TCO förstår inte arbetsgivarnas roll. TCO-tidningen nr 9/2004.

 

Industriarbetarna organiserade sig i medeltal trettio år före tjänstemännen, och det gav dem ett stort försteg i lönekampen. Tjänstemännens fackliga strategi bestämdes under lång tid av konkurrensen med LO-grupperna. Deras lönekrav handlade om följsamhet, nollställning, kompensation för löneglidning. PTK bildades som ett motdrag mot LO-ambitioner om ”totalsamordning” och ”grimma på tjänstemännen”.

    Vi fick starka tjänstemannaorganisationer därför att vi först hade fått starka arbetarorganisationer. Det fackliga regelverket – föreningsrätten, rätten till stridsåtgärder, kollektivavtalssystemet – växte fram i arbetarns brottning med arbetsgivarna från 1880-talet till Saltsjöbadsuppgörelsen 1938, och det bestämde villkoren för den unga tjänstemannarörelsen. Arbetsgivarnas motstånd mot att förhandla kollektivt övervanns ganska lätt. Tjänstemannafacken gick till ett dukat bord.

    Hans Karlsson menar att det största och kanske enda hotet mot den svenska modellen är att facket försvagas. Om man slutar att organisera medlemmar blir också kollektivavtalen färre. ”Vita fläckar uppstår som drar till sig fler jobb.” (TCO-tidningen nr 6/04.)

    Ja, det finns ett sådant hot. Omvärlden är ogynnsam, i Europa förlorade fackföreningarna en fjärdedel av sina medlemmar under åttio- och nittiotalen. Men hotet kommer också inifrån. Den fackliga strategin de senaste trettio åren har långsiktigt försvagat rörelsens inflytande och legitimitet. LO och TCO har inte förstått dynamiken bakom framväxten i ett tidigare skede av starka organisationer och kollektivavtal, och då förstår de inte heller hur styrkan ska kunna bevaras.

    Två stora misstag är att man har underskattat arbetsgivarnas roll i den svenska modellen och att man har vanvårdat sin relation till den del av den borgerliga opinionen som inte är och aldrig har varit antifacklig.

    De svenska arbetsgivarna medverkade till att etablera kollektivavtalssystemet, inte motvilligt och av yttre tvång, utan målmedvetet och energiskt. Det var brist på industriarbetare i början av 1900-talet, bland annat på grund av emigrationen, och industrin hade låg produktivitet och betalningsförmåga. Exportföretagen pressades av den högre lönenivån i en svagt konkurrensutsatt hemmamarknadsindustri, särskilt byggbranschen. När arbetarna bildade fackföreningar på bred front svarade arbetsgivarna med att bygga upp en stark, centraliserad och stridsbredd organisation, som på en gång skulle bemästra konkurrensen mellan arbetsgivare om arbetskraften och bjuda kollektivt motstånd mot överdrivna lokala lönekrav. Ett viktigt medel var att pressa fram riksgiltiga kollektivavtal, vilket stärkte fackförbunden gent emot det lokala facket. Ibland tog SAF hjälp av LO för att utjämna omotiverade skillnader i lönekostnader mellan olika branscher. Solidarisk kostnadspolitik och solidarisk lönepolitik har ofta gått hand i hand. 

    Organisationerna på arbetsmarknaden stärkte varandra i en ömsesidig kumulativ process. SAF och dess förbund verkade aktivt för att organisera företagen, och varje företag som anslöt sig blev automatiskt kollektivavtalsbundet. Omkring 1930 hade 80 procent av industriarbetarna kollektivavtal, lång mer än i något annat land.

    På andra håll i världen ingrep myndigheter, domstolar och lagstiftare på arbetsgivarnas sida i striderna på arbetsmarknaden. Det hoppades också SAF på till en början, men den svenska staten förhöll sig i huvudsak neutral och överlät åt parterna att själva skapa regler för den inbördes intressekampen. Facket hade full frihet inom strafflagens gränser. SAF krävde att vardera sidan skulle ha rätt att använda sympatiåtgärder även under avtalstiden, LO accepterade motvilligt. Vissa regler infördes 1928 genom kollektivavtalslagen,

som bekräftade det system parterna tillsammans hade skapat.

    I riksdagen var liberalerna tungan på vågen mellan 1905 och 1933. De röstade ner alla förslag om antifacklig lagstiftning. Deras ledare Karl Staaff hade som ung advokat tagit sig an fackföreningarnas sak. Hjalmar Branting skrev i en artikel: ”Först med Karl Staaff fick arbetarvärlden i Stockholm en sakförare i principiella klassprocesser som på samma gång omutligt står på dess sida och därtill vet att föra dess talan med all juridisk skärpa och insikt.”

Staaff vann i högsta domstolen 1898 ett viktigt mål om fackföreningars rätt att öva moraliska påtryckningar på ”arbetsvilliga” under konflikter.    

    Svensk fackföreningsrörelse vet inte själv varför den blev starkast i världen, martyrmyter och heroisering av de egna skymmer både de historiska sambanden och sikten framåt.

    Facket har naturligtvis respekt för näringslivet (”kapitalismen”), det är ju tack vare produktionen och tillväxten det finns något att förhandla om. Men att arbetsgivarna är någonting mer än en motpart (eller ibland en hård motståndare) vill man inte se. Det ingår inte i världsbilden att arbetsmarknadens organisationer tillsammans förvaltar en kultur, en tradition, ett gemensamt system för att lösa problem och tvister på arbetsplatserna och att de tillsammans har uppgiften att värna förhandlingssystemets självständighet mot andra maktsfärer i samhället, framför allt den politiska. Gång efter annan bjuder facket in staten att reglera sådant som parterna förut satte en ära i att hantera själva. Skärpningen av jämställdhetslagen är ett exempel. Genom den har vi nu två konkurrerande system för att sätta rättvisa löner, ett genom förhandlingar och  avtal, ett genom JämO och Arbetsdomstolen. Facket har till hälften abdikerat i sin hjärtefråga.

    Hans Karsson beklagar att EU:s tjänstedirektiv inte säger ”att svenska kollektivavtal ska gälla för tjänster i Sverige”. Borde EU föreskriva det? Svensk lag säger inte att det ska finnas kollektivavtal på en arbetsplats, än mindre vilket avtal. Det är en fråga för parterna.

    Staten tar över bit efter bit, utan att vi märker det och oftast med fackets gilllande. Var inte förvånad över att Svenskt Näringsliv drar sig ur den svenska modellen för att försvaga facket.

Svante Nycander