Tiden 1/2000

 

Till folkpartiets försvar  (om arbetsrätt)

 

I ett inlägg i Tiden (5/99) skriver Stefan Tengblad att folkpartiets utveckling är ett varnande exempel för socialdemokratin. Så går det för ett parti som låter sig styras av hänsyn till marginalväljare! Han ger följande bild av partiets utveckling:

 ”I början av 1900-talet var liberalerna den ledande politiska kraften i Sverige. I valet 1911 fick de drygt 40 procent av rösterna. Liberalerna betraktade sig som den stora mittkraften i svensk politik och samarbetade både med socialdemokraterna i frågor om rösträtt och nedrustning, och med högern i arbetsrättsfrågor. Liberalerna såg sig som progressiva och ‘arbetarvänliga’ men någon radikal politik ville man inte föra i rädsla för att tappa röster åt höger.”

 Under den tid Tengblad skriver om var det borgerlig majoritet i riksdagen. Om liberalerna hade samarbetat med högern i arbetsrättsfrågor, skulle vi ha fått en lagstiftning riktad mot facket. Men det var precis vad som inte inträffade. Karl Staaff ansåg att det vore fel att lagstifta om fackföreningarna i en situation där flertalet arbetare saknade rösträtt. Liberaler och socialdemokrater avslog tillsammans högerförslag riktade mot facket så gott som varje år i början av seklet, bland annat två stora propositioner 1910 och 1911. Karl Staaffs regering fick riksdagen med på en lag om helt frivillig medling i arbetstvister 1906. Den första riksdagsmotionen om föreningsrätt för arbetare väcktes av liberalen David Bergström 1902.

 Den arbetsrättsliga lagstiftningen blev den för arbetarna bästa tänkbara i ett läge där högern hade majoritet i första kammaren: i praktiken ingen lagstiftning alls. Fackföreningarna lämnades i fred för politisk inblandning. Undantaget var ”Åkarpslagen”, som antogs på 1890-talet, innan den samlade vänstern fått majoritet i andra kammaren. Den blev kvar ända till 1938 på grund av sin relativa betydelselöshet. Kollektivavtalslagen 1928 genomdrevs av liberaler mot socialdemokratins och LO:s motstånd, men den byggde på principer som även fackföreningsrörelsen sedan länge ansett riktiga och blev snart allmänt godtagen. Enligt Anders Kjellbergs ”Facklig organisering i tolv länder” var den svenska arbetsrätten i internationellt perspektiv ”sällsynt mild”.

 Först 1936 blev det socialistisk majoritet i ett riksdagsval. Då stod Sverige ”i en absolut särklass” vad gäller andelen fackligt anslutna, enligt Kjellberg. Fackföreningsrörelsen växte sig stark i en miljö präglad av liberal lagstiftning och liberala värderingar.   

 För Tengblad står valet mellan marginalväljarpolitik och kärnväljarpolitik. Det finns en tredje variant. Ett parti kan forma sin politik utifrån vissa principer. Nackdelen är förstås att man oftast blir missförstådd och förtalad.

 Svante Nycander