ÓSŒ blev institutioner och fakulteter vŠnsterbastionerÓ

Publicerat 2010-07-19

LŠrdomshistorikern Sven-Eric Liedmans lŠrobok i politisk idŽhistoria har varit kurslitteratur fšr generationer studerande. €nnu 2010 Šr den, i ny upplaga, obligatorisk i vissa kurser. Liberalismen Šr den politiska modernitetens huvudfŒra frŒn renŠssansen till fšrsta vŠrldskriget, ŠndŒ behandlas Marx och andra socialistiska tŠnkare utfšrligast medan mŒnga liberaler inte ens nŠmns. Den idŽutveckling som den reglerade marknadsekonomin och den liberala rŠttsstaten Šr en produkt av avfŠrdas pŒ universiteten med fientliga klichŽer. NŒgon verklig kunskap om den mest centrala politiska tanketraditionen i vŠstvŠrlden ska helst inte finnas, skriver Svante Nycander.

Historikern Torbjšrn Nilsson undersškte 2001 litteraturen om politiska ideologier vid Stockholms universitetsbibliotek. Han fann fšljande fšrdelning av antalet hyllor: socialism 25, revolutionŠr socialism/kommunism 3,5, frihetlig anarkism/socialism/syndikalism 1,5, liberalism 3,5 och konservatism 1,5. Hur blev en sŒdan slagsida mšjlig? NŠstan tio gŒnger mer socialism Šn liberalism.

Studenter i min generation lŠste om politiska ideologier i bšcker av Herbert Tingsten. Sedan bšrjan av 70-talet har lŠrdomshistorikern Sven-Eric Liedman haft en liknande position, frŠmst genom lŠroboken 1972 i politisk idŽhistoria ÓFrŒn Platon till LeninÓ. (Leninismen var End of history.) Boken har varit kurslitteratur fšr flera generationer studerande i statsvetenskap och idŽhistoria, i nŠra 30 Œr fanns ingen konkurrerande bok. €nnu 2010 Šr den obligatorisk i vissa kurser. Dess titel Šndrades i en senare upplaga till ÓFrŒn Platon till Mao ZedongÓ. Den 14:e upplagan 2005 heter ÓFrŒn Platon till kriget mot terrorismenÓ.

Utfšrligast behandlas Marx och andra socialistiska tŠnkare. Av 1800-talets liberaler omtalas bara John Stuart Mill och socialdarwinisten Herbert Spencer nŒgorlunda utfšrligt. Om dem uppger Liedman exempelvis att de var anhŠngare av ÓklassamarbeteÓ – ett ord som inte finns utanfšr kommunismen.

Liberalismen Šr den politiska modernitetens huvudfŒra frŒn renŠssansen till fšrsta vŠrldskriget, men exempelvis fšljande liberaler nŠmns inte i Liedmans lŠrobok: John Milton, Baruch Spinoza, Immanuel Kant, Benjamin Constant, Alexis de Tocqueville och Richard Cobden. Inte heller nŠmns Amerikas grundlagsfŠder.

De mŠnskliga rŠttigheternas idŽhistoria, dŠr John Locke Šr en portalgestalt, saknas i boken. Marx fšraktade sŒdana idŽer, de syftar enligt honom till Óen rŠtt till ojŠmlikhet, liksom varje rŠttighetÓ, medan fri- och rŠttigheter Šr centrala inom liberalismen. Liedman fšrklarar Stalinterrorn med att statsbyrŒkratin hade infiltrerat det sovjetiska kommunistpartiet. Gulag flŠckar inte marxismen.

Liedman har betonat marxismens vŠrde som en skolbildning inom forskningen och hŠvdat att det finns vetenskapliga sanningar som man bara inser i ett klassperspektiv. ÓAtt till exempel det kapitalistiska samhŠllet Šr och fšrblir ett klassamhŠlle vars motsŠttningar man inte kan fšrhandla och kompromissa bort Šr enligt marxismen ett objektivt fšrhŒllande som blir synligt fšrst om samhŠllet ifrŒga betraktas frŒn en bestŠmd, icke neutral, klassmŠssig position.Ó Om man vill fšrstŒ humanioras roll Óhar man att vŠlja mellan kaos och historiematerialismÓ.

Liedman har varit mindre tydlig i senare bšcker men har fortsatt att vantolka liberalismen. Han hŠvdar att idŽn om homo aeconomicus, den ekonomiska mŠnniskan, florerat sedan 1700-talet och att beteckningen ursprungligen hade en vidare innebšrd Šn den fick senare. Ó[D]en fungerar som en viktig fšrutsŠttning fšr den klassiska ekonomiska teorin modell Adam Smith.Ó Men beteckningen i frŒga bšrjade anvŠndas fšrst i slutet av 1800-talet, och syftet var dŒ att karikera nŒgot John Stuart Mill hade framfšrt i en ungdomsskrift. Mill ansŒg att mŠnniskan har mŒnga olika slag av motiv, och det gjorde Šven Adam Smith.

Liedman nitar fast liberala tŠnkare vid polemiska klichŽer. Utan stšd i citat tillskriver han dem extrema dogmer, fšr att sedan tolka marxistiska teser sŒ att de ska framstŒ som rimliga; historiematerialismen Šr en teori om Óen tendensÓ.

Han Šr ingen sŠrling i den lŠrda vŠrlden, han brukar hyllas som en stor humanist, hŠromŒret mottog han Svenska Akademiens Nordiska pris pŒ 350.000 kronor. Men att han och hans likasinnade har ideologiserat samhŠllsforskning och humaniora Šr inte ett positivt bidrag till vetenskapen. Enligt hans Šmneskollega i Lund Svante Nordin har mŒnga institutioner och fakulteter alltmer blivit vŠnsterbastioner. Akademiska lŠrare underminerar vetenskapliga kvalitetskrav genom att relativisera sanningsbegreppet och fšrfŠkta teorier som inte kan verifieras eller falsifieras. De tydligaste exemplen finns inom genusvetenskapen.

Metodstriden inom universiteten har snarast fšrvŠrrats efter kommunismens fall i Europa, dŒ ÓmŒnga flaggade ut frŒn marxismen fšr att segla under postmodern bekvŠmlighetsflaggÓ, enligt Nordin. Postmodern filosofi Šr en reaktion mot det centrala i moderniteten, som fšrutsŠtter att verkligheten Šr Œtkomlig fšr rationell analys. Filosofiprofessorn Sšren HalldŽn har pŒpekat att det finns personer med en stark stŠllning vid universiteten Ósom inte uppfattar verklighetsfšrankring som nšdvŠndig inom god vetenskapÓ.

Postmodernismens filosofi Šr antiliberal, Šven nŠr den inte entydigt Šr en vŠnsterršrelse. Den framtrŠder under namn som poststrukturalism, genusteori och queerteori, dekonstruktion och postkolonialism. Till lŠrofŠderna hšr Heidegger, Adorno, Barthes, Derrida och Foucault, som alla stŒr fšr nŒgot radikalt annat Šn traditionella demokratiska reformister. Karleby, Wigforss, Myrdal och Ohlin skulle ha betraktat dem som mystifikatšrer.

Personer med bakgrund i lŠnder med fšrtryck och politiskt vŒld har svŒrt att fšrlika sig med vŒrt antiliberala kulturklimat. En av dem Šr Jasenko Selimovic, som stŠller upp fšr Folkpartiet i riksdagsvalet. Dilsa Demirbag-Sten kommenterar vad det i Sverige innebŠr att vara liberal: ÓPŒ vissa kultursidor verkar det vara synonymt med att vara fascist.Ó (DN 27/3). PŒ liknande sŠtt har studenter uppfattat en del universitetsmiljšer.

Ingen angriper de mŠnskliga fri- och rŠttigheterna eller det šppna samhŠllet, ingen hŠvdar nŒgot alternativ till den reglerade marknadsekonomin och den liberala rŠttsstaten. Men den idŽutveckling som dessa vŠrden Šr en produkt av avfŠrdas med fientliga klichŽer, nŒgon verklig kunskap om den mest centrala politiska tanketraditionen i vŠstvŠrlden ska helst inte finnas.

Svante Nycander

 

tillbaka till arkivet