26/10 1999; Mellen USA är genomsyrad av häftig motvilja mot facket; Sydsvenska Dagbladet; Internationellt

 

Modellen USA är genomsyrad av häftig motvilja mot facket

 

När Bill Clinton omvaldes som president 1996 deltog endast 49 procent av de röstberättigade, i kongressvalet i fjol endast 36 procent. Det låga valdeltagandet är en viktig sida av vad som bland samhällsforskare brukar kallas ”American exceptionalism”: hur Amerika avviker från det i Europa normala. En mera omdiskuterad sida av samma sak är att det i USA aldrig växt fram något socialistiskt arbetarparti av nämnvärd styrka. Vad gjorde Amerika immunt mot socialism, varför lockades inte arbetarna där av klasskampsidéer och kollektivism?

 Det finns, påpekar Seymour Martin Lipset i sin bok ”American Exceptionalism” (1996), myriader av framställningar om denna skillnad mellan Amerika och Europa. Forskare har framhållit att det i USA saknas en feodal tradition, som kunnat utgöra grogrund för klassmotsättningar. De har pekat på det stigande välståndet, på den etniska mångfalden inom arbetarklassen och på den sociala och geografiska rörligheten. Lipset nämner också som en förklaring att syndikalister, socialister och kommunister tidvis varit förföljda. Framför allt betonar han att Amerika är en nation byggd på gemensamma ideal som individualism, jämlikhet och laissez-faire. I ett land som anser sig självt demokratiskt och jämlikt finns det enligt Lipset ingen jordmån för en radikal vänsterutopi. 

 Amerika skiljer sig från Västeuropa också genom att fackföreningarna är så mycket svagare där. Lipset ser den låga fackliga organisationsgraden och frånvaron av socialism som två parallella fenomen, som båda förklaras av ett ideologiskt motstånd mot kollektivism.

Att få deltar i valen och att arbetarna är svagt organiserade fackligt och politiskt,  jämfört med Europa, är delar av ett och samma mönster. Sambandet mellan fackligt medlemskap och politisk aktivitet är starkt. Amerikanska forskare har visat att sannolikheten att en lågutbildad arbetare ska gå och rösta ökar med nära 20 procentenheter om han eller hon tillhör en fackförening. ”American exceptionalism” handlar alltså till sist inte om att socialistiska idéer saknar fotfäste i USA utan om att de amerikanska arbetarna har ett så förhållandevis litet inflytande. 

Frånvaro av ett socialistiskt parti eller ett arbetarparti är inte i sig ett demokratiproblem, men det är en allvarlig brist i demokratin att den amerikanske arbetaren normalt inte röstar i vare sig president- eller kongressval. 

Det finns ett stort problem med Lipsets katalog av förklaringar till dessa skillnader mellan Amerika och Västeuropa. I det skede då industrisamhällets politiska och sociala institutioner började ta form var de amerikanska arbetarna minst lika politiskt och fackligt aktiva som de europeiska. I USA var rösträtten allmän för män, och valdeltagandet i presidentvalen var under 1800-talet i medeltal 75 procent, enstaka gånger ca 80 procent. Även arbetarna utnyttjade sin rösträtt. En bred arbetarorganisation, som hette Knights of Labor, ställde upp kandidater i valen i nästan alla delstater och organiserade framgångsrika strejker under 1870- och 80-talen. Kring sekelskiftet var strejkfrekvensen högre i USA än i Storbritannien och ungefär densamma som i Tyskland och Frankrike. Många konflikter var våldsamma, det kollektiva agerandet för arbetarintresset var inte svagare än i Europa, trots den amerikanska individualismen och frånvaron av en feodal tradition.

 Ett par yngre rättshistoriker, Victoria C. Hattam och William E. Forbath, har   oberoende av varandra hävdat en ny tolkning av ”American exceptionalism” med utgångspunkt från rättssystemet. Skilsmässan från England på 1770-talet skapade ett juridiskt vakuum, som de svaga politiska och administrativa eliterna i delstaterna och den nya unionen hade svårt att fylla. Domstolarna fick en utslagsgivande ställning, och de höll sig främst till brittisk ”common law”, som blev ett enande band inom USA. I common law fanns  rättsregler som kunde användas mot fackföreningar och strejker ( ”criminal conspiracy” och ”injunction”). I slutet av 1800-talet kom emellertid brittisk och amerikansk rättsutveckling för arbetsmarknaden att gå starkt isär. I Storbritannien bestämde parlamentet rättsreglerna, i Amerika domstolarna (främst de federala), och det innebar en oerhörd skillnad.

 I princip erkändes även i USA arbetarnas föreningsfrihet och strejkrätt. Små spontana lönestrejker accepterades, men när arbetare organiserade sig på bred front och började utöva verklig makt fann domstolarna tusen juridiska argument för att inskrida med förbud. Den rättsliga formen var en ”injunction”, en domstolsorder som domaren kunde utfärda utan medverkan av en jury. Att vägra lyda var ”contempt of court”, domstolstrots, som kunde leda till frihetsstraff. Domstolarna tillät arbetsgivare att använda våld mot strejkande och gav klarsignal för utkommendering av polis och militär. Mellan 1877 och 1903 sattes federala eller delstatliga trupper in i mer än 500 arbetskonflikter. Enbart åren 1902-1904 dödades minst 198 arbetare i samband med strejker. Forskare har jämfört fransk och amerikansk statistik för 1890-talet. På 100 000 strejkande räknades i Frankrike tre sårade, i Amerika två dödade och 140 sårade.

 Domstolarna tillskrev sig en rätt att pröva och underkänna lagar som stiftats av kongressen och delstaterna. Lagar om arbetarskydd och om fackliga rättigheter, framför allt förbud mot avskedande på grund av fackligt medlemskap, undanröjdes nästan med automatik. Från 1880-talet till 1920 underkände domstolarna ungefär 300 lagar till förmån för arbetare.

 Arbetarna hade sina fulla demokratiska fri- och rättigheter – blott de inte använde dem för att främja arbetarintressen.

 Tjugotalet var en markant antifacklig period, med den tidigare presidenten William Howard Taft (kallad ”the Father of injunctions”) som ordförande i högsta domstolen. Först på trettiotalet ändrades rättsreglerna radikalt, en följd av depressionen.

 De fackföreningar som överlevde och nådde vissa framgångar bestod huvudsakligen av hantverkare och yrkesmän, som inte lätt kunde bytas ut mot strejkbrytare eller oorganiserade. American Federation of Labor (AFL), som var tongivande från slutet av åttiotalet, var i praktiken en medelklassrörelse, ofta fackligt militant men politiskt snarast liberal-konservativ. Dess främsta politiska krav var att staten skulle hålla fingrarna borta från arbetsmarknaden. Den var helt främmande för både facklig och politisk massmobilisering.

 Därmed är också frånvaron av ett arbetarparti tillräckligt förklarad. Ingenstans i Europa har socialdemokratiska partier vuxit sig starka utan att ha en bas i en bred fackföreningsrörelse. Den antifackliga samhällsmiljön satte spår också i arbetarnas  politiska aktivitet, vilket nedgången i valdeltagande vittnar om: andelen röstande i presidentvalen minskade från 1880-talet till 1920-talet från omkring 80 procent till under 50 procent.

 På trettiotalet stiftades arbetarvänliga lagar, fackföreningarna växte, och högsta domstolen blev genom nya utnämningar mera liberal. Congress of Industrial Organizations, en utbrytning ur AFL, blev en pelare inom den så kallade Roosevelt-koalitionen. Valdeltagandet ökade, vid presidentvalet 1960 mellan Kennedy och Nixon deltog 63 procent. Tillbakagången därefter har skett parallellt med att fackföreningarna pressats tillbaka; andelen organiserade i den privata sektorn är i dag knappt tio procent. Sedan sextiotalet har klimatet blivit alltmer antifackligt.

 Den kollektiva arbetsrätten i dagens USA reglerar i detalj i många frågor som i andra länder avgörs av parterna. Ur fackets synvinkel är den repressiv. En fackförening kan etableras på arbetsplatsen endast efter en omröstning bland dem föreningen ska företräda, och vilka dessa är bestämmer den federala myndigheten National Labor Relations Board (NLRB) efter hörande av bägge parter. Arbetsgivaren har enligt Taft-Hartley-lagen från 1947 full frihet att påverka de anställda inför omröstningen, han kan till exempel ålägga arbetsledarna att agitera mot facket i samtal med de anställda. Arbetsledare kan enligt samma lag inte företrädas av en fackförening. Den facklige organisatören saknar tillträde till arbetsplatsen. Under en strejk har arbetsgivaren rätt att anställa ny arbetskraft som permanent övertar jobben. Föreningsrätten skyddas dåligt. Om företaget säger upp en fackligt aktiv arbetare kan skadeståndet aldrig bli högre än den lön denne gått miste om, vilket kan jämföras med de miljoner som tilldöms offer för köns- eller rasdiskriminering. Sympatistrejker är förbjudna, demonstrationer räknas som stridsåtgärder och omfattas av fredsplikten. Huvudregeln är att en arbetsgivare fritt kan säga upp en anställd utan motivering. Och så vidare. Resultatet är att de flesta arbetare anser att de löper stor risk att bli arbetslösa om de organiserar sig fackligt.

 Vad säger allt detta om ”American exceptionalism”? Jag menar att domstolarnas makt över spelreglerna på arbetsmarknaden, främst under det formativa skedet från inbördeskriget på 1860-talet till första världskriget, starkt påverkat det amerikanska samhällets karaktär, inte bara villkoren i arbetslivet. Arbetsrätten, som bestämmer kapitalets och arbetskraftens inbördes relationer och rättigheter, kan liknas vid en social grundlag, och det har en ofantlig betydelse om statsmakten lägger sin vikt i arbetsgivarens vågskål (som i USA) eller i fackets vågskål (som i Sverige i dag) eller förhåller sig i huvudsak neutral (som i Sverige under ett tidigare skede).

 Om man jämför dels med USA sådant det var under fackets storhetstid på femtio- och sextiotalen, dels med Europa och Kanada, ser man tydligt hur det rådande antifackliga rättssystemet verkar över hela det sociala och politiska fältet. Inkomst- och förmögenhetsskillnaderna har ökat, de sociala skyddsnäten försvagats och hela det politiska fältet förskjutits åt höger. Partipolitiskt har det antifackliga klimatet  underminerat demokraternas maktbas och stärkt republikanerna. De samhällsekonomiska effekterna är mera svårbedömda. Den amerikanska arbetsmarknaden är dynamisk och expansiv, men så var det också på femtio- och sextiotalen. I Kanada har sysselsättningen ökat parallellt med den i USA trots en mer ”europeisk” arbetsrätt och mångdubbelt fler fackligt organiserade.

Denna tolkning av den amerikanska samhällsmodellen bygger på en kedja av iakttagelser och fakta. Länkarna i kedjan har stöd i arbeten av goda samhällsforskare, utöver de redan nämnda exempelvis Harvardprofessorerna Richard B. Freeman och James L. Medoff , valforskaren Walter Dean Burnham och historikern Melvyn Dubofsky. Lipsets uppfattning att Amerika politiskt och socialt blivit så olikt Europa på grund av en ursprunglig ideologisk motvilja mot kollektivism ter sig för mig inte övertygande. Lipset inte ens nämner repressionen mot fackföreningarna som en möjlig orsak till frånvaron av ett socialistiskt arbetarparti.

USA har aldrig varit mäktigare än i dag, och beredskapen att acceptera dess politiska och ideologiska ledarskap är stor inte minst i Sverige. Hur uppfattar vi den amerikanska samhällsmodellen? SAF och moderata samlingspartiet har av USA inspirerats att lansera  en svensk arbetsrätt utan kollektiva inslag, men något intresse för hur arbetsmarknadsrelationer och rättsliga och politiska processer hänger ihop och formar ett helt samhällssystem ser man inga spår av.