10/7 1998; Håll regeringen utanför härnäst; DN-kolumn; Medier                                                                                 

Håll regeringen

utanför härnäst

 

Familjen Bonnier tvekade inför uppgörelsen om Svenska Dagbladet och lade avgörandet i Göran Perssons och Marita Ulvskogs händer. Skulle den partiella företagsfusionen strida mot regeringens intentioner i mediepolitiken, eller kunde den godtas som ett medel att bevara mångfalden?

Om några trodde att regeringen skulle ge ett principiellt grundat besked, så trodde de fel. Persson och Ulvskog såg i stället en förhandlingsmöjlighet öppna sig och försökte få Marieberg att ge garantier för de socialdemokratiska tidningarna Arbetet och Aftonbladet. Sydsvenska Dagbladet borde samverka med Arbetet på samma sätt som DN med SvD. Mariebergs svar räckte inte för att tillfredsställa Persson och Ulvskog.

    Alltså finner regeringen samarbetet DN-SvD vara en skadlig mediekoncentration, som skulle ge ytterligare motiv för en lex Bonnier.

    Tro inte att regeringen bekymrar sig om SvD:s långsiktiga överlevnad. Två borgerliga morgontidningar i Stockholm i stället för en motsvarar inte Perssons och Ulvskogs idé om mångfald, tvärtom, det är en dubbel ensidighet. ”Mångfald” handlar om s-tidningar och s-inflytande.

    Sedan mitten av sextiotalet, efter nedläggningen av Ny Tid (s) och Stockholms-Tidningen (s), har DN många gånger argumenterat för ett presstöd till så kallade andratidningar, av vilka de flesta av betydelse är socialdemokratiska. Marieberg har hela tiden verkat för SvD:s överlevnad i konkurrens med DN. I Skåne har borgerliga intressenter gjort en stor insats för Arbetet.

    Sådant agerande i mångfaldens intresse har den socialdemokratiska ledningen aldrig förstått sig på, annat än som ett resultat av socialdemokratins inflytande på sina motståndare. Generositet från borgerliga sidan utlöser ingen motsvarande reaktion utan tas som en bekräftelse på att påtryckningar och kritik lönar sig. Maktperspektivet avgör.

    Lämna inte frivilligt åt regeringen att avgöra en mediefråga! Glöm aldrig vilka manipulatörer vi har att göra med.

   

    En relevant fråga som medieministern sluppit svara på är denna: om nu regeringen angriper affären mellan DN och SvD, vilken lösning erbjuder man i stället? Marita Ulvskog försöker avsvära sig ansvaret för att affären gick i stöpet, men allt tyder på att familjen Bonnier gav vika just inför hotet om politiska åtgärder. Om regeringen inte velat påverka utgången, borde den ha låtit bli att ta ställning.  

    SvD är en förlusttidning sedan sextiotalet och har kostat miljardbelopp i statligt presstöd. I fjol bjöds tidningen ut till försäljning, och dess framtid har därefter diskuterats i ägandetermer. Det gäller, menar man, att få fatt i någon med tillräckligt kapital för att kunna säkra SvD:s långsiktiga utgivning.

    Men detta är sekundärt. Vad som främst behövs är en realistisk idé om hur tidningen skulle kunna bli ekonomiskt självbärande med bevarande av dess identitet som en bred nyhetstidning med ett stort opinionsmaterial. Inte heller en rik ägare kommer att vilja driva SvD varaktigt som en förlustaffär. En fattig ägare med en riktig idé vore bättre än en rik utan idéer. Bristvaran är ägarkompetens, inte ägarkapital.

    Den tänkta samordningen med DN är svårbedömd, och man kan förstå den tveksamhet som fanns bland intressenter på bägge sidor. Utomstående borde ändå ta intryck av att SvD:s ledning och huvudägare efter långvarigt letande efter en lösning var positiva till den uppgörelse som förhandlats fram med Marieberg. Fördelen var att fusionen skulle ge stora besparingar och stärka morgontidningssektorn i Stockholm i konkurrensen med andra medier. Både DN och SvD kunde ha vunnit på affären, i synnerhet som annonsorgan.

 

    Även SvD:s förre chefredaktör Gustaf von Platen är positiv. Han tror på idén att strikt skilja mellan å ena sidan det redaktionella materialet, ”det som är artspecifikt och skiljer Svenska Dagbladet från andra tidningar”, och å andra sidan annonser, prenumeration, produktion och distribution. SvD skulle vara kvar som ett eget företag med en självständig redaktionell produkt, samtidigt som de sistnämnda funktionerna övertogs av Marieberg. Tidningens överlevnad skulle vara säkrare och dess redaktionella frihet bättre garanterad i ett sådant samarbete med Bonniers, menar von Platen. Till fördelarna hör att tidningarna skulle slippa ”de förödande kostnaderna för tillfälliga billighetsprenumerationer de måst dragas med i alla år för att de av konkurrensskäl velat dölja tillfälliga nedgångar i upplagan”. Så sant.

    En annan fördel, som borde göra intryck på regeringen, är att presstödet helt och hållet skulle gå till det som motiverar stödet, information och opinionsbildning, inte till annonser och teknisk produktion. 

    Vem önskar inte att SvD kunde stå på egna fötter helt och hållet? Men det finns trettio års erfarenhet av omöjligheten i detta. Huvudansvaret för SvD ligger nu hos Investor, som lär fortsätta sitt engagemang i väntan på att alternativen klarnar. Sista ordet i fråga om samarbetet med Bonniers och DN är kanske inte sagt.