24/3 2001; Känslan av skam lever kvar (om Uppsalastudenterna och flyktingfrågan 1939); Upsala Nya Tidning; Internationellt

 

Känslan av skam lever kvar

 

Studentkåren och studentföreningarna i Uppsala har nog aldrig varit så livaktiga som på trettiotalet. Ett par tre tusen studerande bar upp en debattkultur av imponerande bredd, präglad av tolerans och öppenhet för idéer. Men det enda eftervärlden känner till om Uppsalastudenterna på trettiotalet är att de sade nej till flyktinginvandring och visade sig likgiltiga för den judiska tragedin. ”Bollhusmötet” den 17 februari 1939 väcker känslor av skam och sorg än i dag.

Vad ville deltagarna uppnå? Den resolution som antogs med 548 röster mot 349 gick ut på att den akademiska ungdomens framtid inte borde äventyras genom att främmande arbetskraft placerades på poster som kunde besättas med välmeriterade svenskar. Studentmötet menade att  ”den naturliga medkänslan med andras lidanden” inte borde få leda till åtgärder ”som för Sveriges del måste skapa hittills okända problem av ödesdiger art.” Uttalandet var riktat mot ett förslg om arbetstillstånd för en grupp tyskjudiska läkare. Motförslaget hade samma slutkläm men betonade att Sverige inte borde undandra sig sin del av hjälparbetet i flyktingfrågan.

Sverige var tillsammans med Danmark och Norge bland de mest flyktingrestriktiva länderna i Europa. Kring årsskiftet 1938-39, efter Kristallnatten, gjordes en tillfällig uppmjukning, omkring nio hundra judar togs emot. Men både riksdagen, pressen och intresseorganisationerna såg flyktingarna som en fara. Läkartidningen sade nej förslaget om invandring av läkare. Studenter i Stockholm gick i fackaltåg i protest.

Av partierna var högern och bondeförbundet mest flyktingnegativa. Den sociala selektionen till universiteten gjorde att flertalet studerande politiskt befann sig till höger om mitten, vilket gav utslag också i flyktingfrågan. Men även andra åsikter var väl företrädda bland studenterna. I december 1938 uttalade sig Verdandi, Laboremus, Kristliga studentförbundet och Studenternas helnykterhetssällskap gemensamt för ökad generositet mot flyktingar.

V-Dala nation begärde en allmän studentsammankomst i flyktingfrågan, och en sådan måste då utlysas enligt kårens stadgar. Kårordföranden Lennart Hartmann fruktade att kåren skulle splittras politiskt, till allvarlig skada för kårarbetet. Tänkandet var vid den tiden ännu påverkat av det trauma som orsakats av att studentmajoriteten 1914 slutit upp  bakom kungamakten, i kamp mot demokrati och parlamentarism, och av att kårledningen tagit parti för Tyskland i världskriget. Det var sår som inte ville läkas och som för lång tid lamslog studentkåren som intresseorganisation. Formeln för enighet i det framgångsrika kårarbetet under trettiotalet var att man höll politiken borta.

Därför ville kårledningen 1939 ha en opolitisk flyktingresolution, som bara skulle säga vad som låg i studenternas intresse som framtida yrkesutövare. Hartmann hörde till den flyktingvänliga sidan och skrev ett förslag som gick ut på att frågan hade två sidor. Invandring av skickliga specialister på områden där det rådde brist i Sverige skulle kunna vara till fördel för studenter och yngre akademiker. Å andra sidan kunde invandring av intellektuell arbetskraft beröva svenskar arbetstillfällen. Den sistnämnda aspekten lät han bli slutklämmen i förslaget.  

Hartmann nämnde inte humanitetens krav, eftersom detta skulle ha ansetts ”politiskt”. Men hans avsikt var att ge klarsignal för invandring av ett mindre antal judiska specialister.

Studentkårens allmänna utskott antog ett delvis annorlunda förslag till resolution, framlagt av konservativa Heimdals ordförande Erik Anners. Där sades ingenting om specialister, och uttalandet blev då ensidigt negativt. Studenterna skulle säga nej till att främmande intellektuell arbetskraft erbjöds arbetstillfällen som kunde besättas med svenskar.

Därefter sammanträdde studentkårens direktion, som antog ett tredje förslag. Det var till stor del identiskt med allmänna utskottets men markerade att Sverige borde bidra till hjälparbetet för flyktingarna. Detta var ett försök av Lennart Hartmann att formulera en enande kompromiss. Förslaget var brett förankrat och stöddes även av Erik Anners.

Men vid Bollhusmötet ställdes allmänna utskottets förslag emot direktionens, och  debatten polariserades mellan dem som ville visa solidaritet med de förföljda och dem som entydigt bjöd motstånd mot flyktinginvandring. Försöket att hålla politiken borta misslyckades. Flyktingfrågan var till sin karaktär politisk och humanitär, och tanken att studenterna skulle ta ställning enbart utifrån sitt yrkesintresse kunde bara utmynna i en cynism. Att den resolution som antogs faktiskt lämnade utrymme för mottagande av läkare med sådan specialistkompetens som det var brist på i Sverige undgick både samtiden och eftervärlden.

 Den enda i debatten som polemiserade mot idén att studenterna borde grunda sitt beslut på yrkesintresset var Karin Westman (senare känd som Westman Berg). Hennes inlägg framstår i protokollet som det mest genomtänkta.

När Erik Anners anslöt sig till kompromissen i direktionen föll Heimdal mellan två stolar. Skulle Heimdals ordförande ta avstånd från det flyktingkritiska förslag han själv hade skrivit? När Heimdal neutraliserat sig själv lämnades fältet öppet för högerextrema krafter, som kom att spela en viktig roll i debatten. Att några kända nazistsympatisörer, bland dem Arvid Fredborg, talade för den flyktingnegativa majoriteten kom att starkt prägla bilden av Bollhusmötet.

I verkligheten var nazismen svag i Uppsala, både bland studenter och andra, vilket var inte minst UNT:s förtjänst.

 

Svante Nycander