21/12 1999; Inga återställare i engelsk arbetsrätt; DN-kolumn; Internationellt

 

 

Inga återställare

i engelsk arbetsrätt

 

London. Över hundratusen tvister anmäls i år till arbetsdomstolar i Storbritannien. Det är mer än en tredubbling under nittiotalet. Liksom i andra länder med anglosachsisk rättstradition tenderar tvister i arbetslivet att juridifieras, och när förhandlingssystemet trängs tillbaka kanaliseras missnöjet i stämningar och processer.

     Arbetsdomstolar (i dag benämnda ”employment tribunals”) inrättades i Storbritannien  på sextiotalet. Ett visst anställningsskydd infördes 1971, och orättvisa avskedanden har sedan dess varit de vanligaste målen. Andra tvister gäller tolkning av anställningsavtal, uppsägningslön, diskriminering på grund av kön, ras och handikapp med mera. En dom kan överklagas ända upp till laglorderna i överhuset. Arbetsdomstolarna dömer i mål om lagstiftade rättigheter. Tvister om tillämpning av ”common law” (rättsregler som vuxit fram i praxis) hamnar i vanliga domstolar.

     Den nya arbetslagstiftningen under Margaret Thatcher och John Major riktade sig främst mot fackföreningarna. Även under deras tid infördes nya rättigheter och skyddsregler för enskilda anställda, och sådan lagstiftning fortsätter att växa. Parlamentet har i år fastställt en minimilön på nära 50 kronor i timmen, vilket berör ett par miljoner arbetande. Taket för skadestånd vid orättvis uppsägning fyrdubblas till 675 000 kronor. Storbritannien har under Tony Blair antagit EU:s arbetsrätt.

     Många svenska arbetsgivare ser med beundran på den omgestaltning av arbetsmarknaden som skett i Amerika, Storbritannien och Nya Zeeland sedan sjuttiotalet. Arbetsgivareföreningen hämtade förebilder för sitt arbetsrättsförslag i våras från dessa länder. Samtidigt nedvärderar man den tradition Saf själv en gång skapade – tillsammans med LO visserligen men med Saf som den mäktigare, initiativtagande parten.

     Den anglosachsiska modellen på arbetsmarknaden speglar en nedärvad rättskultur, som inte låter sig överföras till ett land som är obekant med ”common law” med alla dess märkliga doktriner och dess förlitan på domstolar som rättens källa och suveräna uttolkare.

     Lord Wedderburn, ryktbar professor i arbetsrätt vid London School of Economics, säger i ett samtal: ”Comman law älskar individuella rättigheter och hatar kollektiva rättigheter.” Fackföreningar, kollektivavtal och stridsåtgärder har alltid motarbetats av  rättssystemet. Den brittiska fackföreningens idé om frihet är att slippa domstolarnas inblandning, att vara immun mot rättsliga krav.

     Även arbetsgivarna värjer sig mot juridifieringen av arbetsrätten, och ingendera parten vill överlåta åt domare att tolka kollektivavtal. Därför är ett kollektivavtal inte juridiskt bindande: en arbetsgivare är inte tvungen att följa avtalet, och en fackförening är inte bunden av fredsplikt. Detta har varken Thatcher eller Blair ändrat på.

     Arbetsgivarnas organisation CBI befarar ett dramatiskt ökat processande som en följd av att anställningsskyddet stärkts och att skadestånden för olika slag av kränkningar höjts. För att slippa advokatkostnader och negativ publicitet försöker företagen oftast göra upp i godo, vilket utnyttjas av personer med mer eller mindre påhittade anklagelser. En asiatisk man utverkade under fem år skadestånd för påstådd ras- och könsdiskriminering i ett dussintal fall. En del företag vägrar att låta sig utpressas och föredrar att alla tvister går till arbetsdomstol.

     Inom CBI tror man att processandet är vanligast vid företag där det finns en av arbetsgivaren icke erkänd fackförening. Domstolsvägen ersätter fackliga förhandlingar, rättshjälp blir en allt viktigare facklig uppgift.

     Institute of Employment Rights i London bildar opinion för de arbetandes rättigheter och har ett nätverk av arbetsrättsjurister. Direktören Carolyn Jones misstror brittiska domare när det gäller tvister i arbetslivet. ”Vi avråder folk från att processa. Oftast  förlorar man. De enda domstolar som är bra för oss är Europadomstolen och EG-domstolen.”

     Hur väl skyddas individens lagliga rättigheter där det saknas en fackförening? Hur många anställda vågar hävda sin rätt, när arbetsgivaren har hela makten på arbetsplatsen, däribland en i brittisk arbetsrätt ofta betonad befogenhet att disciplinera, det vill säga bestraffa, de anställda? Rättigheter blir ibland ihåliga om de inte bevakas av en fackförening.

    Tony Blair har många gånger sagt att någon återgång till den oordning som härskade på arbetsmarknaden före Thatcher inte kommer i fråga. ”There´s no going back.” Eftersom facket är en oumbärlig del av arbetarpartiets maktbas, kan det tyckas paradoxalt att regeringen i det stora hela slår vakt om de lagar mot fackföreningar som tillkom under de konservativa. I år har emellertid parlamentet antagit en ny lag, som vittnar om att Blair har ett helt annat mål än Thatcher. Utan att dramatiskt ändra status quo försöker han lägga en ny grund för relationerna på arbetsmarknaden genom ett nytt samförstånd om spelreglerna.