Uppsats i boken StridsfrŒgor och stilbildare.  2005

VŠnsterpressen om fackfšreningarna 

Svante Nycander

NŠr skrŒsystemet avvecklats organiserade sig svenska arbetare frŠmst i sjŠlvhjŠlpsfšreningar, som frŒn 1870 nŒgra gŒnger samlades till stšrre arbetarmšten. Den ršrelsen ebbade ut under 1880-talet, dŒ i stŠllet fackfšreningarna skšt fart. Den bild som ibland ges Šr att skiftet sammanfšll med švergŒngen frŒn ett liberalt till ett socialdemokratiskt skede i arbetarršrelsens historia. Tage Lindbom och andra har emellertid visat att liberaler var tongivande Šven i den fackliga ršrelsen under dess grundlŠggningsperiod. Flertalet fackfšreningar i Stockholm stŠllde sig Šnnu under senare delen av 1880-talet avvisande till socialismen. Socialisternas inflytande dŠr Ófšrblev minimalt under hela 1880-taletÓ. (Lindbom 1938 s. 14, 112,116.)

    Sundsvallsstrejken vŒren 1879 var en vŠndpunkt i synen pŒ arbetskonflikter och arbetarnas organisering. Vid arbetarmštet i Stockholm pŒ hšsten samma Œr lyckades en radikal falang, ledd av lŠkaren Anton Nystršm och tidningen …stgštens redaktšr Isidor Kjellberg, fŒ igenom en strejkvŠnlig resolution. Ernst Beckman, senare ordfšrande i Frisinnade landsfšreningen, skrev en tid efter Sundsvallsstrejken en informativ och medkŠnnande artikelserie om sŒgverksarbetarna i Stockholms Dagblad. Under 1880-talet var liberala tidningar som Dagens Nyheter, Aftonbladet och FŠderneslandet fackfšreningarnas ÓsprŒkršrÓ, enligt Sigfrid Hansson, arbetarršrelsens tidige historieskrivare. (Hansson 1938 s. 22.) Henrik Hedlund, medarbetare i Gšteborgs Handels och Sjšfartstidning (senare dess redaktšr) utgav 1885 en bok med titeln Om fackfšreningar, som informerade om den engelska fackfšreningsršrelsen. Han sŒg fackfšreningar som en nšdvŠndig motvikt mot den press pŒ arbetarna som var den fria konkurrensens och fabriksindustrins skuggsida. Han stšdde en hamnstrejk i Gšteborg och blev hedersledamot i stuveriarbetarnas fackfšrening. (Nycander 2003 s. 6-9.)

    Liberaler, med Anton Nystršm som den ledande, fšrankrade strejkrŠtten i arbetaropinionen och verkade fšr att strejkvapnet skulle anvŠndas endast av fackfšreningar, inte av oorganiserade. Den svenska arbetarršrelsens fšrsta politiska program, antaget 1883 av Stockholms fackliga centralkommittŽ, var enligt Lindbom i sin helhet baserat ÓpŒ de politiska krav, som dŒ framfšrdes av den borgerliga stadsradikalismenÓ. (Lindbom 1938 s. 49, 56.)     Det fria arbetsavtalet var den hŠrskande rŠttsdoktrinen, och under den fšll ocksŒ kollektiva fšrhandlingar, stridsŒtgŠrder och avtal. Fackfšreningarna verkade inom ett omrŒde som rŠttsordningen lŠmnade sŒ gott som oreglerat. Kampen fšr fackliga fri- och rŠttigheter fšrdes dŠrfšr i allt vŠsentligt mot arbetsgivarna, inte mot staten.

     Norbergskonflikten 1891-92 gŠllde fšreningsrŠtten, rŠtten att tillhšra en fackfšrening och att fšrhandla kollektivt. Ivar Sundvik skriver i 100 Œr fšr ordets frihet att den liberala pressen visade fšrstŒelse fšr arbetarnas sak. Dagens Nyheter menade att arbetsgivarnas Óokloka och rŠttsvidriga attentat mot fšreningsrŠtten vŠckt oro och fšrbittringÓ. Otto von Zweigbergk var Aftonbladets utsŠnde i Norberg och skrev nio artiklar om den fackliga kampen. Han ansŒg att Ófattigdomen Šr strejkens djupaste grundÓ. Gšteborgs Handels- och Sjšfartstidning ansŒg att strejken orsakats av gruvŠgarnas maktsprŒk. (Sundvik 1974 s. 53-54. Petersson 2001 s. 259.)

Karl Staaff som arbetsrŠttsadvokat

r 1894 utbršt en strejk vid Arvid Lothigius plŒtslageri pŒ Kommendšrsgatan i Stockholm. Arbetsgivaren anmŠlde fyra arbetare till Œtal med anklagelser om olaga tvŒng i form av hot mot arbetsvilliga, hemfridsbrott och ŠrekrŠnkning. Det blev en rŠttegŒng som pŒgick i tio dagar vid Stockholms rŒdhusrŠtt under stor offentlig uppmŠrksamhet. MŒlet gick vidare till hovrŠtten och slutligen till Hšgsta domstolen, som fŠllde sin dom hšsten 1898. Arbetarna friades i alla instanserna. Deras rŠttsliga ombud var Karl Staaff, som argumenterade fšr de organiserade arbetarnas rŠtt att utšva moraliska pŒtryckningar pŒ arbetsvilliga under en konflikt. Hans plŠdering i rŒdhusrŠtten, dŠr han bejakade arbetarnas ÓlšnekampÓ,  Œtergavs i sin helhet i Social-Demokraten. Hjalmar Branting skrev 1896 att Ófšrst med Karl Staaff fick arbetarvŠrlden i Stockhom en sakfšrare i principiella klassprocesser som pŒ samma gŒng omutligt stŒr pŒ dess sida och dŠrtill vet att fšra dess talan med all juridisk skŠrpa och insiktÓ. (Kihlberg 1962 s. 172, 175-180.) UtgŒngen av LothigiusmŒlet betydde att strejkrŠtten i Sverige blev sŠllsynt vidstrŠckt. Ordet ÓhotÓ hade lŠmnats odefinierat i strafflagen men fick i  fortsŠttningen en snŠv innebšrd. PŒ andra hŒll var domstolarna strŠngare: redan att sŠtta ut strejkvakter kunde i USA bestraffas som ÓintimidationÓ. Hšgsta domstolen i Sverige friade konsekvent fackfšreningsmŠn som Œtalats fšr att de hotat arbetsvilliga med att de skulle behandlas som strejkbrytare eller hŠngas ut i arbetarpressen som svikare. (Nycander 2003 s. 13-14.)

    Den stšrsta striden om fšreningsrŠtten Šgde rum i sŒgverksindustrin i SundsvallsomrŒdet 1899. Arbetsgivarna vŠgrade att acceptera socialistiska fackfšreningar, arbetare avskedades och vrŠktes frŒn sina bostŠder, strejkbrytare stršmmade till. Fackfšreningarna fšrlorade konflikten, men det visade sig att arbetarna hade en mŠktig bundsfšrvant, nŠmligen allmŠnna opinionen. Hallandsposten fick rŠtt i sin spŒdom: ÓFramtiden torde komma att visa, att denna kamp, trots nederlaget, varit fšreningstankens genombrottskamp hŠr i landet.Ó (Casparsson 1947 s. 124-136.)

    Efter en fem mŒnader lŒng konflikt trŠffade parterna i verkstadsindustrin 1905 ett avtal om att hŒlla fšreningsrŠtten i šmsesidig helgd. ret dŠrpŒ ingick SAF och LO den sŒ kallade decemberkompromissen, som dels skyddade fšreningsrŠtten, dels slog fast arbetsgivarens rŠtt att leda och fšrdela arbetet och att fritt antaga och avskeda arbetare.

    FrŒn 1905 var liberala samlingspartiet tungan pŒ vŒgen i riksdagens andra kammare. Karl Staaff ansŒg det fel att lagstifta i fackliga frŒgor innan arbetarna hade full ršstrŠtt, och detta blev den liberala huvudlinjen. (WesterstŒhl 1945 s. 289.) FrŒgor om positiv och negativ fšreningsrŠtt, stridsŒtgŠrder, kollektivavtal, fredsplikt med mera lŠmnades dŠrmed i stort sett utanfšr den statliga rŠttsordningen. Fšrst 1928 fick vi en lag om kollektivavtal, lŒngt senare Šn Danmark och Norge. Regelverket kring de kollektiva relationerna pŒ arbetsmarknaden vŠxte fram i ett samspel mellan organisationerna och allmŠnna opinionen med staten som ŒskŒdare eller neutral medlare. En viktig punkt gŠllde rŠtten till sympatiŒtgŠrder som ett undantag frŒn avtalens fredsplikt. Den rŠtten drev SAF igenom mot LO:s uppfattning, eftersom sympatilockouter var arbetsgivarnas huvudstrategi mot lokala strejker. (Nycander 2004 s. 25-26.)

    karpslagen 1899, namngiven efter motionŠren Pehrsson i karp, innebar att redan fšrsšk att tvinga nŒgon, genom vŒld eller hot, att delta i en strejk belades med straff. Motivet var att det hade visat sig omšjligt att fŒ fram bevisning nŠr brottet fullbordats: ingen ville vittna om att ha deltagit i en strejk av tvŒng. Lagen innebar ocksŒ en straffskŠrpning som gjorde det mšjligt att hŠkta misstŠnkta. Men den Šndrade inte det som arbetarsidan och Staaff uppnŒtt i LothigiusmŒlet. Moraliska pŒtryckningar rŠknades inte som hot.

    karpslagen har gŒtt till historien som en klasslag. I riksdagen opponerade sig Karl Staaff , och  Šven nŒgra konservativa jurister talade emot, bland dem Ernst Trygger. (Rd prot. 1899 FK 8:20, AK 9:20-28.)

    Storstrejken under tre dagar 1902 fšr allmŠn ršstrŠtt var den utlšsande faktorn bakom SAF:s tillkomst. Den var ocksŒ en viktig anledning till en proposition 1905 med straffbestŠmmelser pŒ upp till sex mŒnaders fŠngelse fšr deltagande i strejk i vissa fall. Det gŠllde dels om fara uppstod fšr mŠnniskors liv eller grov egendomsskada och dels om vitala samhŠllsfunktioner drabbades (till exempel elverk, renhŒllningsverk och jŠrnvŠgar). Fšr fšrsta gŒngen blev en facklig angelŠgenhet en politisk fšrstarangsfrŒga.  Myndigheterna inkallade trupper fšr att mšta befarade oroligheter i Stockholm. Andra kammaren avslog de bŒda fšrslagen med 112 ršster mot 110 respektive 119 ršster mot 100. (WesterstŒhl s. 284, 289.)

    Hšgermannen och huvudredaktšren fšr Stockholms Dagblad Karl Hildebrand vŠckte 1908 en motion om Šndring av tryckfrihetsfšrordningen fšr att stŠvja vissa fackliga kampmetoder. Om fšrslaget antogs skulle Šven strafflagen Šndras. Hildebrand ville fšrbjuda uppmaningar till fšrfšljelse av enskilda i uppenbar avsikt att Óobehšrigen ingripa i annans fria utšvning av yrke eller nŠring genom offentligt meddelandeÓ. Framfšr allt ville han fšrhindra att namngivna arbetare i tryckta skrifter utpekades som osolidariska och dŠrmed utsattes fšr trakasserier frŒn kamrater och andra. (AK 1908 mot. 222, AK prot. 68:37.) Utskottet lade fram ett modifierat fšrslag, som dock andra kammaren avslog med 107 ršster mot 103. Ett bifall skulle ha vŒllat den fackliga kampen ett stšrre avbrŠck Šn karpslagen. Lex Hildebrand var Œrets mest tillspetsade riksdagsfrŒga, debatten i andra kammaren pŒgick till halv fyra en sšndagmorgon. Liberalernas nejršstning bidrog till att socialdemokraterna avstod frŒn att stŠlla upp egna kandidater i valkretsar dŠr liberala mandat hotades i riksdagsvalet pŒ hšsten samma Œr. (WesterstŒhl s. 456.)

    Fšre storstrejken 1909 var den politiska diskussionen om fackfšreningar och fackliga rŠttigheter mest aktuell nŠr riksdagen behandlade 1) karpslagen 1899, 2) propositionen om strejklagstiftning 1905 och 3) lex Hildebrand 1908. Av en hŠndelse antogs karpslagen bara nŒgra dagar efter att riksdagen begŠrt ett lagfšrslag om skydd fšr Ói behšrig ordning ingŒngna arbetsavtalÓ, det vill sŠga skydd mot strejker. Samma vecka fšrbjšd sŒgverksŠgare i ngermanland sina arbetare att tillhšra den socialistiska fackfšreningen. Fackliga frŒgor uppršrde sinnena, tidningarna tog stŠllning.

 

karpslagen, arbetsavtalets helgd och sŒgverksstrejken

En granskning av ett tiotal liberala och frisinnade pressorgan i februari 1899 ger endast ett exempel pŒ sympati fšr lagstiftning mot fackligt agerande. …vriga tidningar var kritiska och hšll pŒ arbetarnas rŠtt att agera gent emot arbetsgivarna genom fackfšreningar. 

    Eskilstuna-Kuriren skrev (27/2):

     ÓOnsdagens bedršvliga riksdagsbeslut om Õarbetsavtalets helgdÕ utgšr visserligen ett mycket vackert vittnesbšrd om majoritetens inom vŒr nationalfšrsamling hjŠrtinnerliga šnskan att med brutala maktmedel hindra den svenska arbetarklassens utvecklingskamp och framŒttŒgande. [- - -]  Men det slags Õbehšrigt ingŒngna avtalÕ som lagutskottet och riksdagsmajoriteten beslutat om, sŠkerligen under inflytande av behagliga hŒgkomster frŒn den gamla legostadgan Ð ett sŒdant slags avtal komma icke det tjugonde seklets arbetare att bšja sig under.

    Slag i slag!  

    SŒ fattades i lšrdags beslutet om skŠrpning av strejkparagrafen. Detta beklagliga beslut innebŠr ingenting mindre Šn att svenska riksdagen brutit med de principer, varpŒ vŒr strafflagstiftning i fšrsšksbrott hittills varit byggdÉÓ

    Stockholms-Tidningen (22/2) kommenterade kritiskt bŒda lagfrŒgorna: ÓEtt sŒ svŠvande och till sin tendens sŒ ensidigt fšrslag som detta [om skydd fšr arbetsavtalet] kan [andra] kammaren inte med gott samvete bifalla. Det Šr visserligen i Œr icke talat om fŠngelsestraff och liknande ŒtgŠrder, men hela utlŒtandet vittnar genom sin tomhet att det Šr just pŒ denna vŠg som mŒlet skall nŒs, om det skall bliva nŒgon mening i saken. [- - -] Utskottet medgiver i sin motivering [till karpslagen] att det Šr frŠmmande fšr vŒr lagstiftning att likstŠlla ett fšrsšk med ett fullbordat brott, och dess fšrsšk att švervinna dessa betŠnkligheter hedrar icke utskottetÉÓ

    Sundsvalls Tidning (24/2) klŠmdes mellan skšldarna i sŒgverkskonflikten, anar man:

    ÓVi anser, att det icke i nŒgot avseende kan lŠnda till bŒtnad fšr det goda fšrhŒllandet mellan arbetsgivare och arbetare, om de senares fšreningsfrihet undertryckes med maktbruk. BŠttre och effektivare vŠgar till motstŒnd mot den socialistiska propagandan borde sŒgverksŠgarna kunna finna Šn att sška frŒntaga arbetarna deras fšreningsrŠtt.

    Men Œ andra sidan fŒr man ej heller alltfšr strŠngt bedšma detta arbetsgivarnas beslut att resa sig till energiskt motstŒnd mot en arbetarršrelse, som till den grad snedvridits att den med hull och hŒr gett sig de socialistiska omstšrtningsteorierna i vŒld.Ó

    Dagens Nyheter (25/2 1899) hŠvdade att karpslagen medfšrde att nŠstan varje uppmaning till deltagande i strejk blev straffbar: ÓHur lŠtt skall det ej bli att vid en strejk leda i bevis att den eller den ÕfšrsšktÕ fšrmŒ den eller den att deltaga, om ej med vŒld sŒ i vart fall med ÕhotÕ. Hota kan maj ju t. ex. med fšrlusten av kamraternas aktning, och den som dŠrmed hotar kan alltsŒ motse perspektivet av Ð tvŒ Œrs straffarbete. [- - -] De oberŠttigade strejkerna ha nŠstan aldrig tillkommit pŒ fackfšreningarnas initiativ eller med deras gillande; dessa fšreningar ha tvŠrtom ofta spelat en roll som bilŠggande.Ó

    DN begŠrde i samma artikel att riksdagen skulle Ógšra nŒgot till betryggande av fšreningsrŠttenÓ.

    Aftonbladet (24/2) menade att karpslagen inte obetydligt utvidgade Ódet fŠlt, dŠr polismakten kan godtyckligt ingripaÓ och befarade att arbetarlagstiftningen skulle bli ensidig och Ópartisk till arbetsgivarnas fšrmŒnÓ. 

    Hallandsposten (27/2) framhšll att arbetarna stod utanfšr samhŠllet i statsrŠttsligt avseende:

ÓGenom sina tvŒ senaste beslut, det om skydd fšr ÕarbetsavtaletsÕ frihet och karparens i lšrdags av bŒda kamrarna antagna motion om skŠrpning av den sorgligt beryktade strejkparagrafen, har riksdagen utstrŠckt denna arbetarnas pariasstŠllning Šven till det civilrŠttsliga omrŒdet och lagt grunden till en undantagslagstiftning, ett litet ÕbelŠgringstillstŒndÕ, enkom riktad mot nŠmnda klass« strŠvan att pŒ organisationens och klass-solidaritetens lagliga och fredliga vŠg vŠrna sina intressen och fšrbŠttra sin stŠllning.Ó

    Upsala Nya Tidning (24/2) kommenterade sŒgverkskonflikten under rubriken ÓKrig mot fackfšreningarnaÓ:

    ÓVarje arbetsgivare uppvŠger i makt Ð ja, mer Šn uppvŠger Ð sina egna arbetare. Det Šr fšrst i fšrening med andra arbetare, som dessa kunna tŠnka pŒ att med hopp om framgŒng upptrŠda mot en obillig arbetsgivare. - - - [D]en Šr ett hjŠrnspške, tron att arbetarnas organisation minskar stabiliteten och tryggheten inom ett yrke. SŒ kan vara fšrhŒllandet, innan organisationen hunnit fullt utbildas. Men Šven i vŒrt land har erfarenheten redan hunnit ŒdagalŠgga att dŠrefter snarare frŠmjar Šn minskar den stabiliteten. VŒra mest ofšrmodade, mest hŠftiga och mest ofšrsonliga strejker ha vanligen igŒngsatts av oorganiserade eller nyss organiserade och Šnnu vid organisationens ansvar ovana arbetare.Ó

    Att fackfšreningar bidrar till lugn och stabilitet hŠvdade Karl Staaff i Lothigiusprocessen 1894, det var en  liberal huvudsynpunkt lŒngt fram i tiden. Man sympatiserade med fackfšreningar som fšljde spelets regler och respekterade ingŒngna avtal men vŠnde sig mot anarki och sjŠlvsvŒld.      

    Den avvikande ršsten tillhšrde Gefle Dagblad (22/2), som ville stŠvja fackfšreningars och strejkledares ofog och sŒg positivt pŒ karpslagen: ÓUtan att alltfšr hšgt skatta vŠrdet av sŒdana bestŠmmelser som de av motionŠren fšreslagna, torde man dock kunna hoppas, att densamma skulle ej ovŠsentligen bidraga till att skydda vŠlsinnade arbetare mot obehšrigt sidoinflytande.Ó

     Svenska Dagbladet var vid den hŠr tiden moderatliberal. Tongivande politisk skribent var Erik Benjamin Rinman, senare huvudredaktšr fšr Stockholms-Tidningen under ett par decennier. Troligen var det han som skrev om fšreningsrŠtten i SvD. Tidningen ansŒg (28/2 1899) att sŒgverksŠgarnas cirkulŠr var den mest obilliga och mest okloka ŒtgŠrd nŒgon svensk arbetsgivarsammanslutning kunde tŠnkas vidta:

    ÓDet ligger en mŠrklig inkonsekvens i cirkulŠrets ofta Œterkommande tal om Õden frie arbetarenÕ i samma andedrag som man vill beršva honom en sŒ grundvŠsentlig och betydelsefull rŠttighet som den att ingŒ uti och tillhšra vilken av lagen tillŒten organisation som helst. Ty den av arbetsgivarna godhetsfullt medgivna rŠtten att tillhšra Õlokala fšreningarÕ Šr sŒ uppenbart vŠrdelšs fšr de arbetare, vilka i icke alltfšr sŠllsynta fall kunna behšva stšdet av en kraftig organisation i sin ojŠmna strid mot en kapitalstark arbetsgivare, att dŠrpŒ icke behšver spillas mŒnga ord. Denna passus liksom hela cirkulŠret fšr švrigt ŒdagalŠgger, sŒvitt vi fšrstŒ, en genomgŒende missuppfattning av arbetarfrŒgans naturÉÓ

    Rinman hade som student i Uppsala pŒverkats av Harald HjŠrne. I sŒgverkskonflikten 1899 hade de samma uppfattning. HjŠrne angrep arbetsgivarna i ett tal pŒ Norrlands nation under bifallsyttringar frŒn studenterna som fick taket att lyfta sig. (Casparsson 1947 s. 127-129.) Det fanns redan pŒ nittiotalet en bred borgerlig opinion till stšd fšr fšreningsrŠtten och den unga fackfšreningsršrelsen.

 

Strejkfšrbud i allmŠn tjŠnst

Strejklagsfšrslaget 1905, signerat av justitieministern Ossian Berger, bifšlls av fšrsta kammaren utan att nŒgon enda ledamot talade emot, men i andra kammaren var debatten tillspetsad och utgŒngen oviss. Att fšrslaget fšll kan delvis fšrklaras av att unionsfrŒgan ansŒgs krŠva nationell samling. Fšrslaget hade lagts fram vid en sŠrdeles olŠmplig tidpunkt, skrev Gefle Dagblad (15/5). Det var en brandfackla Ósom skulle ytterligare skŠrpa motsatserna inom samhŠllslivetÓ. Karlstads-Tidningen (15/5) hade svŒrt att tro att andra kammarens majoritet skulle Ómedverka till en direkt utmaning mot dem man fortfarande vŠgrat medborgarskapetÓ (det vill sŠga ršstrŠtten). Fšrsta kammaren, skrev Sundsvalls Tidning (16/5), Šr alltid rask i vŠndningarna dŒ det gŠller stora reformer baklŠnges. ÓI gŒr slukade den ocksŒ i en handvŠndning hr Bergers osmakliga Œkarpssoppa nr 2.Ó Och Nerikes Allehanda (17/5) menade att strejklagens fall Óvar domen šver den ofšrstŒendets politik, som icke fšrmŒr att fatta, vad en situation krŠver inom ett folk i en historiskt avgšrande tidÓ.

    Det vittnade om en stridslystnad utan like, menade Stockholms-Tidningen (13/5), att regeringen fšreslagit en sŒdan strejklagstiftning Ómed undantagsstŠmpel och i klassandaÓ, nŠr landet stod i en tredubbel kris: en yttre politisk kris i unionsfrŒgan, en inre politisk kris i ršstrŠttsfrŒgan och en inre social kris pŒ grund av spŠnningen mellan arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer i verkstadsindustrin. Regeringen hade inte tvekat Óatt egga klass mot klass genom att inbjuda den fšr tillfŠllet maktŠgande att gšra en politiskt vapenlšs klass Šven socialt vapenlšsÓ. En parlamentarisk regering skulle stŒ eller falla med ett sŒdant tilltag, menade tidningen. ÓDet stora politiska skŠlet mot denna lagstiftning Šr emellertid det, att inga lagar av detta slag bšra skrivas i vŒrt land innan ršstrŠttens stora medborgarfrŒga Šr lšst.Ó

    Nyaste Kristianstadsbladet (13/5) skrev: ÓDenna strejklag blir i alla hŠndelser och skall šverallt bland arbetarna betraktas som en undantagslag, som ett slag i ansiktet pŒ dem och deras frihetÉÓ NŠr fšrslaget fallit fortsatte tidningen (16/5): ÓDet lyckades sŒlunda frihetsvŠnnerna i Andra kammaren, om ock med knapp majoritet, att fšrhindra denna fšr alla Sveriges arbetare sŒ fšrhatliga klasslag samt dŠrigenom avvŠrja den fara, som uppenbarligen i mer Šn ett avseende varit fšrhanden, dŠrest de sociala ofredsmŠnnen hemburit segern. [- - -] Fšrmodligen Šr ršstrŠtts- och strejklagsministern ofšrhindrad att sitta kvar pŒ sin taburett Šven efter gŒrdagens nederlag. Det gŒr underligt till hŠr i landet.Ó

    Vestmanlands LŠns Tidning (20/5) fann det betecknande att inte en enda ršst i fšrsta kammaren hšjdes Ómot fšrslaget till en sŠrskild lagstiftning fšr arbetarklassen i frŒga om avtalsbrottÓ. €ven Sigfrid Wieselgren, chef fšr FŒngvŒrdsstyrelsen och ansedd som Ótypen fšr en frisinnad senatorÓ, hade talat fšr strejkstrafflagen. I andra kammaren hšll Branting Óett ypperligt anfšrandeÓ, och Karl Staaff  Ógjorde pŒtagligen ett starkt intryckÓ pŒ ledamšterna. Tidningen fann att liberala samlingspartiet tycktes stŒ enigt emot strejkfšrbuden. ÓSŒ rŠddades landet Ð fast det var med knapp nšd Ð frŒn den nya karpslagens orŠttfŠrdighet, och dŠrmed ocksŒ frŒn storstrejkens Šventyr.Ó

    I riksdagsdebatten vŠckte S. A. Hedin minnet av bšndernas frigšrelsekamp och vŠdjade till lantmŠnnen i andra kammaren att visa medkŠnsla med arbetarna. Dagens Nyheter skrev (16/5 1905): ÓHr Hedins inpassning av det fšreliggande ensidiga strejklagsfšrslaget i den stora historiska och socialpolitiska ramen kompletterades pŒ ett lyckligt sŠtt av hr Staaffs briljanta kritik av samma fšrslag ur synpunkter lŒnade frŒn den moderna strafflagstiftning som sšker efter det ondas orsaker och botemedel och inte nšjer sig med att utmŠta bšter och fŠngelse. [- - -] Man fŒr vara tacksam och glad att andra kammaren Šnnu har energi och viljestyrka nog att gšra bordet rent frŒn de politiska och sociala reformstenar som bjudas i stŠllet fšr bršd.Ó

    Aftonbladet (16/5) var inte lika fšrdšmande: ÓAtt fšrslagen innehŒlla en berŠttigad kŠrna framhšlls ocksŒ av flera bland motstŒndarna i Andra kammaren, bl. a. av hr Staaff i hans utmŠrkta anfšrande. Detta fšrtjŠnar att sŠrskilt framhŒllas gent emot de skeva framstŠllningar av frŒgan som fšrekommit pŒ sina hŒll i pressen och annorstŠdes. Det viktiga spšrsmŒlet Šr alls icke avskrivet frŒn dagordningen, dŠrfšr att det Ð och enligt vŒr mening i det hela med rŠtta Ð fšll denna gŒng.Ó Det var en berŠttigad grundsats, ansŒg tidningen, Óatt de, som arbeta Œt det allmŠnna, bindas vid sitt arbete med stšrre ansvar Šn andraÓ. Regeringsfšrslaget var emellertid lšsryckt ur ett stšrre sammanhang och inte tillrŠckligt utrett.

    Ӂkarpslagen n:r 2 fallenÓ, var rubriken i Upsala Nya Tidning (16/5): ÓNŠr skola svenska ministrar skŠmmas fšr att haka sig fast vid Šmbetena mot folkets šnskningar? Fšrmodligen ej fšrr Šn svenska folket pŒ allvar stŒr samlat i andra kammaren. Att skapa en dylik situation blir en uppgift fšr sommarens val.Ó

   

Lex Hildebrand Ð tryckfrihetsparagraf mot ÓfšrfšljelseÓ

Karl Hildebrand dokumenterade i sin motion att fackfšreningar dšmde strejkbrytare till hŒrda skamstraff i form av prickningar och framtvingade avbšner i arbetarpressen. Liberalerna i riksdagen fšrsvarade inte sŒdana metoder men ršstade emot fšrslaget om en ny paragraf i tryckfrihetsfšrordningen. Deras meningsfrŠnder i pressen sŒg en likhet med karpslagens kriminalisering av fšrsšk att utšva tvŒng genom hot. Hallandsposten (22/5 1908) skrev: ÓVarje offentliggšrande av strejkbrytares namn eller av en blockad kan ju tolkas som uppmaning till fšrfšljelse. Men hrr arbetsgivares beryktade svarta listor, de skola fŒ florera obehindrat.Ó Vestmanlands LŠns Tidning (26/5) gladde sig šver att lagfšrslaget fallit i riksdagen: ÓTy hŠrigenom rŠddades vi frŒn att med ett ingrepp i vŒr tryckfrihet alltfšr dyrt kšpa ett dŒligt palliativ mot ett socialt ont. Arbetarpressen har i alla hŠndelser av vad som fšrekommit fŒtt en varning, som den med sŠkerhet kommer att notera sig till minnes och till rŠttelse.Ó Dagens Nyheter (21/5) menade att lagfšrslaget gjorde karpslagen till grundlag och instŠmde med vŠnsterns representanter i konstitutionsutskottet.

    Flera invŠnde att lagen inte skulle bli effektiv. BŠttre mŒste man rusta sig, menade Gšteborgs-Posten (22/5), Óom man pŒ lagstiftningsvŠgen skall kunna skapa verkligt skydd fšr neutralitetens rŠtt och verkliga hinder mot brutalitetens šverdrifter under den sociala krigfšringenÓ. €ven en av utskottet modifierade lex Hildebrand var Óicke blott en menlšs lag utan dŠrjŠmte en positivt skadlig lagÓ.

    Gefle Dagblad (22/5) pŒtalade lagtekniska brister. I frŒga om straff fšr švertrŠdelser hŠnvisade lagfšrslaget till allmŠn lag, men nŒgot fšrslag dŠrom hade inte lagts fram. Fšrslaget fšrbjšd uppmaning till fšrfšljelse mot enskild men inte mot bolag eller fšreningar.

    Att Aftonbladet under Harald Sohlman var pŒ vŠg Œt hšger Ð Sohlman var inte med i VŠnsterpressfšreningen Ð framgick av dess vŠlkomnande (20/5) av Hildebrands motion, Óvarigenom de švergrepp, misshŠlligheter och švriga missfšrhŒllanden som den beršr och ytterligare belyser, blivit dragna infšr riksdagenÓ. Dock tvekade Aftonbladet infšr sjŠlva lagfšrslaget. NŒgra dagar senare (23/5) fšrdšmde tidningen Óstrejker i otrŠngt mŒl eller rentav med brytande av hšgtidligt ingŒngna och, enligt alla vanliga begrepp om tro och heder, fšrbindande avtalÓ. SŒdana strejker befann sig Ói en stadig tillvŠxtÓ.

    Karlstads-Tidningen Ð Mauritz Hellberg Ð menade (27/5) att den behandling osolidariska arbetare inte sŠllan utsattes fšr var ovŠrdig ett civiliserat samhŠlle. €ven om lex Hildebrand formellt var opartisk skulle den i praktiken bli en klasslag, som LO:s ordfšrande Herman Lindqvist hade visat i andra kammaren. Vissa saker var osynliga, andra syntes i den sociala striden. Det som syntes var arbetarnas offentliga uppmaningar. ÓMen Õdet som icke synesÕ Šr den detektivavdelning och Õden statistiska byrŒÕ som arbetsgivareorganisationerna underhŒlla fšr att Šga den noggrannaste kŠnnedom om varje arbetares beskaffenhet. Genom dessa sinnrikt uttŠnkta kampmedel, som inte gšra nŒgot vŠsen av sig, inte uppršra nŒgra kŠnslor och inte trŠffas av lex Hildebrand, kunna arbetare fšrfšljas pŒ det mest effektiva sŠtt, avstŠngas frŒn arbetsmšjlighet och utsŠttas fšr svŠlt och elŠnde med hustru och barn, inte blott inom hela deras eget land utan Šven inom grannlŠnderna, eftersom arbetsgivarnas ÕfosterlŠndskaÕ organisation ocksŒ Šr internationell.Ó 

    Om en lag framlades som i lika mŒn trŠffade arbetsgivare och arbetare, skrev Nyaste Kristianstadsbladet (27/5), skulle den antas med pukor och trumpeter. ÓLex Hildebrand fšll just dŠrfšr att den icke var ovŠldig, dŠrfšr att den riktade sig endast mot den ena parten i striden och alltsŒ var en undantagslag, en klasslag. Mot ensidighet av detta slag i lagstiftningen finnes dess bŠttre Šnnu en majoritet i Andra kammaren.Ó

 

Liberalerna kluvna infšr storstrejken

NŠr riksdagen behandlade lex Hildebrand pŒgick strejker i hamnarna, i byggbranschen och vid de skŒnska sockerbruken. Arbetsgivarna varslade om breda lockouter. Samma dag som fšrhandlingar inleddes under statlig medling skedde AmaltheadŒdet i Malmš, dŒ en engelsk strejkbrytare dšdades och sju skadades. Det var lŒgkonjunktur, arbetsgivarna var obšjliga, och vid mitten av juli fšrefšll en storkonflikt oundviklig. Bernt Schiller undersškt pressdebatten och funnit att de liberala tidningarna, i likhet med de konservativa, ansŒg att konflikterna orsakades frŠmst av arbetarnas lšnepolitik. De manade gŒng pŒ gŒng parterna att sluta fred. Dagens Nyheter riktade sin fredsoffensiv frŠmst mot arbetarna, sŠrskilt deras ledare, men kritiserade tanken pŒ en allmŠn lockout. Det gjorde ocksŒ Stockholms-Tidningen, en allmŠn lockout vore lika olycklig som en storstrejk. Handelstidningen under Henrik Hedlund manade arbetarsidan till retrŠtt. En storkonflikt skulle fŒ olyckliga fšljder vid hšstens riksdagsval.

    €ven Social-Demokraten manade arbetarna att betŠnka sitt ansvar och fšrsška komma fram till ett fredsfšrslag. LO-ledningen hade all mšda att hŒlla de sina tillbaka. Konflikten lšstes nŠr Johannes Hellner, fšre detta justitierŒd och medlem av SAF-styrelsen, lade fram ett kompromissfšrslag, som Herman Lindqvist direkt sade ja till. (Schiller 1967 s. 73-103, 114.)

    Infšr storkonflikten 1909 var de liberala tidningarnas hŒllning ungefŠr densamma som Œret fšre. De fšrdšmde arbetarsidans lšnepolitik men lade inte all skuld pŒ den ena parten. Stockholms-Tidningen ansŒg att arbetsgivarna var stridslystna och att arbetarna hade rŠtt att sŠtta sig till motvŠrn mot lšnesŠnkningar. Schiller skriver att den stora skillnaden mot 1908 var att de socialdemokratiska tidningarna inte lŠngre fšrsškte hŒlla arbetarna tillbaka. (Schiller 1967 s. 207-208.)

    Liberalerna stod pŒ arbetarnas sida nŠr det gŠllde fackliga fri- och rŠttigheter, men deras vŠrdering av det fackliga agerandet i intressefrŒgor blev ofta en annan, och den skillnaden har varit mer eller mindre genomgŒende intill vŒr tid. Detsamma gŠller de liberala tidningarna.

    Storstrejken vŠckte emellertid principfrŒgor dŠr liberalerna var splittrade. I ett tal i Eskilstuna den 21 november 1909 angrep Karl Staaff  ÓanarkiserandeÓ tendenser inom arbetarršrelsen, brott mot uttryckliga fredsšverenskommelser och tystandet av det fria ordet. Alla partivŠnner hšll inte med honom.

    Storstrejken som idŽ hade inom arbetarršrelsen fšrbehŒllits den politiska kampen. NŠr SAF utvidgade sina stridsŒtgŠrder i juli 1909 svarade LO med en allmŠn strejk šver hela landet med fŒ undantag. €ven stat och kommun drabbades. Strejken fick dŠrmed en vidare innebšrd Šn en normal intressekonflikt. Karl Staaff menade att den syftade till att tvinga allmŠnheten att šverge sin neutralitet och šva press pŒ arbetsgivarna och att den dŠrmed vŒldfšrde sig pŒ den personliga frihetskŠnslan. Staaff anklagade den socialdemokratiska ledningen fšr att ha lovprisat avtalsbrott. De skyldiga Óhedrades och hyllades som fšredšmen, ja, sŒsom fšregŒngsmŠn i en ny rŠttsŒskŒdning: klassolidaritetensÓ. ÓDet stred icke mot nŒgon princip i den socialdemokratiska lŠran att undertrycka pressens frihet. Fšr liberal uppfattning Šr detta hŒrresande.Ó Staaff fick applŒder och instŠmmanden frŒn partivŠnner pŒ hšgerkanten men blev motsagd av de mer radikala, som Eliel Lšfgren, Erik Palmstierna, Karl StarbŠck, Assar kerman och Mauritz Hellberg. Lšfgren, som senare blev en nyckelperson i arbetsfredsfrŒgan, sade i ett fšredrag i Frisinnade klubben att faran frŒn de antisociala tendenserna hos arbetarna var švervunnen men att det pŒgick fšrsšk att ÓanarkiseraÓ frŒn  den starkare partens sida, det vill sŠga arbetsgivarnas Ð Ódet fšrsšket pŒgŒr Šnnu mitt under den liberale partihšvdingens stora strafftalÓ. (Palme 1959, s. 17, 21-25, 48, 93.)

    Sven Ulric Palmes redovisning av presskommentarerna till Eskilstunatalet visar att Staaff  hade den liberala pressen pŒ sin sida med undantag fšr Karlstads-Tidningen (Mauritz Hellberg) och  nystartade Aftontidningen, vars redaktšr var den radikale Valfrid SpŒngberg. Staaff hade gjort vissa markeringar mot den sittande hšgerregeringen, och flera tidningar betonade de liberalas sjŠlvstŠndighet bŒde Œt vŠnster och Œt hšger. Stockholms-Tidningen, Dagens Nyheter och Handelstidningen ville hŒlla dšrren šppen fšr samarbete med socialdemokraterna.

    Eskilstunatalet var ingen ny linje i Staaffs argumentering, han hade pŒtalat anarkistiska tendenser i arbetarršrelsen tidigare, och han hade huvuddelen av den liberala opinionen med sig. Krisen inom vŠnstern blev inte lŒngvarig. Vid riksdagarna 1910 och 1911 lade Arvid Lindmans hšgerregering fram stora arbetsrŠttsliga fšrslag i hopp om att storstrejken skulle ha mjukat upp det liberala motstŒndet mot lagstiftning. BŒda gŒngerna hŠnde detsamma som tidigare, fšrsta och andra kammaren stannade i motsatta beslut, som inte kunde jŠmkas samman. Hjalmar Branting sade att liberalerna Šn en gŒng hade bestŒtt provet med heder. (WesterstŒhl 1945 s. 326.)

 

 

Erik B. Rinmans analys av arbetsrŠtten

Hjalmar Branting svarade pŒ Eskilstunatalet. I den diskussion som fšljde kom den intressantaste kritiken mot Branting frŒn Stockholms-Tidningen, enligt Sven Ulric Palme. Tidningen gjorde en distinktion mellan Œ ena sidan en industriell masstrejk och Œ den andra en storstrejk riktad mot  samhŠllet och allmŠnheten. Det var mot storstrejkens krŠnkningar av allmŠn rŠtt kritiken riktade sig.

    Erik B. Rinman var vid denna tid politisk skribent i Stockholms-Tidningen, den stšrsta tidningen med flest lŠsare bland arbetarna. Han hade ett specialintresse fšr arbetsrŠtt och fackliga frŒgor, som kom till uttryck bland annat i tvŒ skrifter 1907 fšr Centralfšrbundet fšr socialt arbete, som han varit med om att grunda: StŠderna som arbetsgifvare och Arbetsaftal och kollektivaftal. Han artikulerade den liberala synen pŒ intressemotsŠttningarna mer genomtŠnkt Šn politikerna i riksdagen och hans kollegor i pressen..

    Rinman betonade att stŠdernas arbetare hade samma skŠl som andra arbetare att organisera sig, eftersom deras arbetsgivare hade sŠrskilt stor makt. Han kritiserade 1905 Œrs proposition dŠrfšr att den stadgade strejkfšrbud fšr stora grupper av arbetare utan att erbjuda nŒgon annan likvŠrdig garanti mot obilliga villkor eller godtycke. Om stŠderna ville ha sŠkerhet fšr arbetsfred mŒste de acceptera att tvister skulle lšsas genom skiljedom, och arbetarna mŒste inse att skiljedom medfšr fredsplikt.

    Lagstiftning om arbetsavtal och kollektivavtal diskuterades sŒ gott som oavbrutet. Rinman varnade fšr tron att frŒnvaro av statlig reglering innebar ett ÓnšdtillstŒndÓ. Det hade visat sig att tomrummet till en del fylldes Óav en fritt framvŠxande och genom fšrefintliga sociala maktfaktorer skapad sedvanerŠttÓ. I avvaktan pŒ ett klarare rŠttsmedvetande var en hŠnvisning till Óden frivilliga arbetsrŠttens egen utveckling fullt motiveradÓ. Sedan begreppen klarnat skulle det kanske visa sig att det lŒg inte bara i arbetsgivarnas och allmŠnhetens utan ocksŒ i arbetarnas intresse att det lagstiftas, Óoch i sista hand mŒste det ju bli samhŠllets šver alla klassynpunkter stŒende intresse, som fŒr det avgšrande ordetÓ.

    Rinman pŒpekade att den frivilliga kollektiva arbetsrŠtten vuxit till hastigt i Sverige. Kollektivavtalens rŠttsliga status var omstridd, men avtalen hade genom sedvanerŠtt blivit rŠttsligt bindande. De former som tillŠmpades tydde pŒ att parterna stŠllde sig pŒ rŠttens grund och underkastade sig Óen šver bŒda stŒende normÓ. Han fšrutsŒg ett behov av industridomstolar fšr hantering av rŠttstvister mellan arbetsgivare och arbetare och deras organisationer. De allmŠnna domstolarna rŠckte inte fšr sŒ speciella frŒgor.

    …verordnade mŒl var fšr Rinman rŠttvisa och social samhšrighet. Det fanns nŒgot som det inte talades mycket om men som dock utgjorde ett mŠktigt hinder fšr framsteg mot dessa mŒl. ÓSkall man vŠl bli fšrstŒdd, om man sŠger, att det Šr klasshatet uppifrŒn? Socialdemokratin predikar ett klasshat frŒn taken, det Šr en kŠnd fiende, som man ser rakt framfšr sigÉÓ Men man mŒste Šven se och erkŠnna Óatt detta underklasshat ocksŒ har sitt korrelat inom šverklassen, fastŠn ingen brukar se Œt det hŒllet, dŒ det talas om klasshatÓ.

    Rinman var styrelsemedlem i VŠnsterpressfšreningen men ansŒgs hšra till de mer konservativa liberalerna. Att Stockholms-Tidningens huvudredaktšr 1911-1930 hade en sŒ utmejslad uppfattning i de oerhšrt omstridda arbetsrŠttsliga frŒgorna mŒste ha spelat en avsevŠrd roll. Hans instŠllning var densamma som liberalernas i riksdagen, bara mer stringent och analytisk.

 

En fšrbjuden tanke 

Socialdemokratin var en gren pŒ samma trŠd som fackfšreningarna, och hšgern var nŠstan lika nŠra fšrbunden med arbetsgivarintresset. Liberalerna kunde vara splittrade och vacklande i sina sympatier, men de kunde hŒlla ihop och spela en sjŠlvstŠndig roll bara om de fšrblev neutrala mellan partsorganisationerna och tog stŠllning principiellt. Deras stŒndpunkt fŠllde utslaget i riksdagen. terhŒllsamhet med lagstiftning och en stark tilltro, trots alla konflikter, till parternas fšrmŒga att ta ansvar fšr spelreglerna pŒ arbetsmarknaden utmŠrkte den liberala politiken. Publicister som Ernst Beckman, Otto von Zweigbergk och Erik B. Rinman bidrog till att politiken blev mŒttfull och balanserad och opinionsklimatet gynnsamt fšr fackfšreningarna. Fackliga fri- och rŠttigheter var fšr liberala tidningar lika sjŠlvklara som den allmŠnna ršstrŠtten.

    Nutida socialdemokratisk historieskrivning fšrfalskar bilden av liberalernas hŒllning i de fackliga frŒgorna, som visats i annat sammanhang (Nycander 2003). Professor Lars Olsson anlŠgger i  Klass i ršrelse. Arbetarršrelsen i svensk samhŠllsomvandling (2002 s. 38-39) ett rent klassperspektiv pŒ den strid som fšrdes under det tidiga 1900-talet. Det var en kamp Ómellan arbete och kapital, mellan arbetarklass och borgarklassÓ. Han skriver om hur ÓborgerlighetenÓ gick till angrepp mot arbetarršrelsen. Att liberala politikers och tidningars positiva syn pŒ fackfšreningar och fackliga rŠttigheter verksamt frŠmjade arbetarklassens emancipation Šr en insikt som saknas i dagens arbetarršrelse.

    

Referenser

Casparsson, Ragnar (1947): LO under fem Œrtionden. Fšrsta delen. 1898-1923, Stockholm: Tiden.

Hansson, Sigfrid (1938): Den svenska fackfšreningsršrelsen (6:e uppl.), Stockholm: Tiden.

Kihlberg, Leif (1962): Karl Staaff. Fšrsta delen. Verdandist, advokat, politiker 1860-1905, Stockholm: Bonniers.

Lindbom, Tage (1938): Den svenska fackfšreningsršrelsens uppkomst och tidigaste utveckling 1872-1900-, Stockholm: Tiden.

Nycander, Svante (2002): Makten šver arbetsmarknaden. Ett perspektiv pŒ Sveriges 1900-tal, Stockholm: SNS Fšrlag.

Nycander, Svante (2003): Vad anser liberaler om fackfšreningar. En historisk betraktelse, i Arbetarhistoria Œrg. 27, nr 4. Stockholm: Arbetarršrelsens arkiv och bibliotek.

Olsson, Lars och Ekdahl, Lars (2002) Klass i ršrelse. Arbetarršrelsen i svensk samhŠllsutveckling.

Stockholm: Arbetarršrelsens arkiv och bibliotek. Arbetarnas kulturhistoriska sŠllskap.

Palme, Sven Ulric (1959): Karl Staaff och storstrejken 1909, Stockholm: Bonniers.

Petersson, Birgit (2001) ÓTidningar som industri och parti (1880-1897)Ó i RydŽn, Per (red.) Den svenska pressens historia II. ren dŒ allting hŠnde. Stockholm: Ekerlids Fšrlag.

Rinman, Erik B. (1907): StŠderna som arbetsgifvare, Stockholm: Centralfšrbundet fšr socialt arbete n:o 14.

Rinman, Erik B. (1907): Arbetsaftal och kollektivaftal, Stockholm: Centralfšrbundet fšr socialt arbete n:o 15.

Schiller, Bernt (1967): Storstrejken 1909. Fšrhistoria och orsaker. Gšteborg: Akademifšrlaget.

Sundvik, Ivar (1974): 100 Œr fšr pressens frihet. Publicister i samhŠllsomdaningen 1874-1974, Stockholm: Publicistklubben.

WesterstŒhl, Jšrgen (1945): Svensk fackfšreningsršrelse. Organisationsproblem. Verksamhetsformer. FšrhŒllande till staten, Stockholm: Tiden.

Riksdagens protokoll.

Svenskt Biografiskt Lexikon. 

 

Dagstidningar

Aftonbladet

Dagens Nyheter

Eskilstuna-Kuriren

Gefle Dagblad

Gšteborgs Handels- och Sjšfartstidning

Gšteborgs-Posten

Hallandsposten

Karlstads-Tidningen

Nerikes Allehanda

Nyaste Kristianstadsbladet

Stockholms-Tidningen

Sundsvalls Tidning

Svenska Dagbladet

Upsala Nya Tidning

Vestmanlands LŠns Tidning

 

Fšrfattaren:

Svante Nycander, f. 1933, fil. lic. i Uppsala 1964. fil. dr h.c. 1996. Ledarskribent i Upsala Nya Tidning 1957-59, i Dagens Nyheter 1960-78 (reporter 1969-74). Chefredaktšr och chef fšr ledarredaktionen 1979-94. Ordfšrande i Frisinnade klubben sedan 2003. Bšcker: Svenskarna och spriten 1967, Avskaffa rŠttspsykiatrin! 1970, De fšrdšmda scientologerna 1977, Makten šver rŠtten (med Stig Stršmholm) 1991, Kriget mot fackfšreningarna 1998, Makten šver arbetsmarknaden 2002. 

 

tillbaka till arkivet