Svensk Hotellrevy; 7/1999; Arbetsmarknad

 

HRF vann striden – men Gustafsson fick synmpatierna

 

Svensk Hotellrevy

Recension av Kerstin Ekberg: Striden i Stenkyrka - en facklig prövning

 

 

För tio år sedan skrev Nils-Erik Brundell, chef för Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare (SHR), i tidningen Restauratören om fallet Torgny Gustafsson:

 ”Allt SHR-arbete finansieras av de många medlemmarna. Torgny Gustafsson skördar som företagare i branschen frukterna av dessa insatser men bidrar med den väg han valt inte på något sätt i arbetet för en positiv utveckling för svensk hotell- och restaurangnäring. Det gör däremot Seine Svensk – liksom hans företrädare i HRF:s ordförandestol – på många sätt. Den problematiken får inte helt skymmas bort i den publicistiska gotländska sommarnatten.”

 Brundells inlägg var okänt för mig tills jag läste Kerstin Ekbergs Striden i Stenkyrka – en facklig prövning (Hjalmarson & Högberg). Det är viktigt för den som vill förstå konflikten kring Ihrebaden på Gotland. Visar det inte också ett synsätt på arbetsgivarsidan som är på väg att försvinna? I dag har den linje som drevs av Företagerförbundet i fallet Torgny Gustafsson blivit officiell SAF-politik: det är i grunden fel att reglera arbetsvillkoren kollektivt.  

 Kerstin Ekborg har noggrant gått igenom vad som hände från juni 1987, då Hotell och Restaurang först begärde att få ett kollektivavtal vid Ihrebaden, till juni 1998, då Europadomstolen i Strasbourg slutligt friade Sverige från anklagelsen att inte ha skyddat föreningsrätten. Framställningen är bred och klargörande, texten flyter lätt. För min smak är den dock alltför detaljrik. Boken är skriven i ett fackligt perspektiv, men författaren vill förstå bägge sidor och belyser svagheter även i HRF:s agerande.

 Facket informerade inte ungdomarna som arbetade hos Torgny Gustafsson innan man gick till strid. I första omgången begärde HRF att alla anställda skulle vara organiserade och att arbetsgivaren skulle dra fackavgiften från lönen. Det bidrog till att de anställda slöt upp bakom Gustafsson. Blockaden bedrevs tämligen amatörmässigt, vilket kan ha sin förklaring i att  Ihrebaden var HRF:s enda öppna konflikt under Seine Svensks 17 år som ordförande.

Torgny Gustafsson uthärdade blockaden under fyra säsonger. Uppståndelsen i medierna gjorde folk nyfikna, omsättningen i restaurangen ökade, och många levererade varor bakom ryggen på på facket. Till sist sålde Gustafsson sin restaurang, med vinst. De nya ägarna skrev avtal med facket, och verksamheten levde vidare och växte. Men enligt en  vandringssägen skulle blockaden ha drivit Gustafsson i konkurs. Gång på gång har det sagts att de anställda förlorat sina jobb och att facket slagit ut arbetstillfällen.

 Snabbt blev Gustafsson en martyr. Företagarförbundet såg till att konflikten inte råkade i glömska. I medierna påstods ibland att facket inte hade någon medlem på arbetsplatsen, ibland att Gustafsson var ensamföretagare utan anställda, båda delarna felaktigt.

 Kerstin Ekberg påpekar att Gustafsson tecknade AMF-försäkring först när facket börjat trycka på och att de anställda tidvis varit utan försäkringsskydd på grund av bristande avgiftsbetalning. Gustafsson sade i Gotlands Tidningar 1987 att ”det skulle bli alldeles för dyrt för mig att teckna ett avtal”.

 Facket tyckte sig alltså ha goda skäl att kräva ett kollektivavtal. Gustafsson har både före och efter konflikten varit fackligt organiserad som anställd i sjukvården, så någon djupare filosofisk invändning mot facklig kollektivism lär han inte ha haft. Att kravet på kollektivavtal, understött av stridsåtgärder, skulle kränka arbetsgivarens föreningsrätt fanns det inget stöd för i svensk arbetsrätt, och de som som en gång skrev Europakonventionen om mänskliga rättigheter hade knappast någon tanke åt det hållet. Sympatiåtgärder har gammal hävd i Sverige och brukade förr tillgripas också av arbetsgivare. Den fackliga världen var helt oförberedd på att Ihrebaden kunde bli ett mål i Europadomstolen.

 Svårast för Kerstin Ekberg har varit att populärt förklara den rättsliga argumenteringen i Europakommissionen och Europadomstolen. Var hitta knutarna i detta garnnystan? Författaren reder ut det viktigaste på ett lättfattligt sätt. Men någon gång brister precisionen, till exempel när hon redogör för Europakommissionens kritik mot Sverige, och  jag är rädd att läsarna inte helt förstår på vilka grunder Sverige två gånger friades av Europadomstolen.

Den jurist som företrädde Sverige i Strasbourg har sagt att han efter regeringsskiftet 1991 fick klart för sig att ”regeringen inte skulle beklaga om det här målet förlorades”. Moderaterna i regeringskansliet försökte enligt Kerstin Ekberg bädda för en seger för Gustafsson, vilket skulle framtvinga en ny lagstiftning mot facket i Sverige. Man tonade ner försvaret mot Gustafssons anklagelser och avstod från att föra fram välmotiverade yrkanden och argument.

 Detta är upprörande. Utgångspunkten var att Sverige skulle försvara kollektivavtalsrätten och bestrida att Gustafssons föreningsrätt hade kränkts. För att domstolen skulle kunna döma rätt, måste vardera parten tala för sin sak så övertygande  som möjligt. Att avstå från goda argument för den egna ståndpunkten i avsikt att förlora processen – för att etablera en ny rättsregel emot den dominerande uppfattningen i  riksdagen – är manipulativt. En rättslig läggmatch är oansvarig mot övriga länder i Europa, eftersom domstolens prejudikat binder även dem.

 Opolitiska jurister borde ha fått driva processen självständigt. Ett mål i Europadomstolen kan pågå i flera år, och det skadar Sverige om olika regeringar argumenterar på olika sätt i samma mål.

  Fanns det, bortsett från det juridiska, något skäl för facket att inte gå till strid mot Torgny Gustafsson? Kerstin Ekberg påpekar att Handelsanställda, Lantarbetarna och HTF kräver avtal endast på begäran av en medlem på arbetsplatsen. Ingen sådan begäran gjordes i fallet Ihrebaden. Metall avstod häromåret från planerade stridsåtgärder mot Ferrita Sweden, när företagets anställda gick emot facket. Ett fackförbund kan frivilligt avstå från att bruka maktmedel, för att inte slå ut företag och för att inte bli ovän med en bred allmänhet. Det är inte hela världen om några ungdomar sommarjobbar utan AMF-försäkring.

Sympatiåtgärder handlar oftast inte om solidaritet löntagare emellan. Elektrikerförbundet varslade 1997 om stopp för arbetet på Öresundsbron för att framtvinga att anställda vid Thyssen Rulltrappor skulle avlönas enligt förbundets avtal i stället för Metalls. Ungdomarna på Ihrebaden betackade sig för den fackliga ”sympatin”. De kämpade på den motsatta sidan, eftersom de var nöjda med sina villkor och trivdes.

Allmänheten tog ställning för Torgny Gustafsson, och man kan inte påstå att det berodde en ensidig rapportering i medierna. De flesta journalister är gynnsamt inställda till facket. Jag tror att folk i allmänhet hade en ganska god bild av situationen och reagerade utifrån en rimlig värdering.

 Perioden från 1970 och framåt präglades av fackligt övermod. När konflikten vid Ihrebaden bröt ut hade Sverige utstått många stora arbetskonflikter, och kostnadsinflationen var en landsplåga. Arbetsgivarna hade inte tillräckliga medel att hålla emot. Den starkaste av alla arbetsgivare, staten, besegrades på öppna fältet av TCO-S våren 1985. Tänkande människor i alla läger insåg att systemet på arbetsmarknaden råkat i obalans och att den fackliga sidan blivit överstark. Vem kan vara förvånad över att Torgny Gustafsson blev en folkhjälte, när han ensam kämpade mot fem fackförbund? Det var Davit mot Goliat.

 Europeisk och därmed svensk rätt skyddar i dag den negativa föreningsrätten (rätten att stå utanför), åtminstone i vissa lägen. Att Europakommissionen och flera domare i Europadomstolen ansåg att Gustafssons rätt hade kränkts är något vi bör ta intryck av, även om vi har svårt att förstå resonemanget. Fackförbund som i kraft av en ensidig arbetsrätt påtvingar företag kollektivavtal över huvudet på de anställda kan råka illa ut i framtida processer. Det finns lärdomar att dra av striden i Stenkyrka och av boken om den.