007

ÓNy lag om kollektivavtal stryper facket i egen snaraÓ

 

EG-domstolens dom i mŒlet om det lettiska fšretaget Laval un Partneri sŠtter punkt fšr en rŠttskonflikt som pŒgŒtt Šnda sedan riksdagen antog lex Britannia 1990. Insiktsfulla personer hŠvdade redan dŒ att lagen sannolikt Šr ofšrenlig med gemenskapsrŠtten, eftersom den tillŒter stridsŒtgŠrder mot ett utlŠndskt fšretag i situationer dŒ ett svenskt fšretag inte skulle fŒ angripas. Nu Šr detta fastslaget, lex Britannia Šr diskriminerande. FrŒgan hur Sverige ska skydda utlŠndska arbetstagare mot undermŒliga lšnevillkor, vilket EU ŒlŠgger oss, Šr dŠrmed i huvudsak olšst.

    Det var oklokt av fackfšreningsršrelsen att inte fšrsška skapa en anvŠndbar modell tillsammans med arbetsgivarna medan det Šnnu var ovisst hur domstolen i Luxemburg skulle resonera och vilka som skulle regera efter valet 2006. Man lyssnade pŒ dŒliga rŒdgivare och trodde sig ha fortsatt kontroll šver spelreglerna. Nu tvingas facket fšrhandla i underlŠge.

    Lex Britannia var ett svar pŒ Britanniadomen i Arbetsdomstolen 1989. Dessfšrinnan fanns det ingen uttrycklig rŠttsregel som fšrbjšd en facklig organisation att med stridsŒtgŠrder trŠnga undan ett befintligt kollektivavtal. Eftersom šppna grŠnskonflikter mellan fackfšrbund Šr mycket sŠllsynta i Sverige var domen ovŠntad och onšdig, och den gjorde det mšjligt fšr bŒde svenska och utlŠndska fšretag att gšra sig immuna mot stridsŒtgŠrder genom att uppvisa ett mer eller mindre fiktivt, innehŒllslšst kollektivavtal. Svaga, osjŠlvstŠndiga fackfšreningar finns i mŒnga lŠnder, och de Šr inte otŠnkbara ens hos oss.  

    Fšr att Sverige ska kunna skydda arbetstagarna mŒste svenska regler kunna undantrŠnga utlŠndska kollektivavtal som ger alltfšr lŒga lšner. Det kan ske antingen genom lagstiftning eller som hittills genom fackligt agerande. Gšran Persson uttalade som statsminister att Sveriges Ófall back-positionÓ vid en fšrlust i EG-domstolen Šr att allmŠngiltigfšrklara kollektivavtal genom lagstiftning, nŒgot som tillŠmpas i mŒnga lŠnder.

    Men utvecklingen i Europa visar att allmŠngiltigfšrklaring Šr att strypa facket med dess eget rep. Staten svarar dŒ fšr solidaritetsprincipen pŒ arbetsmarknaden, lagen ersŠtter sympatiŒtgŠrderna. I Frankrike arbetar nittio procent av arbetarna med kollektivavtalslšn, medan bara tio procent Šr med i facket. Om lšnen garanteras av staten tycker mŒnga att facket Šr šverflšdigt, sakta men sŠkert urholkas fšrhandlingskulturen, som Šr grunden fšr den svenska modellen. I stŠllet fŒr vi vilda strejker, som i Frankrike, eller en flod av arbetstvister till domstolarna, som i England.

    EG-domen innebŠr att facket inte utan vidare kan krŠva att utstationerade fšretag tillŠmpar svenska kollektivavtal. Ett avtal mŒste ge tydligt besked om vilken lšn arbetsgivaren minst ska betala. PŒ ett byrŒkratiskt och nŒgot invecklat sprŒk fšrmedlar domstolen en verklig aversion mot Byggnadsarbetarefšrbundets katt- och rŒttalek med utlŠndska fšretag. Fšrst pŒtvingar man arbetsgivaren ett kollektivavtal, sedan krŠver man att han i en andra omgŒng ska Ófšrhandla frŒn fall till fall, pŒ arbetsplatsen och med beaktande av de anstŠlldas kvalifikationer och arbetsuppgifterÓ. Skriv pŒ hŠr, vad du ska betala avslšjar vi senare!

 SŒ fŒr skyddet fšr utlŠndska arbetare inte arrangeras.

    Byggavtalet Šr pŒ 170 sidor. Det Šr oskŠligt, oavsett all juridik, att tvinga en part att skriva pŒ ett avtal han inte fšrstŒr och inte kan šverblicka konsekvenserna av. RŠtt mŒnga utstationerade fšretag sŠgs ha tecknat hŠngavtal, men hur vet man om de verkligen betalar den lšn de Œtagit sig? Ett obegripligt avtal kŠnns inte fšrpliktande.

    Men problemet gŠller inte bara byggsektorn. De svenska kollektivavtalen har blivit mer flexibla, de centrala parterna har šverlŒtit alltmer till den lokala nivŒn. De har ersatt siffror med riktlinjer, i fšrlitan pŒ att fšretag och lokala fackklubbar fšrstŒr hur avtalen Šr tŠnkta att tillŠmpas. I ett utstationerat fšretag Šr som regel varken arbetsgivaren eller de anstŠllda med i en svensk organisation och kan inte fšrvŠntas kŠnna till avsikterna bakom de svenska avtalen. Kollektivavtalet upplyser inte om vilken lšn som Šr avsedd att utgŒ i den konkreta situationen. Att allmŠngiltigfšrklara ett sŒdant avtal lšser inte problemet, lika litet som ett hŠngavtal framtvingat av en blockad. Ett avtal kan fungera bra i ett svenskt fšretag men skapa oreda och fšrvirring i ett utlŠnskt.

    FrŒgan hšr hemma i fšrhandlingarna om ett nytt huvudavtal. Utstationeringsdirektivet och EG-domen klargšr vilka krav som kan och bšr stŠllas pŒ skyddet fšr de utlŠndska arbetarna. DŠr finns formuleringar som nŠstan ordagrant kan skrivas in i ett avtal mellan partsorganisationerna. Fackfšreningsršrelsen mŒste fšrbinda sig att inte krŠva mer av de utstationerade fšretagen Šn som framgŒr av ett sŒdant švergripande avtal. Om det blir tolkningstvister, vilket Šr troligt, kan organisationerna gemensamt svara fšr skiljefšrfarandet.

    Men dŠrtill mŒste regering och riksdag garantera rŠtten till stridsŒtgŠrder mot sŒvŠl svenska som utlŠndska fšretag, utan diskriminering. Annars blir det politikerna, inte arbetsgivarna och facket, som fŒr huvudansvaret fšr lšnerna.

Svante Nycander

 

tillbaka till arkivet