4/11 1998; Varför arbetaren inte blir miljonär; DN-kolumn; Svensk politik

 

Varför arbetaren

inte blir miljonär

 

När socialdemokraterna vunnit valet 1982 fick Erik Åsbrink i uppdrag att utreda  aktiesparandet. Det fanns en kritik mot att aktiesparfonderna var knutna till bankerna och inte gav spararna något ägarinflytande. Åsbrink föreslog att organisationer skulle kunna bli huvudmän för aktiefonder, med förhoppningen att de fackliga organisationerna skulle stimulera medlemmarnas aktiesparande och skapa former för ett gemensamt utnyttjande av rösträtten i företagen.

LO invände att förslaget inte skulle minska makt- och ägarkoncentrationen, att aktier var alltför riskfyllda för lägre inkomsttagare och att facket inte borde engagera sig i medlemmarnas aktiesparande. LO intresserade sig bara för kollektiva löntagarfonder.

Aktiesparandet sköt fart ändå genom olika slags fonder. Aktier fortsatte att vara den långsiktigt bästa sparformen. En hundralapp som sparades i aktier 1983 är i dag värd 1 115 kronor enligt börsens generalindex, vartill ska läggas utdelningen på ett par tre procent om året.

En Temo-undersökning, beställd Aktiefrämjandet, visar att 55 procent av alla svenskar är aktieägare i någon form. Andelen är 66 procent bland SACO-medlemmar, 62 procent bland TCO-medlemmar och 36 procent bland LO-medlemmar. Skillnaden mellan tjänstemän och arbetare är antagligen betydligt större om man ser till värdet av aktieinnehaven.

 Arbetare har kanske inte haft pengar att köpa för? Våra politiker har i sin vishet avskaffat förmögenhetsstatistiken, men arbetarhushållen hade 1992 genomsnittliga tillgångar på drygt en halv miljon kronor. Flertalet arbetare har inriktat sitt sparande på annat än aktier.

Att aktieägande och fackligt medlemskap inte går väl ihop är en djupt rotad övertygelse inom LO. I det senaste numret av LO-tidningen utmålas aktiemarknaden som lurendrejeri. Det talas om ”aktiehets” och ”överhetens börsraseri”. Lågavlönade kvinnor har lockats att köpa aktier, och så har börsen gått ner.

 Även andel i vinst orsakar vånda inom LO. Länge bjöd man ett aktivt motstånd, eftersom den solidariska lönepolitiken bygger på att arbetsersättningen ska vara oberoende av företagets lönsamhet. Vinstandelar som läggs ovanpå lönen befaras luckra upp den fackliga sammanhållningen och sprida kapitalistiska värderingar bland medlemmarna. Offentliganställda kan få för sig att kräva privatisering för att även de ska få andel i vinst.

Internationella studier visar entydigt att vinstandelssystem ökar produktiviteten.   Vinstdelning blir allt vanligare och uppskattas av de anställda. Ett av de tidiga exemplen är Handelsbankens personalstiftelse Oktogonen. Sedan starten 1973 har ungefär 2,5 miljarder kr betalats in som resultatandel, 1,5 miljarder har betalats ut, och 14 miljarder finns kvar, en följd av att pengarna placerats i aktier. Den som varit med sedan starten och går i pension i år kan lyfta en andel på ett par miljoner. Banken är ett rent tjänstemannaföretag. Troligen har det tidigare motståndet mot vinstdelning inom LO-området medfört att i genomsnitt färre arbetare än tjänstemän är delaktiga i sådana system.

Den solidariska lönepolitikens mål är ekonomisk utjämning. Men LO:s negativa attityd, i solidaritetens namn, till privat aktieägande och vinstdelning (som ofta medför delägarskap) har snarare vidgat klyftorna. Arbetarna sackar efter.

 Sverige behöver reformer i lönebildningen. Bland de experter som nyligen var samlade för att ge goda råd var det ingen som trodde på regeringens älsklingsidé om en starkare medlingsinstitution. Problemet är ju inte att vi har för många arbetskonflikter utan att löneutvecklingen så lätt spårar ur.

Richard B Freeman, fackföreningarnas bäste vän bland amerikanska ekonomer, menade att svenska fackföreningar borde gå in för vinstdelning i olika former med målet att göra de anställda som grupp till delägare i företagen. Det skulle bland annat kunna bidra till att demokratisera beslutsprocessen på arbetsplatserna.

Solidarisk lönepolitik lägger ett lock på de högre lönerna inom LO-kollektivet, men den påverkar knappast tjänstemannalönerna i den privata sektorn. Troligen har avtalen på LO-området slagit ut många arbetstillfällen, vilket också varit avsikten. Detta kunde försvaras så länge vi hade full sysselsättning, men under nittiotalet har utslagningen av företag lett till massarbetslöshet och därmed ökat inkomstklyftorna.

Den solidariska lönepolitikens samlade effekt på inkomst- och förmögenhetsfördelningen är antagligen negativ. Jämförelsen avser då inte en helt fri, marknadsmässig lönebildning utan en kontrollerad anpassning till varierande lokala arbetsmarknader och företagens betalningsförmåga, ungefär så som sker i Danmark på industrins område. Det finns ingen målkonflikt mellan en sådan lönepolitik och kravet på rättvis fördelning. LO borde ge upp en facklig ideologi som flertalet arbetare bara förlorar på.

Citat i texten:

”LO borde ge upp en facklig ideologi som flertalet arbetare bara förlorar på”