Arbetarhistoria nr 4/2003

 

Genmäle till Lars Ekdahl och Lars Olsson

 

Uppsatsen om liberalerna och fackföreningsrörelsen är ett försök att vidareutveckla ett tema i min bok Makten över arbetsmarknaden (2002). Jag har avstått från att upprepa en del saker av betydelse för ämnet och trodde att de som inbjöds att kommentera min uppsats skulle beakta också vad jag skrivit i boken. Men Lars Ekdahl och Lars Olsson kritiserar mig nu för att ha förtigit sådant som jag ordentligt redovisat där:

     ”Nycanders perspektiv”, skriver Ekdahl, ”förbigår helt maktförhållandena i arbetslivet”. Två av bokens längsta kapitel handlar om medbestämmandet och löntagarfonderna och deras rötter i diskussioner åren efter första världskriget.

     Ekdahl skriver: ”Det är ju också talande att i Nycanders liberala historieskrivning saknas varje diskussion om hur den fackliga organiseringen påverkades av arbetsgivarnas organisering, verksamhet och förhållningssätt gent emot sin motpart”. Just detta är ett ledmotiv i Makten över arbetsmarknaden.

    Lars Olsson skriver att jag har förtigit de maktförhållanden mellan arbete och kapital som uppstod genom utgången av verkstadskonflikten 1905 och som kom att prägla det första verkstadsavtalet och decemberkompromissen 1906. I boken har jag redogjort för verkstadsindustrins lockout-strategi. ”För en tvist om några ören stängdes 15 000 arbetare ute. - - - Under våren 1905 utbröt lokala strejker för minimilöner, och VF svarade med en lockout av 18 000 arbetare från den 10 juni.” Jag har skrivit att Verkstadsföreningen ”stod bakom Heros arbetsbyrå, som fungerade som en strejkbrytarorganisation”. Decemberkompromissen har jag beskrivit som, ur LO:s synvinkel, en tvångsfred. Jag har inte förtigit kapitalisternas maktutövning. (S. 21-24.) 

    Olsson skriver: ”Sverige var ju faktiskt världens mest konfliktdrabbade nation under det nämnda halvseklet, men i Nycanders världsbild finns det ingen plats för alla dessa konflikter…”. I boken skriver jag om detta på flera ställen. (S. 39, 65, 89.)

    Anmärkningar mot att viktiga fakta utelämnats måste man acceptera, men här påstås att jag förtiger fakta, att min underlåtenhet att diskutera en viss fråga är talande och att vissa sakförhållanden inte ryms i min världsbild. Det är bevisligen osant.

    Huvuddelen av vad jag skrivit bygger på tidigare forskning, bland annat av auktoriteter med anknytning till arbetarrörelsen som Sigfrid Hansson, Tage Lindbom, Ragnar Casparsson och Jörgen Westerståhl. När jag karaktäriserar August Palms och Axel Danielssons hållning har jag stöd hos dem, likaså när jag skriver om de tidiga fackföreningsmännen. En del av Ekdahls och Olssons polemik är i verkligheten riktad mot dessa föregångare. Olsson tror att jag ”försöker göra en poäng” av ett uttalande av Axel Danielsson om liberalerna. Han menar att jag missförstått Danielsson, men jag har bara citerat Westerståhl (vars tolkning av Danielsson är den enda rimliga).     

    När Olsson underkänner mitt sätt att beskriva likheten och skillnaden mellan liberala och socialdemokratiska fackföreningsmän på 1880-talet underkänner han Tage Lindboms framställning. Någon självmotsägelse ligger inte i beskrivningen. Två personer kan vara överens i sin syn på facklig verksamhet och ändå ha olika uppfattning om socialismen och klasskampen. Det gäller i dag likaväl som på 1880-talet. Tänk bara på allt som förenar arbetares och tjänstemäns fackliga företrädare, även när de är oense om socialismen.    

    Ekdahl och Olsson invänder inget i sak mot min historiska framställning men efterlyser ytterligare fakta och analyser. Jag borde ha skrivit mer om rösträttsfrågan, om synen på kvinnors förvärvsarbete, om liberala tidiningsföretag som arbetsgivare, om den fackliga kampen sedd underifrån, om strejkbrytares möjlighet att göra avbön med mera, och jag borde ha fört en teoretisk och metodologisk diskussion om hur den fråga jag ställt i rubriken kan besvaras. Olsson anser att jag mer borde ha uppmärksammat det arbetsgivarmotstånd som fick arbetarna att omfatta klasskampsidén. 

    Eftersom jag försökt täcka ett långt skede har jag koncentrerat mig på frågan hur liberala opinionsbildare, fackföreningsmän och politiker har sett på facklig verksamhet och fackliga rättigheter. Vad dessa grupper ansåg om fackföreningar är en fråga som inte kan i strikt mening besvaras, endast belysas. Jag har försökt foga samman fakta och analyser i tidigare forskning till en helhetsbild och endast  punktvis gått till primärkällorna. Någon sofistikerad teoretisk ansats kräver inte uppgiften.

    Om jag nu skrev om liberala fackföreningsmän, varför inte också om liberala arbetsgivare? Skillnaden är att de sistnämna såvitt känt inte agerade som en grupp. De fick var och en för sig hantera den eventuella målkonflikten.  

 

Problematisering in absurdum   

Ekdahl inleder med ett från min synpunkt lovande resonemang om rörelseforskningens osjälvständighet gentemot arbetarrörelsens självbild. Han skriver att detta är ett problem som sällan har diskuterats öppet. Men han hävdar inte på allvar att forskningen ska vara självständig utan nöjer sig med att efterlysa ett fruktbart alternativt perspektiv. Det är det prov han underkastar mig. Han hoppas jag ska återkomma och göra ett nytt och mer lovande försök.

    Frågor som normalt ventileras i vetenskapliga diskussioner om publicerade arbeten upplöses i en relativistisk dimma. Är slutsatserna sakligt underbyggda? Ger det skrivna någon väsentlig ny kunskap? Ekdahl glider undan. När jag uttalar mig om faktiska förhållanden svarar han med att begära bättre besked om vad jag avser med ”liberaler”, ”fackföreningar”, ”den fackliga rörelsens styrka”, ”rättslig och politisk miljö”, ”de fackliga medlemmarnas intressen” osv. Detta är ofruktbart. När allt problematiseras kommer man inte ur fläcken, det blir som att vada i gyttja. 

     Huvudanklagelsen – det tema Ekdahl spinner på i hela sitt inlägg – är att min framställning är ”i högsta grad” politiserd; han menar att jag försöker vinna poänger åt liberalerna på arbetarrörelsens bekostnad. Men om detta varit min drivkraft hade jag nog valt ett annat ämne. Dagens liberaler gläder sig inte mycket över att deras parti en gång jämnade vägen för fackföreningsrörelsen (och därmed för socialdemokratin). De mest tongivande i frågor om arbetsmarknaden, som riksdagsmännen Carl B. Hamilton och Mauricio Rojas, tycker inte som jag; ämnet är inte tacksamt för politisering.

     Det har saknats en övergripande framställning om liberal politik i frågor som rör fackliga relationer. Jag har studerat ämnet utan förutfattad mening och överraskats av de fynd jag har gjort. Min huvudsakliga slutsats är att liberalernas opinionsbildning och politik i riksdagen – bland annat motståndet mot all reglering av den fackliga sektorn så länge arbetarna saknade full rösträtt – blev  avgörande för det som kom att kallas Saltsjöbadsmodellen. Nils Elvander har instämt i en recension av Makten över arbetsmarknaden i Ekonomisk Debatt. Han anser att ”liberalismens roll för etableringen av världens starkaste fackföreningsrörelse har varit starkt underskattad i tidigare forskning” och att jag övertygande har visat att ”det gamla borgerliga Sverige var en välkomnande miljö för den framväxande fackföreningsrörelsen”, om man jämför med andra länder. Det var enligt Elvander till största delen liberala politikers och opinionsbildares förtjänst att vi hade en begränsad och mild arbetsrätt och att staten förhöll sig neutral i fackliga konflikter.

    Min uppsats belyser ytterligare liberalernas roll, men Ekdahl finner inte att jag visat något av betydelse, inte ens bidragit med ett fruktbart motperspektiv. Han menar att jag blott framfört en knappast prövbar hypotes. Han ställer krav på precision, teoretisk analys och heltäckning som aldrig ställs på framställningar som  bekräftar den vedertagna bilden.       

   Naturligtvis, skriver Ekdahl, har ”Nycander rätt i sitt påstående, att liberalerna präglat den miljö som satt gränser för realiseringen av de fackliga strävanden, som syftat utöver liberalismens moderniseringsprojekt”. Jag har inte påstått detta och skulle inte skriva något jag inte själv förstår. Vilka gränser, vilka fackliga strävanden? De gränser liberalerna satte innebar exempelvis att avtal skulle medföra fredsplikt. Det visade sig på tjugotalet att LO och förbunden själva starkt begränsade sina ambitioner när det gällde arbetslivets maktfrågor: fackföreningar skulle inte sitta på två stolar, inte riskera att få dubbla lojaliteter.

 

Forskning ur rörelsens inifrånperspektiv

Lars Olssons inlägg kretsar kring det han själv skrivit i Klass i rörelse. Eftersom boken knappast alls belyser mitt ämne har jag ägnat den endast några rader; om liberalerna finns bara några knappa upplysningar. Olsson invänder att han skrivit 5-6 sidor om ”den försocialistiska kampen för bättre villkor bland arbetarna”. Men det mesta på dessa sidor handlar inte om liberalerna och vad de betydde för arbetarnas organisering.

    Även Lars Olsson antyder att det ligger ett problem i rörelseforskarnas brist på distans till sitt studeobjekt, men han märker inte hur han själv tydliggör problemet i sitt inlägg. Genomgående tar han parti för arbetarrörelsen i dess frontställning mot kapitalister, företagare och liberaler. Han drar fram sådant som kan tänkas styrka rörelsens traditionella syn på liberalerna såsom hörande till motståndarlägret och minimerar betydelsen av fakta som visar motsatsen.

    Han skriver: ”Vad gäller strejkrätten har Nycander rätt i att enskilda (enstaka?) liberaler stod upp till försvar för den – som princip.” Märkligt. De liberalt ledda fackföreningarna stod samlade bakom strejkrätten. Det var deras linje att den skulle utövas av en fackförening för göra önskad verkan. Liberalerna i riksdagen gick emot emot Åkarpslagen 1899, och Liberala samlingspartiet stoppade rader av lagförslag om begränsningar i strejkrätten. Lika litet som Ekdahl tar Olsson notis om vad liberalerna som politiker faktiskt uträttade för fackföreningarna.

    Liksom Ekdahl ogillar Olsson min formulering att socialdemokraterna trängde undan liberalerna i fackföreningsrörelsen. Den korrekta beskrivningen är att ”alltfler arbetare och arbeterskor över hela landet undan för undan övergav de liberala idéerna”. Hjalmar Branting skulle ha skrattat åt denna idyllisering. Han skrev 1898 i Social-Demokraten att liberalismen ”kastades ut ur fackföreningarna”.

    Olsson skriver att jag uttalat ”en förkastelsedom” över det hårda fackliga agerandet mot strejkbrytare. Han vill kanske räkna in mig bland dem som visserligen uttrycker sympati för fackföreningar men inte accepterar att osolidariska löntagare utsätts för påtryckningar, en klassisk vattendelare i opinionen. Av vad jag skrivit om Karl Staaff i den frågan kunde han snarare ha gissat på motsatsen.  Jag har inte uttalat någon förkastelsedom och anser att moraliserande över företeelser och människor i det förflutna inte hör hemma i historisk forskning; varken klander eller beröm ökar läsarens insikt.

    Visst fanns det liberaler, skriver Olsson, som tog arbetares parti mot företagare och samhälle. ”Karl Staaff var säkerligen en hederlig karl i detta avseende, och hans insatser i svensk politik har inte alltid fått den uppskattning han förtjänar…” Är detta en forskares perspektiv? Vad som intresserar oss är väl hur Staaff påverkade händelseförlopp av betydelse för fackföreningsrörelsen och arbetsmarknaden,  inte om han förtjänar uppskattning. 

    Det är anmärkningsvärt, menar Olsson, att så få liberaler intresserat sig för den liberala arbetarrörelsens historia. Vad ser han då som drivkraften bakom historisk forskning? Är det mest naturligt att liberaler forskar om liberaler, socialister om socialister, helnyktra om helnyktra, pingstvänner om pingstvänner?  Den inställningen bäddar för en forskning som reser äreminnen till de troendes uppbyggelse snarare än ökar förståelsen av historien. Olsson pläderar för mer forskning om den tidiga arbetarrörelsen, men han tillfogar ett krav. Forskningen ”måste i ett dialektiskt perspektiv koppla den ideologiska och politiska analysen till en analys av förändringar i såväl produktionsförhållanden som klasstruktur”. Han efterlyser forskning som kan väntas bekräfta de förutfattade meningarna. Mitt lilla bidrag stupar redan på avsaknaden av en marxistisk grundhållning. 

    Vad som i Sverige möjliggjorde framväxten av en stark och ansvarsfull fackföreningsrörelse är en fråga som har inte bara så kallat historiskt intresse. Många i omvärlden har sedan 1930-talet sett Sveriges stabila kollektivavtalssystem och välfungerande förhandlingsordning som ett föredöme. I dag gäller det inte minst i de nya demokratierna i Europa. Men svenska forskare har gett en missvisande bild av den historiska bakgrunden. De har förbisett att det mest kännetecknande för Sverige var att de tidiga fackföreningarna hade ett bredare stöd och en större frihet än i andra länder. De har beskrivit den svenska modellen som en produkt av socialdemokratisk politik och fackföreningsvänlig lagstiftning. Att den svenska modellen växte fram tack vare frånvaron av statlig inblandning i parternas förehavanden är en viktig lärdom för framtiden, särskilt i länder där man i dag försöker lagstifta fram kollektiva arbetsmarknadsrelationer (Jag har skrivit om detta i uppsatsen Misunderstanding the Swedish Model i Bulletin of Comparative Labour Relations nr 48, 2003.)

    Det är hög tid för den seriösa diskussion om rörelseforskningens osjälvständighet som Åsa Linderborg inte lyckades väcka med Socialdemokraterna skriver historia. Ingemar Hedenius skrev om inifrånperspektet, tendensen att betrakta och kommentera allmänna frågor från en punkt inne i ett parti, en organisation, en kyrka, en akademi, något han ansåg främmande för den anda och hållning som borde utmärka fria forskare. Jag har sällan sett forskare så tydligt illustrera inifrånperspektivet som  mina båda kritiker.

Svante Nycander   

tillbaka till arkivet