Dagens Industri 2 februari 2016

Underbudskonkurrens fel sätt att skapa jobb

Många vill sänka kollektivavtalens minimilöner för att lågutbildade flyktingar lättare ska få jobb. Facket säger nej, men var står arbetsgivarna? Talespersoner för Svenskt Näringsliv har yrkat på att minimilönerna ska sänkas, men medlemsförbunden nöjer sig, såvitt känt, med att säga nej till höjningar. I förhandlingssammanhang tycks sänkta avtalslöner vara en ickefråga. Finns det en spricka här mellan näringslivets söndagsförkunnelse och arbetsgivarintresset? Att enbart frysa dagens minimilön är har ingen nämnvärd effekt på sysselsättningen.    
    LO-organet Arbetet (2015/39) har visat att medellönerna inom låglöneförbundens avtalsområden ligger nära avtalens lägsta nivåer. Skillnaden är ett par tusen i månaden inom Fastighetsanställda, Handelsanställda och Kommunal. Medellönen för hotell och restauranganställda når inte upp till den avtalade lönen, beroende på att avtalen är långt ifrån heltäckande.
   På dessa områden arbetar det stora flertalet av de lågavlönade. Där finns ingen lönekarriär att tala om. Ofta är personalomsättningen hög, och den yrkesskicklighet som krävs förutsätter oftast inte längre utbildning. Avtalslönen är normerande.  
    En del företag i dessa branscher skulle kanske välkomna en lönesänkning, men de som förhandlar på branschnivå är mer angelägna om att medlemsföretagen har en konkurrenskraftig lönenivå. Lång utbildning krävs inte, men för en hel bransch betyder det mycket att arbetsgivarna kan rekrytera dugande och ansvarsfull personal till en gemensamt etablerad lönenivå. Där lönerna är höga, skrev Adam Smith, ”kommer vi alltid att finna att arbetarna är mer aktiva, flitiga och effektiva än där lönerna är låga”. En god lönenivå är lönsam för branschen.  
    Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) verkade under närmare ett sekel för att arbetarnas löner skulle bestämmas i riksgiltiga kollektivavtal. Det var ett medel att normera löner över hela fältet så att inte den skyddade sektorn (till exempel byggindustrin) drev upp arbetskostnaderna för exportindustrin. SAF ansåg att arbete av visst slag borde ha ett fast pris. Inom landet borde företagen konkurrera med effektivitet, inte med låga löner.
    För detta fanns ett visst stöd i den ekonomiska teorin. Gustav Cassel skrev i en bok 1902 (samma år som SAF grundades) att underbudskonkurrens om arbetskraft ”gör avsevärd skada”, medan lika löner för likvärdigt arbete driver fram just det urval ”som behövs för ett verkligt industriellt framåtskridande”.
     Hur ska man då hantera en starkt ökat utbud av arbetskraft med låga kvalifikationer? Problemet är inte nytt, under efterkrigstiden har arbetsmarknaden tagit emot vågor av flyktingar, arbetssökande invandrare, friställda textilarbetare, hemarbetande kvinnor och i synnerhet småjordbrukare, lantarbetare och skogsarbetare. 1945 hade 1,9 miljoner svenskar sin försörjning i jord- och skogsbruk. 1950 registrerades 1,4 miljoner kvinnor som husmödrar. Ännu 1865 var kvinnorna bara en tredjedel arbetskraften. De nya jobb som skapats räknas i miljoner. 
      På 1940-talet ansåg LO att löner borde bestämmas av företagens bärkraft, men ganska snart blev SAF och LO överens om en likalöneprincip. SAF begärde aldrig att den svaga textilindustrin skulle undantas från generella lönehöjningar. Företag med låg betalningsförmåga borde rationalisera sin produktion eller läggas ner. Facket och arbetsgivarna har traditionellt varit kritiska mot underbudskonkurrens på arbetsmarknaden.
      En stramare ekonomisk politik krävdes enligt LO-ekonomen Gösta Rehns paroll ”Hata inflationen!”. Det skulle på kort sikt öka antalet arbetslösa. En stor fråga i diskussionen var då om löneskillnader mellan växande och stagnerande företag och branscher räckte för att åstadkomma den önskvärda överströmningen av arbetskraft. Nej, resonerade både SAF och LO, rörligheten måste ökas genom en aktiv arbetsmarknadspolitik: utbildning i stor skala, flyttbidrag, vägbyggen, riktade åtgärder mot ”öar av arbetslöshet”. På tio år byggde man en miljon nya bostäder. Insatser för rörlighet kompletterades med regionalpolitik.
    Det fungerade hyggligt till dess arbetsmarknadspolitiken på 1970-talet blev ett försörjningssystem på bekostnad av strukturomvandlingen. Delvis berodde det på motståndet i avfolkningsbygderna. Men den så kallade Rehnska modellen, först skissderad av Gustav Cassel och gillad även av SAF, var rätt tänkt. Den är i dag mer lovande än idén att sänka lönenivån för de mest kvinnodominerade yrkesgrupperna.