22/12 1999; Saltsjöbadsanda under Tony Blair; DN-kolumn; Internationellt

 

Saltsjöbadsanda

under Tony Blair

 

London. England är fackföreningarnas ursprungsland. Där inleddes den industruella revolutionen, en del kapitalister blev ohyggligt rika, nöden bland fabriksarbetare gav genom Marx och Engels inspiration till socialistiska revolutioner världen över. Än har England inte övervunnit sviterna av att ha varit kapitalismens pionjärland.    

    Under större delen av 1800-talet försökte både parlamentet och domstolarna  genomdriva fri konkurrens och individuella avtal på arbetsmarknaden. Enligt domarnas tolkning av ”common law” var facklig verksamhet en brottslig konspiration. När parlamentet på 1870-talet upphävde kriminaliseringen, fortsatte domstolarna att förfölja facket med domar om skadestånd. Genom Trades Disputes Act 1906 gjordes facket immunt mot sådana krav.

     Fackföreningarna accepterades först efter ”långa och svåra strider mot common law, straff- och skadeståndsansvar, bittert fientliga arbetsgivare och negativa domstolsbeslut”, heter det i ett standardverk om brittisk arbetsmarknad.

    Alla fackliga rättigheter koncentrerades i begreppet immunitet. Det fanns inga positiva garantier för föreningsrätt, förhandlingsrätt eller strejkrätt. Efter 1906 härskade ”collective laissez faire” – staten lade sig inte i. Men efter att i hundra år ha haft officiellt stöd för att trycka ner facket nere var flertalet arbetsgivare ovilliga att erkänna fackföreningar som legitima motparter. De förhandlade bara när de måste. Arbetsgivare och fackföreningar förmådde inte som i exempelvis Danmark och Sverige skapa gemensamma spelregler om föreningsrätt, kollektivavtal och stridsåtgärder. Den ömsesidiga respekten saknades.

     Kollektivavtalen var inte rättsligt bindande, och i skydd av immuniteten kunde man strejka om allt. Utvecklingen gick sakta mot anarki. Under 1960- och 70-talen blev situationen på arbetsmarknaden närmast olidlig. Försök av flera regeringar att framtvinga ett mera ansvarsfullt fackligt agerande var i stort sett resultatlösa.

    Engelsmännen minns med förfäran ”missnöjets vinter”1978-79, då strejkerna var en landsplåga och löne- och prisspiralen råkade helt ur kontroll. Margaret Thatcher segrade i valet samma år. Vis av Edward Heaths misslyckande på 70-talet avstod den nya regeringen från att försöka reformera arbetsmarknaden genom en samlad övergripande lagstiftning. Under loppet av femton år antog man i stället sju olika lagar, som beskar fackets handlingsmöjligheter en bit i sänder. Alla sympatiåtgärder förbjöds, och fackföreningarna ålades ett omnfattande skadeståndsansvar. En strejk måste föregås av medlemsomröstning. Ett formfel kunde göra en strejk olaglig och utlösa skadestånd. Det blev möjligt för arbetsgivare att förmå de anställda att göra sig av med facket i utbyte mot en lönehöjning. ”Collective laissez faire” ersattes av en statlig inblandning i arbetsmarknadsrelationerna som gick längre än i något annat land i Europa. Syftet var detsamma som på 1800-talet, en arbetsmarknad fri från kollektiv reglering. Efter 1979 förlorade facket fem miljoner medlemmar. Strejker blev sällsynta.

    Carolyn Jones vid Institute of Employment Rights säger med eftertryck och indignation: ”Toryregeringen förde ett krig mot fackföreningarna – ideologiskt, ekonomiskt och juridiskt.”

    Men även hon anser att delar av tories arbetsrätt bör vara kvar. Det är bra att staten kontrollerar fackets interna demokrati och att medlemmarna får rösta om strejker. Det stärker i praktiken facket i förhandlingar.

     TUC, som motsvarar LO, har främst velat att en motspänstig arbetsgivare ska kunna åläggas att erkänna facket, om de anställda i en omröstning visat att detta är deras önskan. Det är svårt att rekrytera medlemmar där arbetsgivaren inte erkänner fackföreningen, och TUC hyser inget hopp om att Blair ska återinföra rätten att genom sympatiåtgärder tvinga en arbetsgivare till förhandlingsbordet. Arbetsgivarnas organisation CBI är i princip emot lagstiftning om erkännande av fackföreningar.

    Tony Blair lyckades ändå förmå CBI och TUC att tillsammans författa ett dokument, som diskuterar hur en lag om erkännande av facket skulle kunna utformas. I en del frågor var de överens, i andra inte. Det viktiga var att CBI tillerkände fackföreningarna en legitim roll, samtidigt som TUC godtog vissa arbetsgivarkrav, till exempel att  fackföreningar som rivaliserar inbördes inte kan göra anspråk på erkännande och att företagen får inrätta samrådsorgan med de anställda oberoende av facket. TUC accepterade att arbetsgivaren i vissa lägen får dra tillbaka sitt erkännande av facket.

     Parlamentet har i år antagit en lag om erkännande av fackföreningar, som balanserar försiktigt mellan de motsatta intressena. Detaljerna är mindre intressanta än det faktum att  regelverket är hyggligt förankrat hos bägge parter. Både inom CBI och TUC tror man vid samtal att den nya lagen kommer att öka anslutningen till facket.

     Tony Blair har gjort vad Göran Persson och Mona Sahlin inte förmått. Saltsjöbadsandan har flyttat till England.