NU 23/12 2004 

Avpolitisera arbetsrŠtten

InlŠggen i NU om arbetsrŠtten har en gemensam nŠmnare. Sture Nordh, Jan-Erik Nyberg, Lars Leijonborg och Carl B. Hamilton anser alla att liberaler har stŒtt fšr det allra bŠsta i svensk arbetsrŠtt.

    Vilket Šr dŒ liberalernas stora bidrag? Leijonborg och Hamilton nŠmner kollektivavtalslagen 1928, lagen om anstŠllningsskydd och MBL  pŒ 70-talet. Men liberalerna gjorde i verkligheten sin historiska insats tidigare. Liberala politiker och tidningar bildade opinion fšr fackliga fri- och rŠttigheter i fackfšreningsršrelsens barndom, och liberalerna i riksdagen ršstade emot alla antifackliga lagfšrslag. FrŒn 1905 hade vŠnstern majoritet i andra kammaren. Liberalerna var emot lagstiftning om fackfšreningar sŒ lŠnge arbetarna inte hade full ršstrŠtt, och dŠrfšr blev det ingen lagstiftning fšrrŠn 1928. Rader av hšgerfšrslag ršstades ner.

    Karl Staaff var den fšrste svenske arbetsrŠttsadvokaten. Han vann 1898 ett mŒl i Hšgsta domstolen, dŠr arbetare Œtalats fšr olaga tvŒng i form av hot mot strejkbrytare. Genom att domen blev frikŠnnande fick svenska fackfšreningar i rŠttspraxis en ovanligt stor frihet att šva moraliska pŒtryckningar pŒ strejkbrytare.

    Hjalmar Branting visste vad det liberala stšdet betydde. NŠr andra kammaren efter storstrejken ršstade nej till antifackliga hšgerfšrslag sade han att liberalerna Šn en gŒng hade ÓbestŒtt provet med hederÓ.

    I frŒnvaro av lagstiftning ankom det pŒ parterna att skapa ett regelverk fšr den inbšrdes intressekampen. Det skedde genom švergripande kollektivavtal 1905 och 1906 och genom en successiv utbyggnad av avtalssystemet. Lagen 1928 bekrŠftade och stŠrkte det system parterna redan byggt upp. Liberalerna krŠvde att staten ska vara neutral mellan partsintressena, vilket var vŠl fšrenligt med ett skydd fšr de enskilde, till exempel Œttatimmarslagen. LO:s historiker Ragnar Casparsson kunde pŒ fyrtiotalet skriva att Sundsvallsstrejken 1879 var det enda undantaget frŒn regeln att den svenska staten fšrhŒllit sig neutral i arbetskonflikter. Liberalerna gav fackfšreningsršrelsen en unik mšjlighet att utvecklas i frihet.

    SAF och LO fann varandra pŒ trettiotalet i ett gemensamt motstŒnd mot fšrsšk till statlig inblandning. De enades om att fšrbŠttra arbetsfreden genom en god fšrhandlingsordning, regler mot samhŠllsfarliga konflikter, skydd fšr tredje man med mera. Saltsjšbadsavtalet 1938 drog upp en grŠns mellan de frŒgor parterna skulle svara fšr och dem som lŒg under statens ansvar. Det var mšjligt endast tack vare att liberalerna hŒllit den statliga inblandningen i fšrhŒllandet mellan parterna nere till ett minimum. 

    Statens roll i Saltsjšbadsmodellen var att respektera parternas sjŠlvstŠndighet inom det omrŒde organisationerna ville hantera i kollektivavtal. Det fungerade fram till ungefŠr 1970, men under Œren 1971-76 invaderade staten detta omrŒde med en mŠngd nya lagar, bland andra manlagen och MBL. OmsvŠngningen frŒn kollektivavtal till lagstiftning drevs inte fram av facket utan av partierna, frŠmst socialdemokraterna och folkpartiet. SAF och LO spjŠrnade emot, de ville hŒlla fast vid Saltsjšbadstraditionen, i synnerhet i frŒga om anstŠllningsskyddet. €ven efter att regeringen Palme 1969 hade tillsatt manutredningen med direktiv att fšreslŒ en lag argumenterade LO fšr att anstŠllningsskyddet skulle hanteras mellan parterna och inte bli en frŒga fšr Arbetsdomstolen. Inte heller TCO hade begŠrt nŒgon lag om anstŠllningsskydd, det fackliga stšdet kom senare.

    Sjuttiotalets arbetsrŠtt gjorde slut pŒ Saltsjšbadstraditionen och var en viktig orsak till  urspŒringen under Ódet galna kvartssekletÓ (1970-95). manlagen har genom Œren vŒllat oerhšrda slitningar och blivit ett byrŒkratiskt monster, med bland annat elva olika former av tidsbegrŠnsad anstŠllning. Av de fem utredningar som tillsatts om lagen sedan 1973 har fyra avbrutits i fšrtid pŒ grund av svŒra motsŠttningar. AnstŠllningsskyddet hade varit smidigare och rimligare fšr bŒde arbetsgivare och anstŠllda om det legat kvar i avtalssystemet.

    Liberalernas insats i arbetsrŠtten innebar alltsŒ fšrst icke-inblandning, sedan massiv inblandning. Man kan inte lovorda bŒde vad de gjorde fšre 1938 och efter 1969. Det som skedde pŒ sjuttiotalet var destruktivt.

    Leijonborg och Hamilton vill sudda bort ÓskšnhetsflŠckarÓ i arbetsrŠtten, korrigera balansen mellan parterna, sŠnka tršsklar, modifiera anstŠllningsskyddet fšr ungdomar, motverka segregation, fšrbŠttra skyddet fšr gravida och fšrŠldralediga med mera. Allt ska lšsas politiskt. Fšrsšk tŠnka stort! Sverige har vŠrldens mest heltŠckande och ansvarsfulla organisationer pŒ arbetsmarknaden, de har tillsammans kompetens och resurser att fŒ arbetsmarknaden att fungera mer effektivt och rŠttvist Šn under dagens šverambitišsa reglering. Svenskt NŠringsliv, LO och TCO borde sluta med sin lobbyverksamhet fšr motstridiga krav pŒ lagstiftning och i stŠllet utveckla partssamarbetet och fšrhandlings- och avtalssystemets effektivitet. Politikerna kan hjŠlpa till genom att vŠgra att tillmštesgŒ ensidiga intressekrav, som liberalerna gjorde fšrr.

    I dag Šr miljšpartiet hšgsta skiljedomare i arbetsrŠtten. Det Šr ingen šnskesituation fšr vare sig facket eller arbetsgivarna. €ven Sture Nordh borde verka fšr en avpolitisering.

Svante Nycander

 

 

tillbaka till arkivet