Uppsats i Presshistorisk årsbok 2016:

Tre chefredaktörer var två för mycket
Mångfald eller identitet i Dagens Nyheter
Svante Nycander

Inför Herbert Tingstens avgång som chefredaktör 1960 var Dagens Nyheters ägarfamilj inte beredd att ge Olof Lagercrantz ensam bestämmanderätt över ledarsidan. Därför utsågs även Sven-Erik Larsson till chefredaktör, medan redaktionschefen Sten Hedman blev administrativ chefredaktör. Ledningen förblev sedan tredelad till 1998. Förhållandet mellan politik och kultur i DN blev öppet konfliktfylld. I viktiga lägen styrde journalistklubben mer än styrelsen. Svante Nycander var chefredaktör och chef för ledarredaktionen 1979-1994.
En brevväxling i Dagens Nyheters styrelsekrets 1959 vittnar om vånda och rådvillhet vid valet av efterträdare till Herbert Tingsten. Ordföranden Tor Bonnier förespråkade att DNs redaktion skulle ledas av ”ett kollegium” bestående av tre personer. ”Just för att ingen av de tre skall känna sig som i realiteten chefredaktör, har jag bibehållit bestämmelsen att redaktionschefen skall vara ansvarig utgivare.”
Efter konflikterna med Tingsten i slutet av 1950-talet vågade ägarfamiljen inte lita på någon. Olof Lagercrantz var huvudkandidat som chefredaktör men ansågs inte tillräckligt politiskt kunnig för att ensam ha bestämmanderätt över ledarsidan. Därför utsågs även Sven-Erik Larsson till chefredaktör. De gavs samma uppdrag, och om de inte blev överens skulle styrelsens ordförande vara skiljedomare. Redaktionschefen Sten Hedman blev administrativ chefredaktör. Den redaktionella ledningen var sedan tredelad i nästan fyrtio år. Det upphörde först när Arne Ruth avgick som chefredaktör och kulturchef 1998. Hans Bergström blev ensam chefredaktör 2001.
Jag verkade inom DN 1960-1994, först som ledarskribent och senare under 16 år som politisk chefredaktör, och blev alltmer övertygad om att ledningsmodellen var feltänkt. I början av 1990-talet agerade jag öppet för en förändring. Vid Mariebergs bolagsstämma förespråkade jag en återgång till den ordning som gällde under 1950-talet, då Tingsten var chefredaktör och Sten Hedman redaktionschef och ansvarig utgivare – i praktiken en tudelad ledning men ändå så att en person, en utåt synlig publicist, var den högsta instansen. Jag talade om detta med styrelseledamöter och vid ett medlemsmöte med journalistklubben. ”Hellre en chefredaktör än tre språkrör.” 
I boken ”Makten över åsikterna. DN under Olof Lagercrantz och Sven-Erik Larsson” (2014) har jag berättat om konflikter som uppstod genom att båda cheferna ville sätta sin prägel på ledarsidan. Larsson ansåg att deras befogenheter borde delas upp och lät Lagercrantz ensam sköta kultursidan, utom några få gånger; jag vill minnas att det då gällde polemik mot ledare.   
Efter en särskilt elakartad sammanstötning 1968 kom Lagercrantz och Larsson överens om att dela upp ansvaret. Larsson skulle ensam svara för inrikespolitiken på ledarsidan. Lagercrantz blev även formellt ensam ansvarig för kultursidan. Båda var ansvariga för ledarsidans utrikeskommentarer, men där var utrikesredaktören Ulf Brandell skiljedomare enligt en tidigare överenskommelse. Lagercrantz och Larsson förbehöll sig båda rätten att skriva ocensurerat, med personlig signatur, på både ledarsidan och kultursidan.
Trots uppdelningen blev det nya konflikter. Med hot att avgå drev Lagercrantz 1973 igenom två viktiga principbeslut. DNs partibeteckning ändrades från Fp till Oberoende, och alla ledarartiklar skulle signeras av skribenten. Båda besluten syftade till att minska Larssons inflytande.  
Sten Hedman ersattes 1963 av Börje Dahlqvist, med titeln redaktionschef. Han var formellt underställd chefredaktörerna, men som ansvarig utgivare och daglig ledare av den allmänna redaktionen hade han de flesta nycklarna i sin hand. Det var ingen större förändring när hans efterträdare Hans-Ingvar Johnsson 1975 blev chefredaktör även till namnet. Tredelningen utvärderades inte, den togs för given. När en av stolarna blev ledig utsåg styrelsen en ersättare utan att ompröva organisationen.

Ingen revirgräns mellan ledare och kultur
De kontrakt som skrevs med Lagercrantz och Larsson gav inte styrelseordföranden det inflytande som varit avsikten, snarare blev det tvärtom. Kaj Bonnier, ordförande från 1961, ville byta ut Larsson mot Handelstidningens chefredaktör Harald Wigforss (eller eventuellt någon annan), men det gick Lagercrantz inte med på, han ville inte genomgå en ny anpassningsprocess. Larsson hade ur hans synvinkel två oskattbara förtjänster: han lade sig inte i kulturjournalistiken, och han tävlade inte med Lagercrantz som DNs galjonsfigur. Om befogenheterna varit strikt uppdelade hade ägaren kunnat byta ut den ene chefredaktören utan att den andre behövde samtycka. Så gick det till i ett senare skede då varje chefredaktör hade ett tydligt avgränsat revir.   
Under 1950-talet var gränsen mellan ledare och kultur inte så skarp som den blev senare. Lagercrantz var kulturchef och skrev många ledare, och det gjorde också hans medarbetare Ingemar Wizelius, som bland annat gav ledarsidan en radikal profil i skolfrågan. Kultursidan stod öppen för ledarskribenterna, bland dem utrikesredaktören Ulf Brandell. I brevväxlingen inom styrelsen 1959 omtalades kultursidan som en del av ledaravdelningen. Som chefredaktör från 1960 verkade Lagercrantz för att vi ledarskribenter skulle skriva kulturartiklar. Min kollega Jan-Magnus Fahlström kom överens med chefredaktörerna om att få ägna fyra dagar varje månad åt kulturartiklar.
Efter flyttningen 1964 från Klara till höghuset i Marieberg höll ledar- och kulturskribenter till på samma våningsplan. Trots motsättningen mellan Lagercrantz och Larsson var umgänget omfattande och vänskapligt. Jag skrev artiklar på kultursidan som gillades mer av Lagercrantz än av Larsson. När jag gav ut en bok i alkoholfrågan 1966 beställde Lagercrantz en recension av Ingemar Hedenius. En rapportbok 1971 om en komplicerad lönerörelse recenserades av professor Folke Schmidt. Jag var gynnad.  
Vietnamdebatten i DN sommaren 1965 inleddes på kultursidan av Lars Forssell med kritiska anmärkningar mot ledarsidan, som han ansåg vacklade mellan ”å ena sidan och å andra sidan”. Flera tongivande kulturskribenter förespråkade revolutioner i fattiga länder och hävdade att USAs krig var imperialistiskt. Där såddes frön till marxism och maoism inom 68-vänstern. Ledarsidan var kritisk mot USA i Vietnamfrågan, även före 1965, men inte med sådana argument.
Efter det socialdemokratiska segervalet 1968 skrev Sven-Erik Larsson en ledare som varnade för enpartivälde. ”Regeringen kommer att gå precis så långt som den anser lämpligt med tanke på väljarunderlaget.” Den kommer att diktera alla åtgärder, ”riksdagen blir i ännu högre grad en nullitet.”
Lagercrantz reagerade explosivt. Han skrev ett brev till styrelsen där han sade upp samarbetet med Larsson och erbjöd sig att avgå med kort varsel. Men han erbjöd sig också att stanna kvar som ensam chefredaktör. Kultursidans medarbetare antog ett offentligt uttalande där de ställde sig  ”helt solidariska med Olof Lagercrantz” och hävdade att ledarsidan borde ”ges en mindre snävt partipolitisk inriktning”. Samtidigt hyllade de debattfriheten på kultursidan. I ett annat upprop gav välkända kulturpersonligheter uttryck för beklämning över att DN på ledarsidan ”förvandlats till ett partistyrt organ och ett redskap för inskränkta kulturella och ekonomiska intressen”. Uppropen hade tillsammans stöd av omkring 150 personer.
Syftet var uppenbart, det gällde att få bort Sven-Erik Larsson och att reformera ledarsidan i riktning mot de värderingar som härskade på kultursidan. Detta var mer än Herbert Tingsten förmådde smälta. Han skrev i Svenska Dagbladet att DN:s kultursidor omöjligen kunde betecknas som ett forum för fri debatt, eftersom vänsterradikala åsikter dominerade påtagligt. Han ansåg att det i verkligheten var fråga om att upphäva den ene chefredaktörens frihet för den andres.

Journalistklubben räddade kvar båda chefredaktörerna
Att kultursidans skribenter offentligt angrep ledarsidan fann många inom redaktionen okollegialt. Journalistklubben antog ett uttalande som hyllade Lagercrantz men även betonade att ”systemet med två chefredaktörer har utgjort en betydelsefull tillgång för vårt oberoende journalistiska arbete”. Det hade medfört en journalistisk frihet ”som vi anser oundgängligen nödvändig”. Det var indirekt ett stöd för Sven-Erik Larsson och bäddade för den uppdelning av befogenheterna som räddade kvar båda chefredaktörerna.  Samtidigt etablerades en ny doktrin om intern maktdelning som en garanti för den journalistiska friheten. I kraft av den skaffade sig journalistklubben ett i flera fall avgörande inflytande i chefsfrågor.  
Konflikten orsakade inte ovänskap mellan ledarskribenter och kulturmedarbetare, men på bägge sidor kände vi att vissa ämnen var ömtåliga och borde undvikas. Jag var reporter åren 1969-1974 och berördes då inte direkt av den ideologiska konflikten, men jag märkte att åtminstone några ledarskribenter fann kultursidan vänstervriden över alla rimliga gränser.
Inför sin pensionering verkade Lagercrantz för att Sven Lindqvist skulle bli hans efterträdare. Åtminstone sedan Vietnamdebatten 1965 hade Lindqvist varit hans nära förtrogne, bland annat hade de samma uppfattning i fråga om makten över Dagens Nyheter. Lagercrantz skrev 1968. ”Jag tror att jag vågar tala för det avgörande flertalet av dem som arbetar på Dagens Nyheter i dag om jag säger att ett totalt ansvar för tidningens framtid är vad vi önskar hävda.” I en polemik mot Sven-Erik Larsson några år senare skrev Lindqvist: ”Jag ser fram emot den dag då varje inblandning från ägarnas sida i tidningens opinionsbildning har upphört. En fri tidning bestämmer själv sin politiska inriktning. En fri tidning väljer själv sin chefredaktör.” Facket borde ta över.
Harry Schein lanserade i DN en annan styrmodell.  En tidning i DNs marknadsposition borde underkastas en public service-lagstiftning med krav på opartiskhet liknande det som gällde för Sveriges Radio. Detta tilltalade Lagercrantz, som sedan i samtal argumenterade för att DN skulle vara ett ”mitt i samhället fungerande public service-företag”.  
Båda modellerna syftade till att genom lagstiftning eliminera DN som en politiskt självständig liberal tidning, Några år senare förberedde journalistklubben ett maktövertagande inom allmänna redaktionen. En kommitté skrev ett förslag om inrättande av en redaktionsstyrelse, som skulle väljas av medarbetarna, det mycket omtalade Dalarö-förslaget. Vid ett välbesökt klubbmöte bidrog jag efter förmåga till att förslaget föll.  Flertalet medarbetare ville inte, när det kom till kritan, att facket skulle växa ihop med arbetsgivaren och därmed förlora sin trovärdighet som advokat för den enskilde medlemmen i tvister med redaktionsledningen.
Händelserna gjorde mig lömsk. De mest tongivande på kulturredaktionen gick in för att neutralisera ledarsidans inflytande och öppna portarna för fackliga påtryckningar i publicistiska frågor. Tidningens huvudägare hade bäddat för sådana konflikter genom ett ovist beslut 1959. Jag trodde att en lösning kunde nås bara i samförstånd med ägarna och styrelsen.
Lagercrantz efterträddes av Per Wästberg vid årsskiftet 1975/76, och då ändrades kontrakten. Larsson blev ensam chef för ledarredaktionen, Wästberg ensam chef för kulturredaktionen. Ägarna accepterade journalistklubbens yrkande, grundat på en medlemsomröstning, att allmänna redaktionen skulle ledas av Hans-Ingvar Johnsson som chefredaktör och ansvarig utgivare.
Per Wästberg var inte kulturredaktionens första namn, men i en slutvotering segrade han över Sven Lindqvist med nio röster mot fem. Han hade lätt för att samarbeta och hade ett extremt omfattande kontaktnät. Men han tyckte inte om konflikter och prioriterade sin egen journalistik. Intervjuad av Åke Lundqvist i ”Kultursidan.” säger han sig ha varit rätt foglig gentemot redaktionen, ”bara jag fick en frizon för eget skrivande”. 
I memoarboken ”Hemma i världen” (2010) skriver Per Wästberg: ”Vi polemiserade, öppet eller dolt, mot ledarsidan och koketterade ibland med utfall på lösan sand.”
Vilken politisk utgångspunkt hade denna polemik? Wästberg berättar om en informell omröstning bland ledar- och kulturskribenter inför ett riksdagsval. ”Medan flertalet på Ledar var folkpartister, visade sig så gott som alla på Kultur vara vänsterpartister.” Jörgen Eriksson, som varit kulturredaktionens huvudkandidat som chefredaktör, betecknas av Wästberg som anarkosyndikalist.
Vänsterpartiet Kommunisterna var under Lars Werner på 1970-talet troget Moskva och leninismen. Att dess sympatisörer dominerade DNs kulturredaktion är mer än en kuriositet. Det gynnade bland annat ett tänkande enligt vilket all kultur är politisk.


Polemik mellan kultur- och ledarskribenter
Per Wästberg fick utstå angrepp från bland andra Lars Gyllensten, Sven Fagerberg, Sven Delblanc och Lars Gustafsson, som betraktade DNs kulturvänster som en maktfullkomlig elit, fången i politiska tankeschabloner och okritisk mot diktaturregimer. Gyllensten påminde om skribenter som hade lämnat DN i protest, som Erik Lönnroth, Olle Holmberg, Johannes Edfelt, Artur Lundkvist och Ulf Linde. 
Polemik mot ledarsidan gavs det många exempel på. Karl Erik Lagerlöf skrev efter valet 1976 att Thorbjörn Fälldins löftesbrott i fråga om laddningen av Barsebäck 2 borde ha utlöst ”ett ramaskri” på ledarsidan. Men så blev det inte: ”Det måste vara ytterligt svårt för våra läsare att inte i detta och en rad andra skriverier på ledarsidan se partipolitiska hänsyn. En borgerlig regering kunde tydligen vara värd att kärnkraftsfrågan kompromissades bort. I själva verket har tidningens ´oberoende´ inte slagit igenom…” (Återges i Lagerlöf 2010).  Artikeln hade godkänts av Per Wästberg.
Som skribent vill man vara fredad i eget bo. Underbetyg av en kollega i ämnet ”oberoende” av en kollega, några rum bort, är en typ av internpolemik som en tidningsledning inte borde släppa fram.
Vi tröstade oss med tankar om vår enastående öppenhet mot läsekretsen.  Lagerlöf och jag blev inte ovänner, under flera år umgicks vi privat, med gemensamma joggingrundor och skidturer i Järfälla, där vi båda bodde.
Åke Lundqvist skriver i ”Kultursidan” att de mest drivande debattörerna åren kring 1980 var Sven Lindqvist och Karl-Erik Lagerlöf. På agendan fanns löntagarfonder, löneklyftor, arbetsmiljö, hot mot naturmiljön, den offentliga sektorns nerdragningar, den sociala utslagningen, vilseledande välfärdsmått med mera. ”I efterhand ter sig Lindqvists och Lagerlöfs artiklar från åren kring 1980 utopiska. Praktiskt taget ingenting av deras idéer har förverkligats.”
Inför Sven-Erik Larssons pensionering vid utgången av 1978 inbjöds jag till ett samtal med styrelsens rekryteringsgrupp. DNs upplaga och ekonomi ingav då bekymmer. Jag hävdade att tidningen borde ha beredskap för att en omprövning av ledningsmodellen kunde tvinga sig fram. I så fall var jag beredd att samarbeta även i en annan konstellation. Jag ville ha detta sagt för att inte framstå som överkörd om jag senare accepterade att vara politisk redaktör utan titeln chefredaktör. Jag ansåg att spänningen mellan de två opinionsbildande redaktionerna skadade DN.
Jag utverkade ökat utrymme för DN Debatt som ett forum utan ideologisk slagsida. Jag fick också möjlighet att rekrytera tre nya medarbetare, två externt och en internt. (Netto ökade bemanningen med en tjänst.) Jag anställde två skribenter med tydlig borgerlig bakgrund. Den tredje blev Åke Lundqvist från kulturredaktionen. Att han själv var intresserad visar att relationen mellan de två avdelningarna trots allt fungerade. Han var ett lyckokast, inte minst som politisk kåsör under vinjetten Friskytten.
Olof Lagercrantz var under 1950-talet en borgerligt sinnad kulturradikal. Han rörde sig markant åt vänster under 1960-talet, men han var aldrig doktrinär. Hans radikalism hade mer att göra med medkänsla och indignation än med politisk ideologi. Åke Lundqvist gör i ”Kultursidan” en riktig iakttagelse: ”Tidningsmannen Lagercrantz har kommit att förknippas med hård polemik, fräna angrepp, känslosamma utspel. Den som i dag läser hans artiklar överraskas tvärtom av hur föga de präglas av tvärsäkra ställningstaganden, hur kritiskt prövande de ofta är”. Filosofiskt hade han inget gemensamt med den vänster som började sin långa marsch genom institutionerna 1968.
Utan Olof Lagercrantz (och Ingemar Wizelius och Åke Lundqvist) blev kultursidan politiskt mer förutsägbar än ledarsidan. Skribenter och artiklar som bröt mot det vänsterradikala mönstret var inte välkomna.
Per Wästberg avgick som chefredaktör efter sex år, och många nominerades som hans efterträdare, bland andra professorerna Sven-Eric Liedman och Lars Lönnroth. Till sist röstade de fast anställda på kulturredaktionen om tre kandidater. P. O. Enquist fick fyra röster, Rita Liljeström åtta och Arne Ruth tre. Styrelsen utsåg Arne Ruth, som tillträdde vid årsskiftet 1981-82.


DNs kulturredaktion en plattform för postmodernismen
Ruth hade starka meriter, hade varit chef för Sveriges Radios samhällsredaktion och för Expressens kulturredaktion. Av boken ”Arne Ruth talar ut” framgår hur ovälkommen han ändå var på DNs kulturredaktion. Kollegan Lars Linder säger i en intervju: ”Jag minns det första årets redaktionsmöten som ganska outhärdliga, ett slags ständigt pågående intellektuell mobbning. [---] När Arne kom med ett nytt förslag upplystes han gärna om att det var för ytligt, så hade vi aldrig gjort förut, så skulle aldrig Lagercrantz och så vidare.” Själv säger Arne Ruth att några på redaktionen såg honom som en Bonnierlakej. Han höll eftermiddagsmöten med hela avdelningen, 20-25 personer, inklusive administrativ personal. Han ville ha ett öppet samtalsklimat, men det var också en överlevnadsstrategi. Han tror inte att han blivit kvar ens ett halvår om han hade försökt beordra folk från sitt chefsrum.
Sommaren 1982 öppnade han kultursidan för en debatt med vinjetten ”Är Sverige totalitärt?”. Filosofen Germund Hesslow fann att kulturdebatten i Sverige bekräftade Roland Huntfords tes om svenskarna som ”The New Totalitarians”. Ett tjugotal inlägg följde, både mothugg och instämmanden. Åke Lundqvist påpekar att en sådan debatt, inledd högerifrån, inte tidigare hade varit möjlig på kultursidan.    
Arne Ruth och danska Politikens chefredaktör Herbert Pundik tog initiativ till ett frihetspris, som första gången gavs till polska Solidaritet och blev mycket uppmärksammat. En framgång  blev också Ruths inbjudan till Hans Magnus Enzensberger att skriva en serie artiklar om Sverige, ”Svensk höst”. Ruth breddade kulturjournalistiken och kunde göra många nyrekryteringar; annonskonjunkturen hade vänt uppåt.
Allt var inte lyckat. Under sitt första år på DN inledde Ruth en debatt om postmodernism och poststrukturalism.  Han säger i efterhand att ”resultatet bidrog till att öka förvirringen” och att DN blev ”den främsta plattformen för den här trenden”. Själv sökte han en alternativ samtidstolkning hos amerikanen Marshall Berman, vars mest kända bok fått sin titel från ett Marx-citat: ”Allt som är fast förflyktigas”. Kapitalismen skapar en malström av social förändring som ingen kan förutsäga eller överblicka. ”För Berman innebär postmodernismen en flykt från ett historiskt ansvar”, enligt Ruth.
Post-ismerna var osmältbara för det stora flertalet men blev en tillflykt för dem som börjat känna sig obekväma med kommunismen. Som Svante Nordin påpekat i en bok om humaniora vid universiteten: ”[M]ånga flaggade ut från marxismen för att i stället segla under postmodern bekvämlighetsflagg.”
Ruth satsade på stora projekt, ofta framgångsrika men ändå, enligt Lars Linder, ”en gökunge som ofta hotade det traditionella kulturmaterialet”. Sven Lindqvist hade besökt Ruhr-området och berättade om den kultur som spirade när den tunga industrin hade försvunnit. Lars Linder säger: ”Plötsligt hade Arne satt igång ett megaprojekt där alla som skrev om kultur reste till Ruhr för att rapportera om det som pågick där. Det blev en lång rad, för det mesta aptråkiga, artiklar.”
Min tid som chefredaktör inföll under en period av oavbruten svensk samhällskris, ”det galna kvartsseklet”. När jag tillträdde var Ola Ullsten statsminister i en regering som Socialdemokraterna och Moderaterna ömsevis satte krokben för. En ny trepartiregering under Thorbjörn Fälldin fick presidera över en storkonflikt, som framtvingade löneavtal på ödesdiger nivå. Innan jag avgick vid utgången av 1994 hade jag upplevt 500 procents ränta och den största arbetslösheten sedan 1930-talet. De svenska reallönerna hade inte ökat alls sedan tidigt 1970-tal, och det berodde inte på dåliga konjunkturer i omvärlden. Sveriges BNP hade fallit från fjärde till sextonde plats bland OECD-länderna.
Att försöka begripa och kommentera denna Sveriges urspåring upptog mig så gott som oavbrutet. Medan det pågick kände jag att kulturredaktionens samhällsinriktade journalistik var en insats i dimbildningens tjänst. Jag mindes med vemod Eli Heckscher som kultursidans ekonomiskribent i min tidiga ungdom.   


”Kultursidan stängd för samhällsvetenskapen”
Ledarskribenten Nils-Eric Sandberg skrev efter sin pensionering i Svensk Tidskrift 4/2001 om kulturredaktionens hantering av ekonomiska frågor. Han påminde om de auktoriteter som tidigare angett tonen på kultursidan. Lagercrantz höll på kvalitetskravet. Han och Ingemar Wizelius valde varje dag ut huvudartikeln för kultursidan. ”Den skulle hålla hög klass.” Men med Arne Ruth försvann recensionerna av samhällsvetenskaplig litteratur, enligt Sandberg:
De enda böcker om ekonomi och politik han släppte fram för recension var de som skrevs av vänstersocialister. Och de böckerna recenserades av andra vänstersocialister. I början av nittiotalet hamnade den svenska ekonomin i den värsta krisen sedan 1921. Flera goda ekonomer analyserade mekanismerna bakom krisen i viktiga böcker, men ingen av dessa fick en rad på DN:s kultursidor. Men när Johan Ehrenberg skrev en helt förvirrad bok om Sveriges ekonomi fick den en enastående hyllningsartikel på kultursidan.
I den litterära världen suckar man nu, 2015, över att DN blivit sämre på att recensera skönlitteratur, medan de politiska artiklarna breder ut sig på kultursidorna. Åsa Beckman på DNs kulturredaktion har påpekat (DN 3/3 2015) att den iakttagelsen inte är ny:
Går man tillbaka till DN under 80- och 90-talen debatteras naziguld, tvångssteriliseringar, socialvård, Östeuropas fall och tveksamma domar på den enda sida som på den tiden var kritiksida. Detta är DN Kulturs tradition till skillnad från SvD:s, där litteraturen alltid placeras i ett lufttomt rum. [---D]et är just detta litet knöliga samboförhållande mellan politik och estetik som skapat den vitala offentligheten.
Få skulle säga att föreningen av borgerlig politik och estetik skapar en vital offentlighet. Det är frånvaron av en radikal vänster som innebär lufttomt rum. Hur förhindrar man, enligt denna tankegång, att politiken bestämmer vilken estetik som är värd att räknas som vital offentlighet?
Jag var aldrig emot att kultursidan stod öppen för skribenter som Sven Lindqvist, Göran Greider och Stefan Jonsson. Problemet var ensidigheten.  
Inte bara borgerliga läsare reagerade. Jag minns att Yrsa Stenius i Hufvudstadsbladet skrev att DNs kulturredaktion brast i fråga om intellektuell integritet. Med viss kännedom om de interna krafterna kunde jag inte ensidigt lägga skulden på Arne Ruth. Han hade brottats med den djupa strukturen inom redaktionen och förnyat kultursidan i stora delar. Han och jag avstod från kritisera varandra och hade aldrig någon konflikt.
Att en borgerlig ledarsida borde uppvägas av en socialistisk kultursida har jag aldrig accepterat. Uppdraget enligt chefredaktörskontrakten sedan 1959 hänvisar – såvitt jag vet än i dag – till DNs traditionella liberala och frisinnade anda. En fri tidning bör inte låta sig styras av en tänkt politisk mittpunkt, en balansnorm. Tesen att det sanna och det rätta ligger mittemellan har bara tankelättjan som talar för sig. Uppdraget att verka för en radikal vänsterpolitik i allt som rörde ekonomi och företagsamhet hade DNs kulturredaktion gett sig själv.


Informella möten viktigare än medlemskap i en koncernstyrelse
Arne Ruth och jag förhöll oss olika till tidningens ägare och koncernledning. Ett exempel gällde den så kallade bolagiseringen av Marieberg, som gav DN och Expressen separata styrelser, skilda från styrelsen i moderbolaget. Den gamla ordningen var ineffektiv, sammanträdena blev långrandiga med direktörer, tjänstemän och chefredaktörer närvarande och många formella ärenden. Problemet med den nya styrmodellen var att vi som chefredaktörer inte fick tillträde till de möten där koncernstrategiska frågor avhandlades. Bo Strömstedt i Expressen och DNs tre chefredaktörer sände ett brev till styrelsen om vikten av publicistiska aspekter även på koncernnivån. Brevet fick ingen effekt. Innan saken formellt avgjorts tog Arne Ruth tog upp saken på ett styrelsemöte och argumenterade för vår närvaro i koncernstyrelsen. Mitt inlägg var kort: ”Det bästa är om alla kan komma överens. Det näst bästa är att det ändå fattas ett beslut. Sedan går livet vidare.”
Ruth tog upp ämnet på nytt vid bolagsstämman. Jag fann hans agerande ofruktbart. Bästa chansen att påverka var vid informella möten och personliga samtal. Ägarna var öppna för sådana kontakter och fann sig också i offentlig kritik men gav inte avkall på sina befogenheter. Efter de negativa erfarenheterna av journalistklubbens inblandning i ledningsfrågor, bland annat medlemsomröstningar om ny chefredaktör och om kontraktsförlängning för sittande chefredaktörer, såg jag med oro på svaghetstecken hos styrelsen. Vissa problem kunde lösas bara av en handlingskraftig huvudägare. Några påtryckningar utsattes jag inte för. I DN fanns en viktig tradition att offentligt diskutera även sådant som i andra företag anses internt. Jag skrev vad jag tänkte exempelvis när Albert Bonnier inför journalister förolämpade styrelseordföranden Jan Wallander. Men jag ifrågasatte inte ägarnas rätt att besluta. Arne Ruth drev sina krav på publicistisk medbestämmanderätt i företagsfrågor på ett sätt som till sist gjorde hans position ohållbar.
Det hindrade inte att jag beundrade hans briljans och kreativitet. Men jag grubblade över hur DN skulle kunna befrias från tredelningen i den redaktionella ledningen.
Någon gång under första halvåret 1992 hade jag ett samtal med Åke Ahrsjö, Expressens legendariske verkställande direktör, som då satt i koncernstyrelsen. Jag vill minnas att vi befann oss i representationsvåningen efter en middag. Det var inget långt samtal, men Ahrsjö tog upp vad han såg som en ledningskris i DN och hävdade att jag borde bli ansvarig chef även för kulturredaktionen. Idén kändes först främmande, och jag minns inte om jag alls kommenterade den.
Ahrsjö var en betrodd man nära den bestämmande kretsen, och jag föreställde mig att förslaget kunde vara förankrat hos ägarna. Var styrelsen beredd att ta ett första steg mot det jag länge önskat och argumenterat för? Jag var 59 år och hade rätt att gå i pension vid 60. Jag hade flera bokprojekt och ingen tanke på att sitta till 65.
Vem som än blev den förste som chef för både ledar- och kultursidorna skulle mötas av protester från kulturredaktionen och andra medier. Det var en allmän uppfattning inom redaktionen att systemet med flera chefredaktörer gynnade den journalistiska friheten. Vem skulle frivilligt, mitt i karriären, underkasta sig att utmålas som ett redskap för politisk likriktning och mötas av en fientlig kulturredaktion?
För mig talade bara två saker. Jag var känd inom företaget som kritiker av tredelningen, och jag hade kort tid kvar till pension. Jag ansåg inte mig själv kompetent att effektivt leda kulturredaktionen, men jag kunde fylla en uppgift under ett år eller två av mental anpassning till en ny ledningsmodell. Jag förutsåg att Hans Bergström skulle bli min efterträdare på ledarsidan och ansåg honom lämplig och trovärdig som ensam chefredaktör för DN, vilket han också blev så småningom.   
Jag tog kontakt med styrelseordföranden Olle Måberg, primärt för att diskutera tidpunkten för min pensionering, men jag försökte också utröna om styrelsen var beredd, efter mer än trettio år, att ta ett stort steg mot en bättre ledningsmodell. I så fall kunde jag stå till förfogande. Måberg var omedelbart intresserad. Han förde frågan vidare till den inre kretsen i styrelsen. Man tog kontakt med Christina Jutterström, chefredaktören för allmänna redaktionen, som föreslog att kulturredaktionen i stället skulle infogas i hennes revir.
Arne Ruth var, som man kunde vänta sig, emot varje förändring, särskilt den som skulle medföra att de kommenterande avdelningarna fick samma chefredaktör. Det hela rann ut i sanden, men huvudägaren hade ändå bekänt färg och visat sig aktivt intresserad. Arne Ruths efterträdare som kulturchef blev inte chefredaktör, och Hans Bergström blev ensam chefredaktör för DN 2001.
Episoden på hösten 1992 blev offentlig ett par år senare i Bo Strömstedts memoarbok ”Löpsedeln och insidan”. Han skrev att jag ”i gammal DN-tradition” ville göra mig själv till chefredaktör för politik och kultur. Han såg detta som en fråga om personliga motsättningar. DN hade tre chefredaktörer ”som aldrig förstod varann, aldrig tyckte om varann och till sist bara med självövervinnelse respekterade varann”. Här uttalade han sig om sådant han inte kände till. Men han skrev också att han principiellt delade Albert Bonniers uppfattning att en tidning bör ha endast en chefredaktör. För att slippa konflikter hade DNs ägare i decennier, mot bättre insikt, bibehållit en olämplig ledningsmodell. Hur skulle Strömstedt ha agerat om Expressen hade påtvingats en trehövdad ledning, ett redaktionellt kollegium i stället för en chef?
Det är mer ursäktligt att Arne Ruth beskriver det som hände 1992 som ett maktspel bakom kulisserna. Han ansåg att en gemensam chefredaktör skulle betyda politisk likriktning och hade förmodligen svårt att förstå hur någon kunde se det på annat sätt.
Stig Hadenius refererar i ”Dagens Nyheters historia” en debatt 1995 om maktfrågor i DN och Marieberg. Den inleddes på kultursidan av Jesús Alcalá med en vass kritik mot koncernchefen Bengt Braun, som sades kräva ”total kontroll över alla tidningar i Mariebergskoncernen”. Braun drev ett monopolspel där han utsåg ”sig själv eller sina mest servila medarbetare till ledande poster”. Arne Ruth ansåg liksom Alcalá att det skett en maktförskjutning inom Marieberg och att den journalistiska trovärdigheten därmed urholkats.
I den diskussion som följde påpekade jag att Marieberg ägde fyra stora dagstidningar med sammanlagt sju chefredaktörer. Där ingick också konsumentvaruföretaget Duni, ett tryckeribolag och ett fastighetsföretag. Närvaro av sju chefredaktörer i koncernstyrelsen skulle knappast vara ändamålsenlig. Jag tog upp tredelningen av DNs ledning som ett större problem:
Om chefredaktören är ett kollegium, inte en person, blir det ingen riktig jämvikt i ledningen. Direktören har ett övertag redan genom att hans mål är tämligen endimensionellt, medan redaktionen har många konkurrerande mål. DN:s ledningsmodell försvagar långsiktigt den redaktionella sidan. [---] Vi fick en organisation där läsaren inte säkert vet om tidningen företräds av tre chefredaktörer – eller av ingen. Talar Arne Ruth för DN i den diskussion vi för nu?” (DNs kultursida 4/12 1995.)
De följande åren skärptes konflikten mellan Arne Ruth och ägarsidan. Han protesterade mot att en ny redaktionschef fick högre lön än chefredaktörerna. Han erbjöds 1996 ett nytt anställningskontrakt, som skulle gälla under ett år i stället för tre och som ålade honom ”sträng diskretion rörande allt som angår bolagets verksamhet”. I ett brev till ordföranden Olle Måberg frågade han om detta skulle innebära att han till exempel inte offentligt fick diskutera Mariebergs mediesatsningar. Han fick inget svar på denna omöjliga fråga och vägrade skriva på avtalet. I ett brev till presidiet i Marieberg ett halvår senare framhöll han att Montesquieus maktdelningslära är en del av liberalismens arv och borde tillämpas även i Dagens Nyheter genom garantier för chefredaktörens självständighet.
Arne Ruth ville inte acceptera att ägarna utsåg koncernchefen Bengt Braun till ordförande i DNs styrelse. Både i styrelsen och i tidningen hade han invändningar mot Brauns mediestrategi. Han säger i efterhand att ägarna inte accepterade att ha en chefredaktör som diskuterade principfrågor om mediemakt ”när detta gick på tvären mot koncernchefens syn på affärsmodellen”. När han fick veta att Marieberg under diskretion förhandlade om att köpa Svenska Dagbladet valde han att avgå.
Jag tyckte då, som iakttagare utifrån, att Ruths konstitutionella argumentering ledde vilse. Man kan ifrågasätta klokheten i Mariebergs mediestrategi men inte ägarnas rätt att fälla avgörandet i sista instans. Om de ansåg Braun mest lämpad som ordförande i en tidningsstyrelse hade en chefredaktör all rätt att framföra invändningar men måste ändå till sist respektera det beslut ägaren fattar.


Ägaren är alltid högst upp i företagshierarkin
När Ruth avgick 1998 antog kulturmedarbetarna ett uttalande med krav på att DN skulle återfå ”en styrelseform som garanterar tidningens publicistiska integritet i förhållande till koncernens övriga intressen”. De sade sig dela ”Ruths analys av det publicistiska ansvarets gradvisa förfall”. Dessutom begärde de att en ny kulturchef skulle ha ställning som chefredaktör.
Jag kommenterade uttalandet i en kolumn på ledarsidan:
Det offentliga ordet är redaktörens sätt att öva inflytande, och det är oändligt mycket verkningsfullare än en formell position i den företagshierarki där till sist ägaren alltid befinner sig överst. Balans mellan ”bokstäverna” (ordets makt) och ”siffrorna” (penningens makt) kan aldrig uppnås inom hierarkins ram. När diskussionen är avslutad har till sist ”siffrorna” det högsta beslutsansvaret, och så måste det enligt min mening vara.
Mot kravet att en ny kulturchef skulle vara chefredaktör invände jag:
Men Arne Ruth har ju utförligt beskrivit varför chefredaktörskapet inte går att förena med den uppfattning han (och kulturredaktionen) har om Bonniers och koncernledningen. ”Jag hamnade i en olöslig konflikt mellan mina uppfattningar och min roll som talesman för Dagens Nyheter.” Som chefredaktör blev Ruth ”bunden vid ägarkretsens beslut”, han ”väntade med att skriva om SvD-affären tills den blivit känd via andra medier”, och han säger att han fann det svårt att bära denna nödtvungna tystnad när det gällde vissa sidor av affären. Han känner sig pressad av sekretess- och lojalitetskrav som självklart gäller för styrelseledamöter. [---] Kulturredaktionen bör vara tidningens kritiska samvete. Men dess anspråk på en egen maktroll i företagshierarkin är inte genomtänkt och kan leda till fler olösliga konflikter. (DN 19/7 1998.)
Man kan tillägga att en chefredaktör med övergripande ansvar lättare kan påverka ägare och koncernledning än tre avdelningschefer, som inte alltid blir överens.

Referenser

Augustsson, Lars Åke (2013) Arne Ruth talar ut. Carlssons.
Borin, Leif (2002) Dagens Nyheter 1970-1999. Ett tidningsföretag i ständig förändring. Dagens Nyheter.
Hadenius, Stig (2002) Dagens Nyheters historia. Tidningen och makten. Bokförlaget DN.
Lagerlöf, Karl Erik (2010) Moralisten och drakarna. Carlssons.
Lundqvist, Åke (2012) Kultursidan. Kulturjournalistiken i Dagens Nyheter 1864-2012. Bonniers.
Nordin, Svante (2008) Humaniora i Sverige. Framväxt. Guldålder. Kris. Atlantis.
Nycander, Svante (2014) Makten över åsikterna. DN under Olof Lagercrantz och Sven-Erik Larsson. Atlantis.
Sandberg, Nils-Eric (2001) ”Mordet på DN:s kultursida”. Svensk Tidskrift 2001:4.
Strömstedt, Bo (1994) Löpsedeln och insidan. En bok om tidningen och livet. Bonniers.
Wästberg, Per (2010) Hemma i världen. En memoar. Wahlström & Widstrand.