13/9 1998; Dra rätt lärdom av Norgekrisen!; DN-kolumn; Arbetsmarknad

 

Dra rätt lärdom

av Norgekrisen!

 

I oktober i fjol fick Norge en borgerlig mittenregering. Under våren utbröt stora konflikter på arbetsmarknaden, som avslutades med tvångsmedling och löneökningar på i medeltal sex sju procent. Förtroendet för Norges ekonomi föll, räntan steg i flera omgångar under sommaren, den norska kronans värde rasade.

Arbetsmarknaden var överhettad bland annat därför att den norska kronan i flera år varit undervärderad, i enlighet med den förra regeringens politik. Arbetslösheten var nere i omkring tre procent. Vid tiden för regeringsskiftet var den norska ekonomin en tryckkokare.  

Förre statsministern Thorbjörn Jagland skyller på mittenregeringens ”överbudspolitik”. (DN Debatt 7/9). Han nämner inte överhettningen på arbetsmarknaden eller löneavtalen eller valutapolitiken. Den bild han ger är snedvriden. 

Jagland råder Sverige att ta lärdom av Norge, men lärdomen är en annan än den han försöker delge oss. Bara för att vi haft några år av låg inflation är vi inte skyddade mot de mekanismer som driver upp kostnaderna i en stigande konjunktur med ökande sysselsättning. Sveriges ekonomi är därvidlag extra ömtålig. Varje löneökning för en viss grupp fortplantar sig över arbetsmarknaden genom facklig rättviseperfektionism.

I dag har allt fler arbetsgivare svårt att hitta utbildad arbetskraft. Det gäller skola och sjukvård, byggnadsindustri, dataföretag och viss privat service. En tredjedel av företagen uppger brist på tekniska tjänstemän, lika många som åren 1987-90. En SAF-enkät i Stockholms län i våras visade att 77 procent av hotell- och restaurangföretagen, 68 procent av städföretagen och 70 procent av detaljhandelsföretagen hade rekryteringsproblem. Bland transportföretag, tjänsteföretag och VVS-företag hade fler än hälften brist på arbetskraft. Gång på gång rapporteras om arbetslösa som föredrar a-kassa framför arbete.

    Under valperioden har regeringen försökt åstadkomma förändringar i regelverket kring lönebildningen, men LO har sagt nej till allt. Göran Persson har uttryckt oro för att svensk ekonomi nu går så bra att det finns risk för överhettning, fast vi ännu har massarbetslöshet. Med den ekonomiska struktur vi har är detta en fullt möjlig kombination.

    Thorbjörn Jagland skyller allt elände på dem som regerar nu, sedan elva månader. Göran Persson skyller allt på dem som regerade 1991-94. Inför valet undviker han en diskussion om ekonomiska orsakssammanhang. Till skillnad från de borgerliga partierna har socialdemokraterna ingen begriplig förklaring till varför Sverige har fastnat i massarbetslöshet. Deras starkaste övertygelse är negativ: felet kan omöjligen ligga i arbetsrätten eller a-kassan eller det fackliga inflytandet.

    I en slutrapport i fjol hävdade den så kallade Edingruppen (bestående av ekonomer från alla viktiga parter på arbetsmarknaden) att lönebildningen var huvudorsaken till inflationen under sjuttio- och åttiotalen. Det betyder att lönebildningen också var den främsta orsaken till den låga tillväxten, ruttenheten i skattesystemet, kostnadskriserna, kasinoekonomin på åttiotalet, finans- och fastighetskrisen i början av nittiotalet och den därpå följande massarbetslösheten; allt detta står på inflationens skuldkonto. Länder som på åttiotalet hade en låg inflation, som Danmark, avancerade i OECD:s välståndsliga, medan Sverige föll tillbaka.

    Lönebildningen var inte den enda orsaken till inflationen, om också den största. Men facket var en stark inflationsmotoer även på den politiska nivån, som Kjell-Olof Feldt beskrivit i ”Alla dessa dagar…” LO blockerade gång på gång en nödvändig finanspolitisk åtstramning.

    Den lagstiftning som utgör grunden för fackets ensidiga kontroll över arbetsvillkoren är den viktigaste orsaken till Sveriges ekonomiska olyckor. Även med massarbetslöshet och låg inflation har det visat sig svårt att hålla löneökningarna på en måttfull nivå. Den misslyckade avtalsrörelsen 1995, den mest konfliktfyllda sedan 1980, är en viktig orsak till att vi inte fått fler människor i arbete under högkonjunkturen. Med svensk arbetsrätt går full sysselsättning och låg inflation inte att förena.

    Om konjunkturen fortsätter uppåt ytterligare en bit kommer vi att gå in i en vägg, som vi gjorde 1990 och som Norge har gjort i år, med den skillnaden att vi har massarbetslöshet redan i utgångsläget. Den maktstruktur på arbetsmarknaden som knäckte Kjell-Olof Feldt och ”den tredje vägens ekonomiska politik” är i stort sett oförändrad sedan åttiotalet, och om den lämnas orörd finns det inget hopp om återgång till full sysselsättning. Då vidgas de ekonomiska klyftorna, flertalet invandrare förblir chanslösa, arbetslöshetskulturen förstärks.   

    Ingen regering där socialdemokratin ingår kan åstadkomma någon väsentlig förändring i arbetsrätten. De borgerliga partierna, som har insikt om problemen, borde inta en hög reformberedskap. Chansen för en regering utan socialdemokraterna är inte ute för de kommande fyra åren.

 

Citat i texten:  ”Gång på gång rapporteras om arbetslösa som föredrar a-kassa framför arbete”