24/8 2000; Frågorna ingen ställer till Schyman; DN-kolumn; Ideologier

 

Frågorna ingen

ställer till Schyman

 

Kommunistpartierna i Västeuropa var under Sovjettiden oftast Kremls politiska vasaller. De hyllade diktaturerna och tog parti för östblocket i det kalla kriget. Men det var inte detta som gav dem en viss politisk betydelse. Kommunistiska partier vann sympatier i arbetarklassen genom missnöjesagitation och genom attacker mot den reformistiska arbetarrörelsens  ”klassamarbete”. Arbetsplatserna och fackföreningarna var för dem minst lika viktiga som politiken.

    Gudrun Schyman har rutin på att besvara kritiska frågor om synen på Sovjetkommunismen i det förflutna. Ingen frågar henne om partiets politik på områden där det spelat en roll hur kommunisterna agerat och där vänsterpartiet på nytt kan få ett inflytande. 

Tredje internationalen, Komintern, beslöt 1920 att fackföreningarna skulle underordnas de kommunistiska partierna. Varje missnöjesanledning skulle användas mot det kapitalistiska systemet och mot socialdemokratin. Svenska kommunister organiserade sig i Fackliga propagandaförbundet, Enhetskommittén och Röda fackoppsositionen. Som mest behärskade de en femtedel av LO-avdelningarna. De propagerade under tjugotalet för generalstrejk och erkände inga regler för strider på arbetsmarknaden. De gick i spetsen för den politiska och fackliga kampen mot kollektivavtalslagen 1928.

    Kommunistpartiet klövs i två delar 1929 på grund av Kominterns påbud om oförsonlig kamp mot socialdemokratin, ”fascismens medlöpare”. Karl Kilbom och Nils Flyg bröt med Komintern och tog större delen av partiet med sig, medan Hugo Sillén förblev lojal mot Moskva. Konflikten gällde bland annat hur kommunisterna skulle agera i fackföreningarna. Sillénpartiet, som i dag heter vänsterpartiet, stod för den hårda linjen.

    LO utgav 1933 ett cirkulär ”Mot skadegörarna inom fackföreningsrörelsen” med en redogörelse för våldsdåd och överfall, som organiserats av kommunistiska provokatörer. Sillénkommunisternas metoder var oförenliga med västerländsk rättsuppfattning, menade LO.

    I slutet av andra världskriget lyckades kommunisterna få majoritet i Metalls avtalskonferens och förhandlingsdelegation. De drev fram en allmän verkstadsstrejk, som pågick i fem månader med lika många förlorade arbetsdagar som storstrejken 1909. Kommunisterna vann fyra medlemsomröstningar om fortsatt strejk. I riksdagen begärde Hilding Hagberg att de kommunistiska lönekraven skulle upphöjas till lag.

    Partiet hade ingen respekt för kollektivavtalen och fredsplikten. När en våg av av vilda strejker gick över Europa i slutet av sextiotalet, med början i Frankrike, såg kommunister sin stora chans ta makten från reformisterna och bryta sönder spelreglerna på arbetsmarknaden. Det svenska partiet blev mera självständigt mot Sovjet under C.H. Hermansson, men dess fackliga ideologi förblev marxistisk och handlade om klasskamp, inte om solidarisk lönepolitik.

Vänsterpartiet gjorde stora inbrytningar i LO-grupperna 1998. Socialdemokraternas valanalysgrupp trodde att många förtroendevalda hade röstat på Gudrun Schyman. Om vänsterpartiet i dag har ungefär 15 procent av väljarna bakom sig, är andelen bland LO-medlemmarna kanske den dubbla, och på många arbetsplatser är vänsterpartisterna antagligen fler än socialdemokraterna. De postanställdas fackavdelning i Stockholm bidrar med pengar till vänsterpartiet. Hur många andra?

   Schyman besöker arbetsplatser, bygger nätverk, argumenterar för sex timmars arbetsdag för alla med bibehållen lön, fångar upp oron inför EU och EMU. I många frågor kopierar vänsterpartiet LO-ståndpunkter, i synnerhet när LO säger något annat än socialdemokraterna. Liksom förr vill partiet bygga en maktbas i fackföreningsrörelsen.

    För att användas till vad? Schymans politiskt korrekta budskap speglar inte de avsikter som finns i partiprogrammet. Där sägs att kapitalismen ska avskaffas, och ännu bekänner sig partiet till klasskampen. En del kommunistiska signalord har försvunnit, till exempel ”imperialism”, men den bild av verkligheten som orden betecknar finns kvar. ”Marxismen är partiets teoretiska bas.” Den ska behandlas kritiskt och prövande, heter det,  men detta är självmotsägande: ett parti som antagit en viss teori som grunden för sitt tänkande prövar inte kritiskt samma teori.

De som ännu kallar sig kommunister brukar säga att deras mål är att avskaffa klassamhället. Vem vill inte det? Men att avskaffa klassamhället är enligt marxismen detsamma som att avskaffa kapitalismen, det enskilda ägandet. Klasstillhörigheten bestäms av ställningen i produktionen, som arbetsköpare eller lönearbetare.

    Vad menar partiet med klasskamp? Är kollektivavtal bindande, eller gäller ännu den kommunistiska tesen att klasskampen tar över både fredsplikten och den solidariska lönepolitiken? Partiet erkänner i sin historieskrivning inga andra misstag än lydnaden mot Moskva. Allt annat är ljust och vackert. Metallstrejken 1945 nämns inte. Partiet tiger om sitt agerande när den kommunistiska teorin prövades mot den svenska verkligheten.

Epost: svante.nycander@telia.com