Recension i Scania 1/2004

Ingvar Carlsson: SŒ tŠnkte jag. Politik & dramatik

Stockholm: Hjalmarson & Hšgberg

 

I likhet med Ernst Wigforss och Tage Erlander formar Ingvar Carlsson med sina memoarbšcker bilden av Sveriges 1900-tal. Inom arbetarršrelsen kommer ÓSŒ tŠnkte jagÓ att tjŠna som det mest auktoritativa dokumentet om centrala politiska hŠndelsefšrlopp, och ršrelsens uppfattning tenderar att bli den allmŠnna uppfattningen. Det Šr bekymmersamt eftersom boken i stora delar Šr ensidig och advokatorisk.

    De fšrsta hundra sidorna handlar om Ebbe Carlsson-affŠren 1988. Det centrala i den Šr det beršmda brevet. Justitieminister Anna-Greta Leijon undertecknade ett dokument stŠllt till Óthe relevant British AuthoritiesÓ, dŠr hon presenterade Ebbe Carlsson. ÓOn my behalf he handles certain very delicate fact-finding missions in connection with the murder of the late Prime Minister Olof Palme. On my authority, Mr Carlsson has contacted you through inofficial channels to try and confirm some information regarding the background of the murder. We believe your Service possesses such information.Ó Ebbe Carlsson Òwill be able and authorized to answer any of your questions in this caseÓ.

    Ingvar Carlsson Œterger inte vad som stŒr i brevet men skriver att det hade ett olŠmpligt innehŒll. Han sŠger inte pŒ vilket sŠtt det var olŠmpligt. Det finns inget tecken pŒ att han tycker nŒgot annat i dag Šn 1988, dŒ han inte fann nŒgon saklig anledning att byta justitieminister.

    Snabbt gjordes tvŒ utredningar, en av Justitiekanslern och en av Carlssons medarbetare i statsrŒdsberedningen. Carlsson skriver att man av dem kunde dra slutsatsen att det inte fanns nŒgon irreguljŠr spaningsorganisation vid sidan av den fšrundersškning som leddes av Œklagaren. I sŒ fall var Anna-Greta Leijon friad frŒn misstanken att ha medverkat till nŒgot sŒdant. Men Justitiekanslern hade ingen befogenhet att utreda justitieministerns handlande, han granskade bara polisen. StatsrŒdsberedningens utredning var šverslŠtande. Brevet borde enligt den inte betraktas som nŒgot annat Šn ett rekommendations- eller introduktionsbrev, och ett sŒdant kunde ett statsrŒd skriva. Sedan sŠgs att det var fel av justitieministern att underteckna brevet sŒ som det var avfattat.

    De tvŒ utredningarna tillŒter inte den slutsats Carlsson drar. Han lŠgger ut dimma.

    Under utfrŒgningen i konstitutionsutskottet fšrnekade Anna-Greta Leijon att hon hade gett Ebbe Carlsson nŒgot uppdrag, och i det fick hon stšd av Ingvar Carlsson och sin statssekreterare Sten Heckscher.

    HŠr fanns ett autentiskt dokument som sŠger att en namngiven person fullgšr vissa uppgifter i en mordutredning Óon my behalfÓ och Óon my authorityÓ. Mot detta stŒr en version i efterhand, tillkommen i en politiskt pressad situation, enligt vilken justitieministern inte hade gett ett sŒdant uppdrag. Vilken version borde man tro pŒ?

    Leijon var skyldig till ett flagrant brott mot rŠttegŒngsbalken. En justitieminister fŒr inte leda en mordutredning. Detta var inte som Ingvar Carlsson menar en lŠmplighetsfrŒga utan en rŠttsfrŒga.

    Ingvar Carlsson skriver med energi om šverdrifter och urspŒringar i diskussionen men nŠstan inte alls om sakens konstitutionella kŠrna. Fšrnekandet av det uppenbara fick mŒnga av oss som var med att hšja ršsten. Ebbe Carlsson-dramat i sig och debattens hŒrdhet ršrde upp kŠnslor och satte ner omdšmet hos somliga kritiker. Ingvar Carlsson gšr inte hŠndelsefšrloppet begripligt.

    Det mest uppseendevŠckande i boken Šr polemiken mot Kjell-Olof Feldt, som Ingvar Carlsson anser bŠra huvudansvaret fšr den ekonomiska šverhettningen under de sista Œren av 1980-talet. Felet lŒg enligt Carlsson i kreditmarknadens avreglering hšsten 1985, som regeringen och de socialdemokratiska partiorganen inte hade fŒtt tillfŠlle att diskutera. Han fšrnekar inte att regleringen hade šverlevt sig sjŠlv men svŠvar pŒ mŒlet om vad som borde eller kunde ha gjorts. Feldt har berŠttat om avregleringen och den vŠldiga kreditansvŠllning den utlšste i sin bok ÓAlla dessa dagarÉÓ. Infšr avgšrandet samtalade han med Olof Palme, som gav sitt medgivande, lŒt vara i trštthetens tecken. SjŠlvfallet hade det varit Palmes sak, inte som Carlsson menar Kjell-Olof Feldts, att besluta om en bredare fšrankring i regeringen och partiet.

     Om avregleringen och dess effekter finns i verkligheten ingen stšrre motsŠttning. Den egentliga tvisten mellan Carlsson och Feldt ršr finanspolitiken. Carlsson skriver pŒ flera stŠllen att att regeringen hade statens finanser under full kontroll; det var inte statskassan som lŠckte ut pengar, det var inom riksbankens ansvarsomrŒde Óutvecklingen lšpte amokÓ. Finansministerns krav pŒ finanspolitisk Œtstramning 1989 betraktar han dŠrfšr som i grunden felriktat och dessutom politiskt ogenomfšrbart.

     I slutet av en hšgkonjunktur lever en regering i ett dŒrarnas paradis. Utgifterna fšr arbetslšshet Šr minimala samtidigt som det flšdar in pengar pŒ grund av stora, hšgt beskattade inkomstškningar. SŒ var det 1976 och sŒ var det 1989, i bŒda fallen pŒ tršskeln till en fšršdande konjunktur- och kostnadskris. Statsfinanserna var skenbart i balans; deras verkliga svaghet visade sig nŠr underskotten strax dŠrpŒ nŒdde astronomiska tal.

    Det som lŒngsiktigt underminerade statsfinanserna var bidragen till hushŒllen, som Œren 1986-90 škade med 90 miljarder kr. Den reella škningen var 50 miljarder, resten var inflation. Allra mest škade ersŠttningen vid ohŠlsa, en fšljd av att riksdagen 1987 bestŠmde att sŒ gott som alla lšntagare skulle ha hundra procents ersŠttning vid sjukfrŒnvaro. Familjestšdet škade med stora belopp, regeringen ŒterstŠllde den s. k. delpensionen, en gratisfšrmŒn utan behovspršvning. Samtidigt steg utgifterna fšr ATP med fšršdande automatik. Det stod klart redan omkring 1980 att systemet mŒste reformeras, men under 1980-talet gjordes ingenting.

    Kjell-Olof Feldt kŠmpade med dessa frŒgor, inte sŒ att han lade fram nŒgot samlat reformprogram, men han varnade och fšrmanade i tal, intervjuer och finansplaner. En gŒng vŠgrade han att hšja dagpenningen i a-kassan. DŒ blev det en revolt inom LO och riksdagsgruppen. Han tog strid med socialministern om pensionerna. I bŒda fallen fšrlorade han. Men genom sin vilja till ompršvning och respektlšshet mot ršrelsens ikoner, sŠrskilt markant i intervjuboken ÓSamtal med FeldtÓ 1984, var han den socialdemokrat som mer Šn andra jŠmnade vŠgen fšr 1990-talets strukturreformer: skatteomlŠggningen, riksbankens sjŠlvstŠndighet, riksdagens nya budgetordning, arbetsgivarverkets sjŠlvstŠndighet, avregleringar och avveckling av offentliga monopol. Finansdepartementet blev under Feldts tid ett centrum fšr ett fritt och obundet ekonomiskt tŠnkande. Det mest bestŒende i hans insats Šr sŒdant som mognade fram fšrst efter att han lŠmnat politiken 1990. 

    Om det varit sant att det helt avgšrande problemet var kreditmarknadens avreglering hade  90-talets strukturreformer inte behšvts; i sŒ fall hade man, nŠr kreditvŒgen passerat, kunnat fortsŠtta som fšrut.

    Under 70- och 80-talen blev Saltsjšbadsmodellen pŒ arbetsmarknaden ett getingbo. Ingvar Carlsson har inte mycket att sŠga om fšrstšrelseprocessen i lšnebildningen men lŠgger antydningsvis skulden pŒ organisationerna, sŠrskilt SAF. Om den lšneexplosion som intrŠffade vid mitten av 70-talet skriver han:    

    ÓAvtalet 1974/75 mellan LO och SAF hamnade pŒ en unikt hšg nivŒ. De tvŒ Œren medfšrde kostnadsškningar fšr fšretagen med cirka 40 procent. SAF accepterade den hšga nivŒn med den icke uttalade men ŠndŒ bakomliggande tanken att inflationen skulle Šta upp en stor del av lšneškningarna.Ó

    HŠr Šr allt fel. Det tvŒŒrsavtal Carlsson avser gŠllde 1975/76, inte 1974/75. BŒde SAF och LO siktade pŒ ett ettŒrsavtal fšr 1975, eftersom det var omšjligt att fšrutsŠga den internationella inflationen under 1976. Det var i stŠllet regeringen som bestŠmde att avtalen skulle gŠlla Šven 1976, troligen fšr att slippa en avtalsršrelse under ett valŒr. Staten gick fšre och lade fast nivŒn i ett tvŒŒrsavtal med statstjŠnstmŠnnen och hšjde samtidigt arbetsgivaravgifterna fšr bŒda Œren. SAF stŠlldes infšr fait accompli. Det var regeringen, inte SAF, som spekulerade i fortsatt hšg inflation.

Svante Nycander

tillbaka till arkivet