tlm 4/1999

 

Domstolsmakt – ett amerikanskt dilemma

 

Domstolarna, skrev Alexander Hamilton i The Federalist 1788, är utan tvivel den svagaste av de tre statsmakterna. De har inget inflytandet över vare sig svärdet eller penningpungen. ”The judiciary may truely be said to have neither force nor will but merely judgment… the general liberty of the people can never be endangered from that quarter”. Domstolarna måste vara självständiga, och det är deras plikt, menade Hamilton, att värna konstitutionen genom att ogiltigförklara lagar som strider mot den.

När kolonierna bröt med England 1776 uppstod ett rättsligt tomrum, som deras svaga politiska och administrativa eliter hade svårt att fylla med ny lagstiftning. Domstolarna kom tidigt att spela en central roll som normgivare. Utan uttryckligt stöd i konstitutionen tillskrev de sig själva en omfattande lagprövningsrätt. Det var länge omstritt huruvida brittisk common law var giltig även i det självständiga USA – många såg däri en fortlängning av den forna brittiska överhetens inflytande. Domstolarna höll sig emellertid oftast till common law, vilket gynnade en enhetlig rättsutveckling inom unionen.

 Domstolsmakten har haft en ofantlig betydelse genom hela Amerikas historia. Alexander Hamiltons tro att självständiga domstolar aldrig kan utgöra en fara för ”the general liberty” har visat sig ogrundad.

 På inget område har domstolarna varit mera styrande än på arbetsmarknaden. I brittisk common law fanns en rättsdoktrin om ”criminal conspiracy”, som redan på 1700-talet hade använts mot fackföreningar. Handlingar som i sig var tillåtna ansågs i vissa fall samhällsfarliga eller oetiska om de utfördes kollektivt. I Philadelphia dömdes 1806 åtta skomakargesäller till böter motsvarande en veckolön för ”kriminell konspiration” i syfte att tvinga upp lönerna. Denna rättsregel var ända till 1890-talet ett vapen mot facklig organisering och strejker. Avgörandet låg som i andra brottmål hos en jury.

 I common law finns också begreppet ”injunction”. En domare kan utfärda ett interimistiskt påbud eller förbud för att förhindra att oersättliga värden går till spillo eller för att hindra stoppa handlingar. Domaren behöver inte höra parterna. Vägran att lyda en injunction räknas som domstolstrots, ”contempt of court”, och kan bestraffas hårt.

 Från 1890-talet blev ”the labor injunction” det huvudsakliga medlet mot strejker. Dess effektivitet berodde på att domaren kunde besluta utan medverkan av den oftast mer fackföreningsvänliga juryn. Strejker var i princip tillåtna, små spontana aktioner för högre lön accepterades, men om de organiserades brett och tycktes hota den existerande ordningen, fann arbetsgivare och domare tusen argument för att anse dem otillåtna: intrång i äganderätten, hinder för den fria handeln mellan delstaterna, otillbörligt tvång mot oorganiserade, brott mot Shermanlagen om truster med mera. Sympatistrejker och bojkotter fick domare att tala om tyranni, diktatur, usurpation och självutnämnda tribunaler. Ofta tillät domarna arbetsgivare att använda våld mot strejkande. En ”labor injunction” kunde innebära ett förbud, riktat mot envar, att vidta någon som helst handling till stöd för de strejkande. Den kunde inskränka demonstrations- och yttrandefriheten.

  En injunction kunde vara en klarsignal för polis eller militär att slå ner en strejk. Mellan 1877 och 1903 ingrep delstatsmilis eller federala trupper i 500 arbetskonflikter. Enbart åren 1902-1904 dödades minst 198 arbetare i sådana situationer. Forskare har jämfört fransk och amerikansk strejkstatistik under 1890-talet. Per 100 000 strejkande räknades i Frankrike tre sårade, i Amerika två döda och 140 sårade. I Frankrike arresterades 70 strejkande på 100 000, i Illinois i USA 700, I New York 400.

  Domstolarna upprätthöll så kallade ”yellow-dog contracts”, där arbetare utfäste sig att inte tillhöra en fackförening. Den som försökte organisera arbetare som ingått sådana avtal kunde stoppas av en injunction.

 Under perioden 1880 till 1930 utfärdades minst 4 300 labor injunctions, hälften av dem under tjugotalet, då domstol ingrep i var fjärde arbetskonflikt.

 Lagprövningsrätten vändes emot arbetarna. Lagar om arbetarskydd och om fackliga rättigheter, framför allt lagar om föreningsrätt, undanröjdes nästan med automatik såsom oförenliga med vissa allmänt formulerade bestämmelser i konstitutionen. Från 1880-talet till 1920 underkände domstolarna ungefär 300 delstatliga och federala lagar till förmån för arbetare.

 Arbetarna hade sina fulla demokratiska fri- och rättigheter – blott de inte använde dem för att främja arbetarintressen.

 I alla länder brukar arbetsgivare reagera negativt på att arbetarna organiserar sig och tar kontroll över sina arbetsvillkor. Om staten håller sig borta, brukar parterna ändå så småningom hitta ett modus vivendi, en uppsättning regler om föreningsrätt, förhandlingsordning, stridsåtgärder, skiljeförfarande med mera, som båda parter kan leva med. Det var vad som hände i Sverige, där laissez faire präglade den kollektiva arbetsrätten ända till omkring 1970. I Amerika uppnåddes inget modus vivendi, eftersom arbetsgivarna kunde förlita sig på domstolarnas, polisens och militärens stöd. De behövde inte kompromissa med fackföreningarna, deras ursprungliga  ”naturliga” motvilja mot facket bestod – till den dag som är.

 De fackföreningar som överlevde och nådde vissa framgångar i denna antifackliga miljö behärskades främst av yrkesarbetare med god sammanhållning, yrkesstolthet och relativt höga löner. Försök att organisera proletärerna i den växande massproduktionsindustrin var i allmänhet resultatlösa, eftersom rutinarbetare lätt kunde bytas ut mot oorganiserade och strejkbrytare. American Federation of Labor (AFL), den ledande organisationen från mitten av 1880-talet, utvecklade en facklig strategi som kom att kallas ”business unionism”. Målet var att uppnå bättre villkor genom fackliga aktioner på företagsnivå. Politiskt blev AFL närmast liberal-konservativ. Ännu på 1930-talet tog man ställning emot en allmän arbetslöshetsförsäkring, som skulle göra ”staten till arbetarnas förmyndare”. AFL:s främsta politiska krav var att staten skulle sluta att blanda sig i relationerna på arbetsmarknaden.

 En sådan fackföreningsrörelse kunde inte utgöra basen för ett stort arbetarparti. Repressionen mot fackföreningarna är en stor del av förklaringen till att partistrukturen i Amerika är så radikalt olik den i Västeuropa. Den bidrar också till att förklara att valdeltagandet sjönk markant från 1880-talet till 1920-talet.

 Den amerikanska fackföreningsrörelsen har en växlingsrik historia. Den var som mest tillbakaträngd omkring 1930, då andelen organiserade arbetare var lägre än den varit 1904. Men under den stora depressionen förändrades samhällsklimatet, de stora företagen förlorade det mesta av sin legitimitet, politiken radikaliserades. Genom två parallella förlopp, i lagstiftningen och på arbetsmarknaden, kom trettiotalet att medföra ett dramatiskt uppsving för fackföreningsrörelsen.

 Två nya lagar, som båda tillmötesgick de fackliga strävandena, antogs: Norris-LaGuardia-lagen 1932 och Wagnerlagen 1935. Den förstnämnda, som beslöts av en republikanskt dominerad kongress och godkändes av en republikansk president, var en laissez faire-lag. Viktigast var att ”labor injunctions” i huvudsak stoppades och att ”yellow-dog contracts” förklarades sakna rättsverkan. Wagnerlagen var däremot  interventionistisk. Den avsåg att ge positiva garantier för arbetarnas förenings- och förhandlingsrätt, bland annat genom att en federal myndighet, National  Labor Relations Board (NLRB), kunde besluta om kännbara sanktioner mot ovilliga arbegsgivare. (Lagen var inte en del av Franklin Roosevelts New Deal. Under första hälften av trettiotalet var det kongressen, inte Vita huset, som starkast stödde fackföreningarna.) Wagnerlagen ansågs förutbestämd att förkastas av högsta domstolen, som dock men fem röster mot fyra godkände den 1937.

 Gruvarbetarförbundets ledare John L. Lewis gick i spetsen för en bred organisering av arbetare i stora industriförbund. Det var i strid mot AFL:s principer och medförde en utbrytning och etablering av Congress of Industrial Organzations (CIO). Det stora fackliga genombrottet skedde genom en sittstrejk vid General Moters 1936-37. Guvernören och presidenten vägrade att sätta in militär för att häva arbetarnas ockupation av fabrikerna, arbetsgivaren fruktade en allmän förstörelse och gick till sist med på ett kollektivavtal. Det sände en chockvåg genom näringslivet. GM var världens största och rikaste företag och hade aldrig förut förhandlat med en oberoende fackförening. Efter en serie liknande konflikter under 1937 hade fackföreningarna etablerat sig som en maktfaktor i de viktigaste industrierna.

 Genom nya utnämningar fick högsta domstolen i slutet av trettiotalet en liberal majoritet. Under en period blev domstolen den statsmakt som mest konsekvent stödde  arbetarnas fackliga organisering och förhandlingsrätt.

  Efter andra världskriget fanns ett uppdämt lönemissnöje, en våg av strejker vände opinionen mot fackföreningarna, och följden blev den potentiellt starkt antifackliga Taft-Hartley-lagen 1947. Missförhållanden inom vissa fackförbund, trämst Teamsters, föranledde  ytterligare lagstiftning 1959 (Landrum-Griffin-lagen), som satte fackföreningarna under statligt förmyndarskap. Därefter har lagstiftningen om fackföreningar och kollektivavtal inom den privata sektorn inte förändrats nämnvärt.

  Ännu på sextiotalet var högsta domstolen ganska fackföreningsvänlig. Den bestämde till exempel att företagen är skyldiga att förhandla före beslut som påverkar anställningstrygghet eller framtida sysselsättning. Genom Richard Nixons utnämningar från 1969 pendade domstolen åt höger. Skyddet enligt Norris-LaGuardia-lagen mot ”labor injunctions” försvagades. Domstolen inskränkte det förhandlingsbara området och utvidgade den krets av anställda som saknar förhandlingsrätt på grund av sin närhet till arbetsgivaren. Människor som har att använda sitt eget omdöme vid tillämpningen av arbetsgivarens beslut skulle enligt domstolen inte ha fackliga rättigheter.

  Den antifackliga tendensen skärptes under det nyliberala åttiotalet. Federala domstolar godkände att arbetsgivare flyttar produktionen från en fabrik till en annan i avsikt att undkomma det fackliga inflytandet. Högsta domstolen förbjöd fackliga sanktioner mot medlemmar som återgick i arbete under en strejk. I en dom 1992 gavs arbetsgivaren rätt att förbjuda fackliga organisatörer, som inte är anställda i företaget, tillträde till företagets egemdom, även till exempel en parkeringsplats.

  Sedan sextiotalet har fackföreningarna på nytt pressats tillbaka. Bara tio procent av de anställda i näringslivet är fackligt organiserade. Föreningsrätten är dåligt skyddad, varje år avskedas tusentals arbetare på grund av facklig aktivitet. Enligt ett utslag i högsta domstolen 1938 har arbetsgivare rätt att permanent ersätta arbetare som strejkar med strejkbrytare.

 Perioden från trettiotalet till sextiotalet, då fackföreningarna tycktes ungefär lika starka som i Europa, framstår i dagens ljus som en parentes. Den amerikanska modellen på arbetsmarknaden framstår som i grunden repressiv, och den har från början formats av domstolarna. De indirekta verkningarna är oerhörda. När fackföreningarna stod på sin höjdpunkt 1960 deltog 63 procent av väljarna i presidentvalet. Varför röstade bara 49 procent i presidentvalet 1996 och bara 36 procent i kongressvalet i fjol? Det är känt att det främst är arbetarna som inte röstar. Sannolikheten för att en lågutbildad amerikansk arbetare ska utnyttja sin rösträtt ökar med närmare 20 procentenheter om han eller hon är fackligt organiserad. 

 Repressionen mot fackföreningarna har försvagat det demokratiska partiets maktbas och ökat republikanernas och därmed företagens och hela det konservativa etablissemangets dominans. Därmed påverkas allt som bestäms på politisk väg.

 Alexander Hamilton anade inte vad maktfullkomliga domare kunde använda det lilla ordet ”injunction” till.

SVANTE NYCANDER