21/12 2000; Varför röstar de inte? (om USA:s presidentval); DN Kultur; Internationellt

 

Varför röstar de inte?

Al Gore skulle ha vunnit presidentvalet med bred marginal, om den amerikanska allmänhetens uppfattning i politiska frågor hade fällt utslaget. Problemet var att endast hälften av väljarna röstade. Att det politiska systemet är så arrangerat att folk stannar hemma på valdagen är en större demokratibrist än undermåliga valmaskiner och domstolsförbud mot rösträkning för hand. Sjunkande valdeltagande under de senaste fyrtio åren har gjort republikanerna till det dominerande partiet, som vinner både president- och kongressvalen om ingenting särskilt rubbar vågskålarna. Jimmy Carter segrade 1976 tack vare Watergateskandalen, Bill Clinton 1992 tack vare Ross Perot. Clintons röstandel var bara 43 procent. I segervalet mot Bob Dole 1996 stöddes han av blott 24 procent av alla röstberättigade amerikaner.  

Valdeltagandet nådde en höjdpunkt i det jämna valet mellan Kennedy och Nixon 1960. Då röstade 63 procent. Sedan dess har väljarnas utbildningsnivå höjts, och mer utbildning höjer valdeltagande om allt annat är lika. Kongressen antog 1964 en lag som gav de svarta i sydstaterna en reell rätt att rösta. Inför valet 1996 hade en ny lag gjort det lättare för väljarna att registrera sig, det kunde ske i samband med att körkortet förnyades, och antalet väljare som registrerat sig hade ökat med över nio miljoner sedan 1992. Ändå nådde valdeltagandet den lägsta nivån sedan 1924, endast 48,8 procent. (Till kongressen röstar ännu färre. Botten nåddes med 36 procent 1998.)

Sociologerna Warren E. Miller och J. Merrill Shanks har visat att valdeltagandet är starkt generationsbetingat i Amerika. De har delat in väljarna i per efter vilket presidentvalval de första gången hade rätt att rösta i: före 1932, under New Deal-eran 1932-64 eller efter 1964. I den äldsta gruppen är få i livet, men deras valdeltagande genom åren har registrerats. Mellan femtiotalet och åttiotalet sjönk andelen av dessa äldre människor som utnyttjade sin rösträtt med ungefär 15 procentenheter. Den svarta befolkningen är då inte medräknad. New Deal-generationen visar ett med amerikanska mått högt valdeltagande under hela den undersökta perioden. Den har inte bidragit alls till den fortskridande nedgången efter 1960. Det är generationen efter the New Deal som har ett märkvärdigt lågt valdeltagande – lågt men inte sjunkande.

Åren med Roosevelt, Truman och Eisenhower, den stora depressionen, andra världskriget och det kalla kriget var politiskt omskakande, det är lätt att förstå att väljarengagemanget ökade och att många lärde sig att se röstandet som en medborgarplikt.  Ska vi alltså tolka nedgången sedan sextiotalet som en normalisering, en återgång till väljarbeteendet under lugnare förhållanden? Kanske är politisk passivitet en del av amerikansk individualism: regeringen sköter sitt, jag sköter mitt.

 Men Amerika har en gång en förut haft en lång period av sjunkande valdeltagande: från 1880-talet till 1920-talet. Rösträtten var allmän för  män  sedan 1820-talet, och deltagandet i presidentvalen brukade bli omkring 75 procent, m Sedan föll siffran till under 50 procent 1924. Att kvinnorna fått rösträtt under mellantiden förklarar något men inte allt.

Fanns det likheter mellan perioderna med relativt högt valdeltagande, och finns det kanske en gemensam förklaring till att deltagandet sjunkit under två historiska skeden? Ett aktivt föreningsliv och starka folkrörelser stimulerar det politiska intresset och utmärker en levande demokrati. Alexis de Toqueville skrev om 1830-talets Amerika: ”Det finns inte på jorden mer än en nation där man dagligen gör bruk av den obegränsade friheten att sammansluta sig för politiska syften. Samma nation är den ena i världen, vars medborgare kommit på tanken att göra ständigt bruk av föreningsrätten i det civila livet och på detta sätt lyckats förskaffa sig allt det goda som civilisationen kan erbjuda. Hos alla de folk där politiska sammanslutningar är förbjudna, är civila sammanslutningar sällsynta.” Amerika var folkrörelsernas hemland, från frikyrkor och nykterhetsföreningar utgick impulser till Europa och Sverige, det fanns ett myller av partier och påtryckningsgrupper. I kollektivt agerande låg amerikanarna före alla andra.

 Rösträttslösa europeiska arbetare utvandrade till landet där alla var jämlika och hade samma rättigheter. Men de mötte ett land där deras rättigheter just såsom arbetare var ihåliga. Det fanns ingen föreningsrätt, arbetsgivare kunde fritt avskeda fackföreningsmedlemmar, arbetarna tvingades ingå ”yellow-dog-contracts” som förbjöd organisering, strejker slogs ner av väpnade vakter, polis och militär efter klarsignal av federala domare. Den antifackliga repressionen var långt värre än i jämförbara länder i Europa. Lagar om fackliga rättigheter, arbetstider och arbetarskydd, antagna av kongressen och delstaterna, undanröjdes av domstolarna genom lagprövning. Fram till 1920 skedde detta i omkring 300 fall. 

Medan arbetarorganisationerna växte och blev starka i Europa, hölls de nere i Amerika. Andelen fackligt organiserade var mindre 1930 än 1904. Och samtidigt sjönk valdeltagandet.

 Först under 1930-talet, i ett nytt politiskt klimat och med nya lagar, blev det möjligt att organisera rutinarbetare i massproduktionen. Den som ledde kampen var paradoxalt nog en republikan, gruvarbetarnas legendariske ledare under 40 år John L. Lewis, som byggde upp Congress of Industrial Organizations. Med fem röster mot fyra godkände högsta domstolen 1937 Wagner-lagen om arbetares förenings- och förhandlingsrätt, mot sina tidigare principer. Därefter blev domstolen under en lång period den statsmakt som oftast ställde sig på fackföreningarnas sida. Fram till slutet av 60-talet var det fackliga inflytandet betydande, ungefär som i Kanada och större delen av Västeuropa om också inte så stort som i Sverige. Sedan kom Nixon och ändrade högsta domstolens majoritet. På åttiotalet kom Reagan och Bush den äldre.

Human Rights Watch har efter en årslång studie lämnat en utförlig rapport om bristen på fackliga rättigheter i Amerika. ”Unfair Advantage: Workers´ Freedom of Association in the United States under International Human Rights Standards”. Den visar att arbetsgivarna ostraffat kan avskeda, trakassera och skrämma arbetare som försöker bilda fackföreningar, att strejkrätten är urholkad genom arbetsgivarens rätt att permanent byta ut strejkande, att tiotals miljoner arbetare, bland annat jordbruksarbetare och tillfälligt anställda, saknar även det bräckliga skydd som lagen i och för sig är avsedd att ge. Inget av detta är nytt, den så kallade Dunlop-kommissionen som tillsattes av Clinton har påvisat samma brister, liksom framstående forskare, som den i Sverige välkände Richard B. Freeman vid Harvarduniversitetet.

 I de fria hemland har fackföreningarna, som normalt är störst bland de  folkliga organisationerna, marginaliserats på ett sätt som saknar motstycke i jämförbara länder. Så har det varit sedan 1880-talet med undantag för New Deal-perioden. De federala domstolarna har legitimerat storföretagens antifacklighet. Högsta domstolen, inte kongressen, har bestämt att en arbetsgivare har rätt att permanent byta ut strejkande mot nyanställda, vilket var många storföretags strategi under åttiotalet. Högsta domstolen bestämde 1992 att fackliga organisatörer inte har har tillträde till arbetsplatserna, eftersom detta vore att kränka äganderätten.

 När Jimmy Carter var president antog representanthuset ett lagförslag som skulle stärka föreningsrätten. I senaten fanns en majoritet på 58 röster mot 42 för förslaget, men man hade behövt 60 röster för att bryta republikanernas ”filibuster” (obstruktionstalande). Förslaget stoppades, så föga demokratiskt fungerade beslutsordningen i en viktig arbetarfråga. Kongressen har inte ändrat den kollektiva arbetsrätten för den privata sektorn sedan 1959. Professor Reinhold Fahlbeck har i en bok om amerikansk arbetsrätt betonat att de viktigaste reglerna i praktiken skapats av högsta domstolen ”utan närmare vägledning i lagstiftningen.” En facklig advokat i Chicago, Thomas Geoghegan, har påpekat att praktiskt taget alla de fackliga kampmetoder som bidrog till genombrottet på trettiotalet i dag anses otillåtna: sympatistrejker, sittstrejker, bojkotter, strejkvaktskedjor med mera.

 AFL-CIO meddelar att 26 procent av dem som deltog i presidentvalet tillhör fackförenngshushåll. Det är mycket fler än som motsvarar andelen av befolkningen, vilket visar att fackföreningsmedlemmar har en hög röstfrekvens. Oftast röster de på demokraterna. En tidigare undersökning visar att sannolikheten att en lågutbildad arbetare ska rösta ökar med nära 20 procentenheter om han eller hon är fackligt organiserad.

    Högsta domstolen har bestämt utgången i presidentvalet på ett mycket mera djupgående sätt än bara genom att stoppa den manuella rösträkningen i Florida. Under president Bush fortsätter det som Clintons arbetsminister Robert B. Reich kallat ”kriget mot fackföreningarna”.