Entreprenšr 7/2011

Konflikterna banar vŠg fšr samfšrstŒnd

(Detta Šr min text; nŒgot kortad vid infšrandet. SN)

r 1938 utsŒg President Roosevelt i Washington en kommission med uppdrag att undersška den svenska fšrhandlingsmodellen pŒ arbetsmarknaden. Kommissionen besškte Sverige och skrev en rapport publicerades samma Œr med ett fšrord av presidenten. Den visar att kommissionen hade intervjuat de ledande fšretrŠdarna fšr SAF och LO vid ett gemensamt mšte, dŠr dessa motparter uttryckt sin respekt fšr varandra och villigt svarat pŒ alla frŒgor.

TvŒ saker imponerade sŠrskilt pŒ amerikanarna. Svenska fšretag diskriminerade inte fackligt aktiva arbetare, eftersom de hade accepterat att fšrhandla med starka fackfšreningar. Och det fanns inga avtal om closed shop, det vill sŠga regler om att anstŠllda pŒ en arbetsplats ska tillhšra en viss fackfšrening. Facket hade accepterat att fšretagen anstŠllde Šven oorganiserade och medlemmar i en annan fackfšrening Šn den som slšt avtal.

SŒdant frivilligt, šmsesidigt erkŠnnande av dels fšreningsrŠtten och dels Óarbetets frihetÓ (rŠtten att anstŠlla oorganiserade) var sŠllsynt i andra lŠnder. DŠr sŒdant erkŠnnande saknades var kollektivavtalssystemet lŒngt svagare Šn i Sverige.  I Amerika vŠckte dessa tvŒ tvistefrŒgor nŠrmast hat mellan fšretag och fackfšreningar.

De tvŒ principerna fšrutsŠtter varandra. Att krŠva closed shop Šr arbetarnas fšrsvarsŒtgŠrd mot diskriminering av fackets medlemmar. Arbetsgivaren kan inte binda sig fšr fšreningsrŠtten, om facket krŠver att bara medlemmar i en viss fackfšrening fŒr vara anstŠllda.

Hur gick det till nŠr parterna fann varandra i denna historiska kompromiss? Upprinnelsen i det fšrsta Verkstadsavtalet 1905 Šr vŠlkŠnd, men bilden av hur uppgšrelsen kom till stŒnd och hur man tŠnkte inom verkstadsindustrin har fšrŠndrats genom Jan O. Bergs idŽhistoriska doktorsavhandling ÓPŒ spaning efter en svensk modell. IdŽer och vŠgval i arbetsgivarpolitikenÓ (2011). Berg var tidigare informationsdirektšr i Industrifšrbundet. Med nytt kŠllmaterial visar han att det banbrytande verkstadsavtalet var en produkt av kraften i antagonismen mellan parterna snarare Šn av šmsesidigt respekt och framsynthet.

I avtalet fšreskrev man att ÓrŠtten att under alla fšrhŒllanden fritt och okrŠnkt deltaga i arbete skall likasom fšreningsrŠtten hŒllas i šmsesidig helgdÓ. Principen bekrŠftades av SAF och LO i ÓdecemberkompromissenÓ 1906 och blev snart den stabila grunden fšr det kollektiva systemet, som pŒ 1930-talet var starkare Šn i nŒgot annat land. Den amerikanska kommissionen hade fšrstŒtt sambandet.

Verkstadsavtalet fšregicks av en allmŠn lockout i metallindustrin under fem mŒnader.  Arbetsgivarna siktade inte pŒ en acceptabel kompromiss, mŒlet var att besegra fackfšreningarna sŒ att fšretagen skulle slippa kollektivavtal. Verkstadsfšreningen hade fšrbjudit medlemsfšretagen att trŠffa avtal om minimilšner och sade ocksŒ nej till ett sŒdant krav pŒ branschnivŒ. Ordfšranden John Bernstršm, chef fšr Separator, ansŒg att socialistiska fackfšreningar saknade allt berŠttigande.  

Men facket hade medvind i opinionen, LO och utlŠndska sympatisšrer hjŠlpte arbetarna att hŒlla ut. Till sist blev den ekonomiska pressen sŒdan att bŒda parter gick med pŒ nŒgot ingen av dem varit beredd till utan konflikt. Mest svŒrsmŠlt fšr facket var att medlemmarna mŒste acceptera att arbeta tillsammans med strejkbrytare.

Asea-chefen Sigfrid Edstršm protesterade nŠr Verkstadsfšreningen i konfliktens slutskede uppmanade fšretagen att sluta nyanstŠlla strejkbrytare. Kampen borde fortsŠtta. Verkstadsindustrin backade lŒngsamt och motstrŠvigt in i det kollektiva systemet. Men inom fŒ Œr lŠrde man sig att anvŠnda systemet fšr att uppnŒ mŒl som man inte kunnat nŒ pŒ annat sŠtt.

Svenska exportfšretag var i underlŠge pŒ vŠrldsmarknaden. De hade i bšrjan av 1900-talet lŠgre produktivitet Šn de viktigaste konkurrenterna – kanske 40 procent av den i USA. De behšvde snabbt bli mer effektiva, och det fackliga erkŠnnandet av arbetets frihet (management rights), var dŒ ett trumfkort, som deras konkurrenter oftast saknade. SAF och Verkstadsfšreningen vakade šver att medlemsfšretagen inte kompromissade med facket i sŒdana frŒgor. Alla kollektivavtal mŒste godkŠnnas centralt.

Exportfšretagen var handikappade ocksŒ i konkurrensen om arbetskraft. Protektionisterna hade segrat pŒ 1880-talet, truster och karteller blomstrade, och det fanns ingen konkurrenslagstiftning. Byggfšretag och livsmedelsfšretag vŠltrade šver kostnadshšjningar pŒ konsumenterna. Exportindustrin behšvde dŠrfšr kontrollera inte bara sina egna lšnekostnader utan ocksŒ lšneutvecklingen i stort, annars blev det svŒrt att fŒ dugande arbetare.

Riksgiltiga kollektivavtal, vŠl sammanhŒllna arbetsgivarorganisationer och kollektivt motstŒnd mot lokala lšnestrejker blev instrument fšr att hŒlla ihop lšneutvecklingen.

PŒ andra hŒll i vŠrlden skulle en fem mŒnader lŒng allmŠn arbetskonflikt i den viktigaste industrin ha stoppats av regeringen eller domstolarna. Att staten inte ingrep 1905 avgjorde utgŒngen. Karl Staaff var statsminister 1905-1906. Han hade varit arbetarnas advokat i arbetsrŠttsliga tvister pŒ 1890-talet och bland annat vunnit ett mŒl i Hšgsta domstolen 1898, dŠr fyra arbetade Œtalats fšr olaga tvŒng i form av moraliska pŒtryckningar pŒ strejkbrytare. Han och liberala samlingspartiet ansŒg att man inte borde lagstifta i fackliga frŒgor sŒ lŠnge inte alla arbetare hade ršstrŠtt. Liberala politiker och tidningar verkade fšr arbetarnas fšreningsrŠtt. Statens neutralitet banade vŠg fšr uppgšrelserna 1905-06.

Parterna tvingades att sjŠlva skapa ett regelverk fšr sin inbšrdes intressekamp.  Fšrhandlingssystemet blev autonomt. Utan liberalerna hade systemet politiserats pŒ samma sŠtt som nŠstan šverallt utanfšr Skandinavien. Kollektivavtal hade tillŠmpats i sextio Œr innan vi 1928 fick en lag om kollektivavtal.

Genom alla skeden har verkstadsindustrin varit det mest dynamiska elementet i den svenska modellen, dess problemuppfattning och strategi har varit styrande. Ibland har den varit sjŠlvklart ledande bland arbetsgivarna, ibland har den brutit sig ur gemenskapen och tvingat andra att motvilligt anpassa sig.

Tre belysande exempel Šr verkstadsindustrins sŠtt att agera mot 1) lšneklyftor som var en fšljd av svŒra lŒgkonjunkturer under mellankrigstiden, 2) den kommunistledda Metallstrejken 1945 och 3) politiseringen av allt som ršrde arbetsmarknaden under 1970-talet.

Dramatiska fall i exporten i bšrjan av 1920-talet och kring 1930 tvingade industrin att sŠnka lšnerna, meden lšnenivŒn i švrigt var ofšrŠndrad.  1913-29 škade metallarbetarlšnen med 155 procent, medan lšnerna i hemmamarknadsfšretag škade med mellan 185 och 200 procent, och klyftan vidgades under trettiotalskrisen.

I kohandeln med Bondefšrbundet 1933 fick LO gehšr fšr att lšnerna i beredskapsarbeten skulle utgŒ enligt kollektivavtal. De flesta sŒdana arbeten fanns inom bygg- och anlŠggningsbranschen, och en arbetslšs metallarbetare kunde dŠr fŒ 30 procent mer betalt Šn i sitt tidigare jobb. Det uppršrde arbetsgivarna. Industrin plŒgades av hšga bygglšner och talrika byggkonflikter, som fšrdyrade och fšrsenade nya fabriker.

Ordfšrande i SAF var dŒ Sigfrid Edstršm, som i motsats till sin fšretrŠdare Hjalmar von Sydow Šnnu hade tilltro till lockout-vapnet. Arbetsgivarna trappade upp lšnetvister i byggbranschen till en allmŠn lockout, som avslutades fšrst efter tio mŒnaders konflikt 1933-34. Avtalet innebar stora lšnesŠnkningar, exempelvis minskade byggackorden i Stockholm med 30 procent. LO hade tillstyrkt slutbudet. Lšneklyftan mellan branscherna var ett stort fackligt problem, som facket inte kunde lšsa.

Bara nŒgra mŒnader senare togs de fšrsta initiativen till Saltsjšbadsavtalet 1938. 

Metallkonflikten 1945 Šr ett tredje exempel pŒ att en stor šppen konflikt kan bana vŠg fšr samfšrstŒnd. Kommunisterna hade majoritet i Metalls avtalskonferens och fšrhandlingsdelegation, och metallarbetarna ršstade fyra gŒnger fšr fortsatt strejk. Fšrbundsledningen mŒste hŒlla god min, LO var kallsinnig. Kommunisternas totala nederlag efter fem mŒnaders strejk betraktades som en seger fšr reformismen i fackfšreningsršrelsen. En generation av fackfšreningsmŠn hade lŠrt sig att arbetsgivarna Šr beslutsamma och starka och att det Šr lŠttare att utlysa en strejk Šn att avsluta den. Inom SAF-LO-omrŒdet var arbetsfreden mšnstergill under den tid som fšljde. De samordnade fšrhandlingarna frŒn slutet av 1950-talet blev parternas gemensamma instrument fšr att hŒlla ihop lšneutvecklingen mellan exportfšretag och hemmamarknadsfšretag: solidarisk kostnadspolitik och solidarisk lšnepolitik lšpte parallellt

Under 1970-talet politiserades alla frŒgor pŒ arbetsmarknaden. Den nya arbetsrŠtten, sŠrskilt anstŠllningsskyddet och medbestŠmmandet, var ett frontalangrepp pŒ management rights. Den stred mot tŠnkesŠtten inom den ledande LO-kretsen men hade starkt stšd inom vŠnsteropinionen och applŒderades av mittenpartierna. Politikerna rev upp den historiska kompromissen 1905. Staten som arbetsgivare satte ÓmŠrketÓ i avtalsršrelserna. Under lotteririksdagen 1973-76 var den ekonomiska politiken svag, och lšnebildningen spŒrade ur. Verkstadsindustrin bršt upp frŒn de samordnade fšrhandlingarna och fick snart resten av SAF med sig.

Arbetsgivarna švergav i etapper samarbetslinjen och bšrjade agera mot facket. Trots att arbetsfreden varit i stort sett god och lšneavtalen mŒttfulla sedan mitten av 1990-talet, har. Svenskt NŠringsliv velat inskrŠnka de fackliga fri- och rŠttigheterna. Arbetarnas fackfšreningar Šr pŒ defensiven och tappar medlemmar.

Men det nya industriavtalet Šr uttryck fšr att exportindustrin har samma problem idag som fšr hundra Œr sedan. Industrijobben visar sig gŒng pŒ gŒng extra konjunkturkŠnsliga och otrygga, sŠrskilt fšr LO-medlemmar. Under 2009 beršrdes 80 000 medarbetare i teknikfšretagen av krisavtal om fyradagarsvecka eller liknande, med stort inkomstbortfall. Otryggheten mŒste kompenseras om industrin lŒngsiktigt ska locka kvalificerad arbetskraft. Industriarbeterens relativa lšn behšver hšjas.

 Men inom serviceyrken betraktar man industrins lšneavtal som ett golv. Fackfšrbund med mŒnga kvinnor och lŒgavlšnade begŠr mer Šn ÓmŠrketÓ. Relationen mellan manliga och kvinnliga lšner i det enskilda fšretaget Šr i princip lagreglerad, vilket skapar en press uppŒt pŒ lšnerna i serviceyrken. En del arbetsgivare bjuder svagt motstŒnd mot fackliga krav, i vetskap att kostnader kan vŠltras šver pŒ andra.

Alla inser att arbetsgivare och fackfšreningar har samma intresse av tillvŠxt, lŒg inflation och ekonomisk stabilitet, men gemenskapen strŠcker sig betydligt lŠngre. De har pŒ švergripande nivŒ samma intresse av att motverka lšnerelationer som beror pŒ att en del verksamheter Šr svagt konkurrensutsatta eller pŒ att vissa fackfšrbund har sŠrskilt effektiva stridsvapen. Och i bŒda lŠgren Šr politisk inblandning i avtalsfrŒgor lika ovŠlkommen.

Nu som fšrr Šr det parterna i verkstadsindustrin som har nycklarna i handen, det Šr frŒn dem vitaliseringen av den svenska modellen mŒste komma.       

Svante Nycander

 

./.tillbaka till arkivet