3/2 1999; Juridik till döds (om domstolar i USA); DN Kultur; Internationellt

 

Juridik till döds. Domstolarnas makt i USA hotar demokratin.

De amerikanska omstolarna har ett oförtjänt rykte som värnare av medborgerliga fri- och rättigheter. Ända in på sextiotalet kunde sydstaterna beröva de svarta rösträtten med domstolarnas godkännande. Högsta domstolen accepterade massinterneringen av japanskfödda amerikaner under andra världskriget, den reste inga hinder mot ingreppen i åsiktsfriheten under McCarthytiden. På senare år har domstolarna motarbetat positiv särbehandling, som starkt bidragit till rasintregrationen.

    Det finns exempel också på motsatsen. Högsta domstolens förbud mot rasåtskillnad i skolorna 1954 blev en vändpunkt för de svarta, men sett över en längre period har domarna inte varit mera pålitliga i medborgarrättsfrågor än politikerna. Att rättigheterna stärkts under senare tid beror främst på Civil Rights Act 1964, som förbjuder olika former av diskriminering, och andra lagar antagna av kongressen. Det var presidenten och kongressen som genomdrev rösträtt för de svarta i sydstaterna.

    Lars Trägårdh och Michael X Delli Carpini, båda vid Columbiauniversitet, menar att det amerikanska politiska systemet har sin styrka just i juridifieringen och att många civila och politiska rättigheter vunnits genom att individer och grupper har kunnat drivit sina krav i rättsliga processer. (DN 2/12 98.) Författarna hyllar samtidigt de amerikanska domstolarna för deras flexibilitet – ett finare ord för ombytlighet – och lyhördhet för den allmänna opinionen. Högsta domstolen är enligt dem den yttersta garanten för att mänskliga fri- och rättigheter inte trampas under fötterna. Domstolarna står på de vanliga medborgarnas sida.

     Detta är en idealisering, så ser den historiska verkligheten inte ut.

     Fallet Paula Jones, som författarna åberopar, ger inget stöd för deras tes. Att en enskild kvinna ”ur enkla omständigheter” kunnat stämma presidenten är inget märkvärdigt. En svensk Paula Jones hade i samma läge kunnat stämma statsministern för sexuellt ofredande.

    Många undrar, med Cordelia Edvardsson i SvD 13/1, varför Clinton inte helt enkelt vägrade att besvara frågor om sitt sexualliv med hänvisning till privatlivets helgd. Men det var just det som inte gick, när en federal domare ålade Clinton och Monica Lewinsky att vittna om sin relation. Att vägra hade varit ”contempt of court”. En amerikansk domstol kan obehindrat kränka privatlivet.    

Den amerikanska rättskulturen genomtränger hela samhällslivet. Domstolsväsendet har blivit en arena för tvister som i Europa brukar hanteras i den politiska processen. Trägårdh och Delli Carpini skriver att ”den politiserade juridiska sfären” ger enskilda och grupper direkt och konkret tillgång till makt, snabbare och effektivare än representativa demokratiska institutioner förmår göra.

     Författarna medger att de amerikanska domstolarna inte alltid funnit den rätta balansen mellan de intressen som står emot varandra. Men åsikterna om den rätta balansen kommer alltid att gå isär, och demokratins majoritetsregel bygger på att den enes åsikt är lika mycket värd som den andres. De som vill se stor politisk makt hos domstolarna borde ange någon norm för intressenas avbalansering, så att inte godtycket får råda. De flesta försök i den vägen brukar emellertid utmynna i en tautologi: rättvisa skipas när domaren dömer efter vad som är rätt.

Den dömande makten har i Amerika bestämt det politiska livets inriktning på ett avgörande sätt.

      Valdeltagandet är extremt lågt: 49 procent i det senaste presidentvalet, 38 procent i det senaste kongressvalet. Så har det inte alltid varit. Under 1800-talet, då rösträtten i princip var allmän för män, deltog i medeltal 75 procent i presidentvalen, ibland över 80 procent. Från 1890-talet till 1920-talet sjönk siffran till under 50 för att åter stiga till en högsta siffra på 63 vid Kennedyvalet 1960.

      Fram till den sista delen av 1800-talet var det politiska systemet öppet och mottagligt för arbetarnas inflytande. Amerika var ett demokratisk föregångsland, och det fanns en både politiskt och fackligt aktiv arbetarrörelse. Arbetarna utkämpade många hårda arbetskonflikter.

      Den stora skillnaden mot Europa var att domstolarna höll ett fast grepp om regelverket på arbetsmarknaden. De federala domarna hade rätt att utan jurymedverkan utfärda förbud och påbud, så kallade ”injunctions”, för att förebygga oersättlig skada. Den rätten använde de till att olagligförklara strejker och att skicka polis och militär på strejkande arbetare. De som inte lydde påbuden kunde dömas till hårda straff för ”contempt of court”.

      Domstolarna använde sin lagprövningsrätt till att underkänna sammanlagt 300 federala och delstatliga lagar om arbetarskydd och fackliga rättigheter fram till 1920. Från slutet av 1800-talet blockerade domstolarna arbetarrörelsen både fackligt och politiskt. Arbetarna passiviserades.

    ”I inget annat västerländskt land har arbetsgivarna varit så hjälpta i sin opposition mot fackföreningarna av de civila myndigheterna och av statens väpnade styrkor och domstolar”, skrev historikern Lewis Lorwin 1933 om USA.  I  ”Kriget mot fackföreningarna – en studie av den amerikanska modellen” (SNS Förlag) har jag försökt visa hur repressionen mot fackföreningarna har påverkat det politiska livet i USA.

     De fackföreningar som nådde vissa framgångar kring sekelskiftet bestod till sin kärna av välbetalda hantverkare och yrkesarbetare, som inte lätt kunde bytas ut mot strejkbrytare och oorganiserade. American Federation of Labor (AFL) blev en medelklassrörelse som stod främmande för rutinarbetarna i massproduktionsindustrin.

     En sådan fackföreningsrörelse kunde inte utgöra basen för ett stort arbetarparti. Från 1906 lierade sig AFL till en viss grad med demokraterna och motarbetade tanken på ett tredje parti. Dess ideologi blev snarast liberalkonservativ och vittnade om en stark misstro mot staten. Ett par yngre rättshistoriker, Victoria C. Hattam och William E. Forbath, har visat hur starkt fackföreningarnas inställning och vägval påverkades just av domstolarna.

Facklig organisering ökar valdeltagandet. När ny lagstiftning och nya domare i högsta domstolen under trettiotalet radikalt bröt med den antifackliga traditionen, steg andelen röstande parallellt med fackföreningarnas medlemsantal. Framför allt Congress of Industrial Organizations (CIO) aktiverade arbetarväljare.

     När sedan Amerika från sextiotalet blev allt konservativare och Richard Nixon ändrade  majoriteten i högsta domstolen minskade både fackföreningarnas andel av arbetskraften och valdeltagandet. Bland arbetare har andelen röstande minskat med 15 procentenheter i både president- och kongressvalen under perioden. Sannolikheten för att en lågutbildad ska använda sin rösträtt ökar med nära 20 procentenheter om han tillhör en fackförening, men bara var tionde privatanställd är i dag organiserad.

     Det är inte lagstiftningen som blivit mera antifacklig utan det sätt den tillämpas på. Högsta domstolen har exempelvis 1992 förklarat att en facklig organisatör inte har tillträde arbetsgivarens egendom, inte ens parkeringsplatsen. Bill Clinton utfärdade en presidentorder om att företag som gör affärer med regeringen måste avstå från att permanent ersätta strejkande arbetare med strejkbrytare. En federal domstol annullerade hans order.

     Trägårdh och Delli Carpini påpekar att USA mer än Sverige har lagt tonvikten vid rättigheter som är juridiskt utkrävbara. Den skillnaden finns. En amerikansk löntagare har  många rättigheter, som han kan hävda inför domstol: rätt att inte bli diskriminerad, föreningsfrihet, rätt till ledighet, skydd för privatlivet, rätt till en viss lägsta timlön och mycket annat. Men arbetsgivaren kan enligt huvudregeln säga upp honom utan att ange något skäl, och normalt saknas en fackförening på arbetsplatsen. Bara de modiga och starka, de icke utbytbara, kan i praktiken göra gällande sina rättigheter mot en ovillig arbetsgivare. Rättssystemet håller inte vad det lovar.

     Vill man värdera den amerikanska domstolsmakten måste man se också dess baksida. Mer än halva folket deltar inte i valen, miljoner fattiga och lågutbildade är så gott som  rättslösa i arbetslivet.