DN Kultur 9/9 2010

Varning fšr antiliberaler

 

Den svenska antiliberalismen Šr frŠmst en bestŒende effekt av 70-talsradikalismen. Den hŠmtar nŠring frŒn social utopism, marxism och olika postmoderna lŠror. Ofta hšr den ihop med Œngest infšr den ostyrbara tekniska och ekonomiska omvandlingen. Antiliberalism Šr alltsŒ inte en hŒllning som Šr typisk fšr socialdemokratins huvudfŒra. I artiklar pŒ DN Debatt (18-19/7) gav jag belŠgg fšr det antiliberala inflytandet i kulturlivet och vid universiteten. 

 

Kan antiliberalism vara ett problem i ett sŒ liberalt land som Sverige? I kommentarer sŠgs att problemet Šr ett helt annat. Liberalismen lider av att vara den bestŒende ordningens handtjŠnare, den har segrat ihjŠl sig och blivit trŒkig.

 

Om vi kyligt noterar detta som ofrŒnkomligt och lŠmnar antiliberalismen dŠrhŠn har vi ett stort bekymmer. Amerika var lŠnge ett land dŠr liberalismen hŠrskade nŠstan obestridd. H. G. Wells menade fšr hundra Œr sedan att Óalla amerikaner, frŒn engelsk synpunkt sett, Šr liberaler av ett eller annat slagÓ. Men en ideologi och en samhŠllsordning som bara tas fšr givna Šr inget verkligt skydd mot stršmningar i motsatt riktning. Amerika har visat sig vidšppet fšr antiliberalism frŒn hšger, inte ens progressiva politiker vill lŠngre kalla sig liberaler.

 

Antiliberaler sprider fientliga schabloner om den tanketradition som historiskt Šr fšrutsŠttningen fšr ett šppet modernt och sekulŠrt samhŠlle. Okunnighet om den delen av vŒrt fšrflutna bŠddar fšr fšrdomar och minskar vŒr fšrmŒga att mšta en ny vŒg av militant, idealistisk extremism, mer eller mindre lik den pŒ 70-talet. Tro inte att kriser som ršr upp politiska lidelser Šr nŒgot vi lagt bakom oss! €nnu en generation av samhŠllsengagerade ungdomar, desperat uppršrda šver katastrofhot eller krig, kan gŒ fšrlorad fšr politiskt arbete och idŽdebatt inom det breda demokratiska ŒsiktsfŠltet. 

 

Stefan Jonsson (30/8) tror att jag skrivit av spškrŠdsla, av oresonlig antikommunism. Hans egen position framgŒr av ÓRapport frŒn sopornas planetÓ, dŠr han sŠger att 1968 Œrs nya vŠnster Ói grova drag fšrstod vŠrlden rŠttÓ och att marxismen fšr honom Šr ett Ókunskapsteoretiskt och etiskt valÓ. 

 

LŒt oss en stund bortse frŒn kommunistiska regimers alla brott och granska enbart lŠran. Marxismen Šr en teori om kapitalismen och klasskampen, den rymmer en historiefilosofi och gšr ansprŒk pŒ att vara vetenskaplig. Men den saknar politiska idŽer. DŠr finns ingenting om konstitutionellt, parlamentariskt styrelsesŠtt, om rŠttsstat och mŠnskliga rŠttigheter, fri opinionsbildning och vŠlfŠrdssystem. Marx fšrutsŒg proletariatets diktatur, dŠrefter statens bortvittring.

 

Marxismens kunskapsteori, dess etik och historiematrialism kan locka intellektuella, liksom klasskampen arbetare. Det samhŠllssystem som skapar en planet av sopor och ӚdelŠgger livetÓ mŒste avskaffas, det gŠller att švertyga alla om dess uselhet. ÓRojalism och rasism, kulturhat och tom underhŒllning, feghet och blek kommersialism prŠglar upptakten till det nya decenniet.Ó (Ulrika KŠrnborg i DN 10/1) Gšran Greider sŠtter betyg pŒ svensk politik: ÓEn elŠndig hšger har segrat šver en Šnnu elŠndigare vŠnster.Ó (25/6)  

 

Unga mŠnniskor tar intryck. Hur mycket tŒl den grŒ vardagspolitiken att fšrhŒnas, hur mŒnga skrŠms bort? De som tŠnker som Jonsson, KŠrnborg och Greider blir fšrst pŒ barrikaderna. Socialismens historia Šr full av goda mŠnniskor som gŒtt in i en ond spiral dŠrfšr att de saknat en bra politisk teori.

 

Jag har kritiserat en politiskt grundad ensidighet inom delar av universiteten, relativisering av sanningsbegreppet och švertygelser om den egna teorins absoluta giltighet. Detta sŠnker den vetenskapliga nivŒn. NŠr sŒdant gynnas officiellt, som inom genusomrŒdet, fŒr vi en grŠddfil till hšga befattningar fšr de rŠttŠnkande, med risk fšr spridningseffekter pŒ angrŠnsande omrŒden.

 

Stefan Jonsson rŠknar upp ett antal vŠlkŠnda socialister och kommunister, vilkas bšcker han anser vŠrdefulla och viktiga fšr universiteten. Bland dem finns forskare som Eric Hobsbawn och fria skribenter som Frantz Fanon. Jag har lŠst dem med behŒllning och har aldrig menat att deras bšcker skulle vara mindre šnskvŠrda i nŒgot som helst sammanhang. Jonsson utgŒr frŒn en schablon om antikommunism.

 

Det Šr nŠstan lika illa nŠr liberalism Šr ett tomt honnšrsord som nŠr det Šr ett ord fšr egoism och sociala orŠttvisor. DŠr hŒller jag med Johan Norberg (23/8), och vi anser bŒda att škad kunskap om idŽarvet Šr Œtminstone en del av lšsningen. Sen skiljer vi oss Œt.

 

Norbergs bok ÓDen svenska liberalismens historiaÓ Šr en saklig redogšrelse fram till mitten av 1880-talet, dŒ en vŠnsterbetonad liberalism bšrjade fŒ tydlig profil. Han skriver att Ósocialliberalerna anammade det frihetsbegrepp som konservativa och socialdemokrater hade fšresprŒkatÓ. Den politik som formades av S. A. Hedin, Karl Staaff, Nils EdŽn, Karl Gustaf Ekman och Bertil Ohlin rŠknar han inte som en del av liberalismens historia. 

 

Detta Šr godtyckligt och ohistoriskt. Liberalismen kan inte definieras utifrŒn ett visst frihetsbegrepp. Lord Acton fann i litteraturen 200 olika definitioner av ordet liberty. Liberalismen var inte heller under den klassiska tiden en enhetlig ršrelse, Šven om vissa grundprinciper var gemensamma, liksom i dag. Den viktigaste grŠnsen gick mellan John Lockes rŠttighetsliberalism, som var revolutionŠr, och 1800-talets europeiska liberalism, som verkade fšr fšrsoning och gradvisa reformer.

 

Fšr Norberg Šr antiliberalismen ett marginellt problem, den uppršr honom inte. Hans bekymmer Šr att alla politiska riktningar i Sverige vŠnder tummen ner fšr hans egen laissez-faire-liberalism. Han Šr i samma position som Gudrun Schyman. Bara vi i Fi Šr riktiga feminister.

 

Norberg fšrstŒr inte varfšr jag skrivit ÓLiberalismens idŽhistoria. Frihet och modernitetÓ (2009). En sŒdan bok borde skrivas av en ÓklassiskÓ liberal, inte av en socialliberal. Norberg ser alltsŒ inte poŠngen med en idŽhistorisk bok som inte samtidigt Šr ideologisk. Enligt hans logik borde feminismens historia skrivas av en radikalfeminist. Pingstršrelsens historia borde skrivas av en švertygad pingstvŠn, som fšrstŒr den sanna trons ÓsprŠngkraft och radikalitetÓ. Som idŽhistoriker liknar han dem jag kritiserat fšr politisering av vetenskap och undervisning

 

Det fšrflutna Šr intressant i sig sjŠlvt. Det gŠller liberalismens idŽutveckling likavŠl som slaget vid Poltava eller digerdšden. Om en historisk studie hjŠlper oss att hantera nutidens frŒgor Šr det en extra bonus, det Šr inte dŠrfšr man forskar. Min bok Šr idŽhistorisk, inte politisk.

 

Vilket vitaliserar tŠnkandet mest? Att sška historisk bekrŠftelse pŒ riktigheten i den egna uppfattningen, eller att med šppet sinne undersška en politisk idŽutveckling, som utmŠrks av bŒde kontinuitet och inre motsŠgelser?

 

Sverker Lenas (13/8) Šr en klockren antiliberal. Han menar att liberalismen krŠver att demokratin gšr halt utanfšr ekonomins ringmur, att dess kŠlltexter vittnar om en brutal, nedvŠrderande syn pŒ utomeuropeiska folk och att liberalismen Šr blind fšr mŒnga slags fšrtryck. Han skriver att John Stuart Mill och Alexis de Tocqueville var inblandade i imperiebyggande. Han lŠgger till att liberalismen inte saknar goda principer, men allt han vet om liberalism i sinnevŠrlden handlar om fšrtryck, falskhet och fšrdomar.

 

Lenas Šr imponerad av Sven-Eric Liedmans analys av liberalismen, det fšrvŒnar inte. Liedmans lŠrobok i politisk idŽhistoria kom ut 1972 och speglar sin tids politisering vid universiteten. Det har jag redan visat och Šr inte i sig nŒgot att fšrargas šver. Vad som uppršr Šr att boken Šr obligatorisk lŠsning fšr studenter 2010.

 

Liedman (10/8) tror att jag lŠngtar tillbaka till den tid dŒ Herbert Tingsten regerade det politiska tŠnkandet. ÓDŒ behšvde man inte bekymra sig om Marx.Ó Men Tingsten skrev alla sina idŽhistoriska verk nŠr han Šnnu var socialdemokrat, och kapitlet om marxismen upptar 56 sidor i ÓDen svenska socialdemokratins idŽutvecklingÓ. Som idŽhistoriker var han varken liberal eller antiliberal, han skilde mellan historisk vetenskap och politisk Œsikt.

 

Ola Larsmo (12/8) ger exempel pŒ vŠnsterskribenter som fšrsškt šppna en diskussion om liberalismen, bland andra Anders Ehnmark i en bok om Erik Gustaf Geijer. Det Šr inget bra exempel. Ehnmark betonade framfšr allt Geijers republikanism och hans likheter med Marx. Han nŠmnde visserligen att Geijer blev liberal 1838 men fogade inte in honom i en liberal tradition. Liberalen Alexis de Tocqueville behandlade han i en annan bok pŒ liknande sŠtt. ÓTocqueville Šr naturligtvis mycket lik Marx.Ó

 

Annars hŒller jag med Larsmo. Liberaler och socialdemokrater har ett gemensamt radikalt fšrflutet, som inte Šr helt bortglšmt. ABF vid SveavŠgen Šr en av vŒra mest liberala bildningsinstitutioner.

 

Mina debattartiklar gŠllde kvalitetsfrŒgor i den intellektuella offentligheten. Att Stockholms universitetsbibliotek, enligt en studie 2001, har nŠstan tio gŒnger mer litteratur om socialism Šn om liberalism har inte erkŠnts som ett problem av nŒgon av mina kritiker. Flera har beklagat okunnigheten om liberalismen, vilket Šr en annan sida av samma sak.

 

Hur mŒnga viktiga bšcker har fšrblivit okŠnda eller oskrivna dŠrfšr att Šmnet framkallat beršringsskrŠck hos kulturchefer och professorer? Vilka pjŠser spelas inte, vilka idŽrika personer kommer inte till tals, vilken forskning kvŠvs i sin linda? OhŠlsan tiger still, fŒ har Ernst Brunners dšdsfšrakt nŠr han skrev en satir om en kulturredaktion.

 

Svante Nycander

 

tillbaka till aktuellt