22/5 2004; ”Välj en del av riksdagen vid kommunalval”; DN Debatt; Politik.

 

Det största felet med vår författning är att vi har allmänna val så sällan. Fram till 1970 röstade vi vartannat år, sedan vart tredje, från 1994 vart fjärde. Det har minskat väljarnas inflytande och intresset för politik. (EU-valet ger ingen bot, det vänjer fler att inte rösta.)

    Lindbeck-kommissionen ville 1993 förlänga valperioden som ett medel mot den ekonomiska krisen. Förslaget antogs i bred enighet och trädde i kraft genast; redan valet i september 1994 gällde en fyraårig valperiod. Motivet var att det skulle bli lättare att föra en långsiktig politik. Man antog att poliker agerar mer ansvarsfullt om det är lång tid kvar till dess ansvaret krävs ut. Diskussionen gällde riksdagens mandatperiod, men av den gemensamma valdagen följde att även valen till kommuner och landsting glesades ut. Valtillfällena är i dag färre än i jämförbara länder.

    Om den gemensamma valdagen från början hade kombinerats med fyraårig valperiod skulle sextiotalets författningsreform inte ha kommit till stånd. Utredningen om det kommunala sambandet (ordförande Per Nyström, sekreterare Carl Lidbom) skrev 1965 att de allmänna valen är de politiska partiernas främsta drivkraft och att valrörelser endast vart fjärde år skulle få allvarliga följder för den politiska aktiviteten.”Tvånget att ofta och regelbundet möta väljarna i en riksomfattande kampanj har motverkat tendensen att förvandla partierna till valmaskiner”.

    Demokratiutredningen under Bengt Göransson föreslog år 2000 skilda valdagar för att medborgare och partiorganisationer oftare ska mobiliseras genom allmänna val. ”Med långa valperioder riskerar verksamheten att tappa i tempo.” Bara 1,8 procent av medborgarna uppgav 1997 att de arbetat i ett parti under det föregående året, mot 3,0 procent tio år tidigare. Valdeltagandet i riksdagsvalet 2002 var 80,1 procent, mot 91,4 procent 1982. Utredningen påpekade att medborgarnas samhällsengagemang i övrigt visar tecken på att öka, medan deltagandet i det politiska livet minskar. Efter ett val går intresset ner i en svacka, om valperioden är lång orkar det inte upp igen till den förra nivån.

    Dödläge råder i författningsfrågan. De borgerliga vill flytta kommunalvalen till en dag mitt emellan riksdagsvalen. Socialdemokraterna invänder främst att deltagandet i kommunalvalen då skulle minska kraftigt, vilket det finns fog för att tro. För att stärka regeringsmakten väcker socialdemokratiska debattörer gång på gång tanken på en reform i riktning mot majoritetsval, vilket skulle gynna det största partiet. Om detta går det inte att nå en bred enighet, och det löser inte problemet med de långa valperioderna.

    Principerna för ett bra valsystem är delvis motstridiga och måste vägas mot varandra. De rör bland annat rättvisa mellan partierna, skydd mot partisplittring, personval,  kommunalt samband och underlättande av majoritetsbildning i riksdagen. Inget sådant krav kan ges absolut företräde framför de övriga. Även andra behov har visat sig under enkammarsystemet. Rekryteringen till riksdagen har blivit lidande av att lokalt partiarbete är den nästan enda karriärvägen dit. Förr kunde man välja in så kallade rikskandidater i första kammaren:  fackliga toppfunktionärer, företagsledare, professorer, ämbetsmän och publicister.

    Läget ropar efter idéer. Det är fruktbart att gå tillbaka till diskussionerna 1962-1966 om övergången till enkammarriksdag, enligt förslaget från författningsutredningen under Rickard Sandler. Björn von Sydow har skildrat förloppet i ”Vägen till enkammarriksdagen” (1989).

    Socialdemokraterna hade ingen stark önskan om en författningsreform. De gynnades av att första kammaren valdes indirekt av landsting och vissa städer och förnyades långsamt och successivt. Men de hamnade på defensiven, det gick till exempel inte att försvara att ett valutslag påverkade riksdagens sammansättning i tolv år. Tage Erlander ansåg att valsystmet borde gynna stora partier, samtidigt ville han inte tillåta mindre partier att gå samman i en valkartell. Så småningom ställde han ett bestämt krav på att en ny författning skulle bevara sambandet mellan riksdagsval och kommunalval. Det sakliga sambandet mellan rikspolitik och kommunalpolitik borde komma till uttryck i valsystemet. Deltagandet i rena kommunalval skulle bli för lågt. Den linjen fick Erlander starkt gehör för i partiet.

    Statsvetarna Hans Meijer och Olof Ruin föreslog gemensam valdag i en artikel i Tiden 1963, men den idén gillade inte Erlander. Den modellen skulle ”knäcka” den kommunala självstyrelsen, rikspolitiken skulle bli alltför dominerande. Och framför allt: gemensam valdag gav ingen mandatpremie åt det största partiet. 

    Ingvar Carlsson, Leif Andersson och Agne Gustafsson skrev en bok samma år med ett kompromissförslag. Riksdagen skulle bestå av en kammare med 330 ledamöter. Av dem skulle 230 väljas enligt samma metod som andra kammaren, medan 100 ledamöter skulle utses genast efter kommunalvalen med samma indirekta metod som första kammaren. Val skulle som dittills hållas vartannat år. Den indirekta valmetoden till knappt en tredjedel av riksdagen skulle gynna det största partiet. Boken skrevs i nära samförstånd med Erlander.

    I socialdemokratiska riksdagsgruppen talade bland andra Hilding Johansson och Stig Alemyr för samma förslag med den ändringen att hela riksdagen skulle utses i direkta val. Flertalet socialdemokratiska tidningar menade också att valen borde vara direkta.

    Men för Erlander var det viktigt att en del av riksdagen skulle väljas indirekt, eftersom det gjorde det lättare att gynna ett stort parti – utan att samtidigt locka de borgerliga partierna att gå samman politiskt. Avgörande för Erlander var, skriver von Sydow med kursivstil, ”att det gällde att förhindra borgerlig samverkan via valsättet”.

    Erlanders envisa krav på en premiering av det egna partiet motsvarades av en växande borgerlig enighet om proportionalitet med spärr mot småpartier (som skulle gynna de borgerliga om kommunisterna slogs ut). Diskussionen blev en naken kamp om partifördelar, vilket dödade all konstuktivitet.

    von Sydow skriver: ”De borgerliga partiledningarna insåg att överrepresentationen åt (s) via de indirekta valen var en huvudpunkt för (s)-ledningen.” Det fanns också andra borgerliga invändningar mot det kommunala sambandet, men misstron mot Erlanders taktiska beräkning var avgörande.

    I början av 1966 sade socialdemokraterna ja till en enkammarriksdag med 350 direktvalda ledamöter. Av dessa skulle ca 250 väljas vart fjärde år och ca 100 i samband med kommunalvalen vart fjärde år. Alemyrs och Hilding Johanssons linje – ”tvåstegskammare” med enbart direkta val – hade segrat i partiet. Men de borgerliga hade nu låst sig, och någon diskussion om den lösningen blev det aldrig. I stället enades man i trötthetens tecken om gemensam valdag och treårig valperiod. Där ligger roten till vårt dilemma.

    Jag vill föreslå en variant av den socialdemokratiska skissen 1966. Valperioden bör vara fyra år med skilda valdagar för riksdagsval och kommunalval. En mindre del av riksdagen (säg 70-80 ledamöter) utses i ett fåtal stora valkretsar samtidigt med kommunalvalen. Valsystemet kan göras neutralt i fråga om proportionalitet, spärr mot småpartier och personval. Poängen är inte att något parti ska gynnas.

    Fler valtillfällen kan bryta trenden mot minskat valdeltagande i riksdagsvalen och sjunkande politiskt intresse. Dubbel valkretsindelning ger riksdagen en bredare rekryteringsbas, de lokala meriterna blir mindre utslagsgivande än nu.(Ett sådant förslag ingick i den Sandlerska utredningens betänkande.) Deltagandet i kommunalvalen bör kunna bli lika högt som vid riksdagsvalen. 

    Hur skulle regeringsmakten påverkas? I tvåkammarsystemet kunde kommunalvalen kasta om riksdagsmajoriteten mitt under andra kammarens mandatperiod och utlösa en regeringskris, men detta inträffade aldrig. I det system som här förslås blir en sådan förskjutning i riksdagens mandatfördelning i samband med kommunalvalen möjlig men inte sannolik. Bara ett par gånger under enkammarsystemet  (1973-76 och 1979-82) har marginalerna varit så små att regeringsmakten i praktiken skulle ha stått på spel vid ett nyval till en femtedel av riksdagen. Risken för täta regeringsskiften är inte något stort problem i Sverige.

    Finns det ett bättre förslag för att bryta dödläget?

SVANTE NYCANDER