Festskrift till Fredrik Sterzel

 

Svante Nycander:

 

Några aspekter på hets mot folkgrupp

 

Efter en en vitmakt-konsert den 3 januari 1998 i Brottby i Vallentuna dömde Södra Roslags tingsrätt några tonåringar till fängelse för att de gjort så kallad Hitlerhälsning. Sammanlagt dömdes ett femtontal ungdomar ur publiken till varierande straff för Hitlerhälsning, sieg heil-rop och, i några fall, försök att hindra polisens ingripande. Även två medlemmar av ett rockband befanns skyldiga till hets mot folkgrupp. Hovrätten ändrade inte den rättsliga bedömningen av gärningarna.

 Flera av de dömda sade att de lyft högra armen för att besvara rockbandens hälsningar och att de inte tagit ställning politiskt.

 Vi har i Sverige inemot hundra års erfarenhet av politisk extremism. Även i skeden då diktaturrörelser haft ett relativt brett stöd och kunnat bli en fara för vår säkerhet har riksdagen i bred enighet avstått från förbud och straffhot. Vi har trott att politiska irrläror bekämpas bäst med opinionsbildning, information och öppen debatt.

Förbudet mot politiska uniformer från 1933 var inget undantag. Det var ett svar på vissa extremiströrelser, men förbudet var generellt och gjorde ingen skillnad mellan diktaturanhängare och demokrater. Statsmakterna undvek dilemmat att behöva dra en gräns; SSU-are på sommarläger fick avstå från att bära röda skjortor likaväl som nazister att bära bruna eller svarta.

 

Utvidgning steg för steg

Kriminaliseringen av hets mot folkgrupp 1948 innebar att etniska och religiösa grupper, inte bara individer, skyddades mot hot, smädelse och förtal. Någon inskränkning av den politiska debattens frihet innebar knappast den nya lagparagrafen.

 Partiförbud eller förbud mot att bekänna sig till en viss politisk ideologi har vi inte varit i närheten av. Inte förrän nu på 90-talet. Sedan några år anses yttringar av sympati för nationalsocialismen otillåtna. Hitlerhälsningen framstår som ”en uppenbar gest av sympati för nazismens läror och därmed som ett uttryck för missaktning för folkgrupper av annan härstamning, trosbekännelse eller hudfärg”, skrev Södra Roslags tingsrätt. Sådan missaktning räknas som hets mot folkgrupp och ska normalt leda till frihetsstraff. Alltså sätts tonåringar i fängelse för att ha lyft högerarmen.

 Hets mot folkgrupp har efter 1948 fått en vidgad innebörd genom både lagstiftning och domstolspraxis. Från början handlade det om hot, förtal eller smädelse mot en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse. Främst med anledning av FN-konventionen mot rasdiskriminering antog riksdagen flera ändringar 1970. Därefter gällde att den brottsliga handlingen skulle ha karaktär av hot eller uttryck för missaktning och att den riktade sig mot en grupp med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Missaktning är ett vidare begrepp än förtal och smädelse. Enligt förarbetena till 1970 års lagstiftning krävs inte att vissa raser eller folkgrupper utpekas. Bestämmelsen kan tillämpas om t ex en viss ras prisas på ett sådant sätt att alla andra raser kan anses smädade.

 För att klargöra att uttryck för missaktning mot invandrare skulle anses otillåtna skedde en ny utvidgning 1982. I lagtexten talas inte bara om folkgrupp utan också om ”annan sådan grupp av personer”.

 Från början kunde bara ett offentligt agerande anses som hets mot folkgrupp. Efter  lagändringar 1970 och 1988 krävs att gärningen sker i form av uttalande eller annant meddelande ”som sprids”. Endast den privata sfären undantas från straffbarhet.

 I ordet hets ligger att sättet på vilket ett budskap framförs har betydelse, inte bara orden och uttrycken i sig. Att ropa något från en propagandaestrad, bland fanor och till marschmusik, är mera hetsande än att yttra samma sak vid ett seminarium. Denna nyans är emellertid svår att förena med det sätt på vilket lagstiftaren under senare tid angett  gränserna; att uttrycka missaktning mot till exempel invandrare i en liten krets av  likasinnade svenskar är straffbart men behöver knappast anses som ”hets” i normalt språkbruk.

 

Uniformsförbud föll vid lagprövning

 Det straffbara området har tänjts ut i flera riktningar. Osäkerheten om vad som i praktiken menas med ”hets”, ”folkgrupp” och ”sprids” är betydande. Lagändringarna sedan 1948 innebär emellertid inte att ideologiska ställningstaganden kriminaliseras. Det steget har i stället tagits i rättspraxis.

I slutet av 1995 fann tingsrätterna i Mölndal och Göteborg att förbudet mot politiska uniformer uppenbart stred mot regeringsformen. Yttrandefriheten får begränsas bara för ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Uniformsförbudet sades vara ogiltigt därför att det utan åtskillnad drabbade både demokratiska och odemokratiska åsiktsriktningar.

 Var grundlagsstridigheten verkligen uppenbar? Uniformsförbudet tillkom på 30-talet för ett ändamål som även i dag borde kunna anses godtagbart i en demokrati. Riksdagspartierna underkastade sig gemensamt en inskränkning för att undvika en komplicerad legal gränsdragning mellan demokratiska och odemokratiska rörelser. Att undvika en diskriminering, som kan skapa martyrer, var en rimlig strävan.    

 Justitiedepartementet framlade 1996 promemorian ”Rasistiska symboler m m”. Enligt den borde en framtida lag inte riktas mot ”den uniforma klädseln som sådan”. En utgångspunkt skulle i stället vara att ett öppet bärande av hakkors eller andra rasistiska symboler inte kunde accepteras. Ny lagstiftning visade sig emellertid obehövlig, eftersom högsta domstolen hösten 1996 fann att den som bär sådana symboler gör sig skyldig till hets mot folkgrupp. Utifrån detta avgörande har domstolar bestraffat nazistiska åsiktsyttringar som sådana.

 Målet i högsta domstolen gällde bärande av märken av det slag som förekommit på uniformer i nazi-Tyskland: en örn, en lagerkrans, en odalruna och ett solkors. HD fann att några av märkena visade en tydlig koppling till Tredje riket. Även övriga märken kunde förknippas med nationalsocialistiska rörelser under 30- och 40-talen. ”Vissa vid nyssnämnda tid förekommande symboler får idag anses vara starkt förknippade inte endast med de nämnda rörelserna i och för sig utan i hög grad också med idéerna om rasöverlägsenhet och rashat som ledde till förföljelse och utrotning särskilt av människor av judisk härkomst och som är intimt förbundna med dessa rörelsers ideologi.”

HD var inte enig. Justierådet Torkel Gregow menade att straffansvaret skulle bli alltför långtgående om ”åtgärder, som i och för sig enbart utgör sympatiyttring för en politisk eller liknande rörelse med mer eller mindre starka rasistiska inslag på sitt program, anses innefatta uttryck för sådant hot eller sådan missaktning som anges i bestämmelsen”. Enligt Gregow hade alltså majoriteten kriminaliserat sympatiyttringar för vissa politiska eller andra liknande rörelser med rasism på programmet. Själv ansåg han att det för straffansvar vid bärande av märken eller symboler och andra liknande åtgärder borde krävas att hot eller missaktning tar sig mera konkret och otvetydigt uttryck.

 Den som bar en armbindel med hakkors kunde förr dömas för brott mot uniformsförbudet. Det hade inte varit fel om det dessutom ansetts som hets mot folkgrupp, eftersom hakkorset inom nazismen hade en otvetydigt antisemitisk innebörd. Hitler skrev i Mein Kampf: ”…hakkorset symboliserar vår uppgift att kämpa för den ariska rasens seger och samtidigt segern för det skapande arbetets tanke, vilken varit och skall förbli antisemitisk”. Andra yttringar av sympati för nazismen är inte lika självklart uttryck för rasism och skulle inte ha behövt anses i princip förbjudna. Hitlerhälsning och sieg heil-rop bestraffades i Brottbymålet därför att de uttrycker sympati för nazismens läror och därmed missaktning för folkgrupper av annan härstamning. Just detta sista steg, förbudet mot sympatiyttringar för nazismens läror, som ju rymmer även annat än rasism, är bekymmersamt för yttrandefriheten. Det är svårt att förstå hur det kan förenas med regeringsformen 2:12, som förbjuder begränsning av yttrandefriheten ”enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning”.

  Förbudet aktualiserar alla de klassiska argumenten för tanke- och yttrandefrihet. Utrymmet för debatt och påverkan med sakliga argument krymper, den förbjudna ideologin går under jorden, dess anhängare blir martyrer, toleransen minskar, myterna frodas.

 

Jersild vs Danmark

 Hitlers Mein Kampf är full av rashets, och när Hägglunds Förlag gav ut boken i ny upplaga 1992 reagerade många med ovilja och kritik. Att ett politiskt dokument som Mein Kampf ska vara fritt åtkomligt i Sverige är emellertid en viktig intellektuell frihetsfråga. Eftersom ingen trodde att förläggaren hade avsett att propagera för rasism eller nazism torde ett åtal för hets mot folkgrupp inte ens ha övervägts. Det behövdes inte heller, eftersom åklagare och domstolar tog boken i beslag och bestraffade Karl Hägglund för intrång i författarrätten. Censuropinionen segrade utan att frågan om hets mot folkgrupp blev aktuell.

Distinktionen mellan att sprida rasism och att informera om rasism är nödvändig och självklar men inte alltid lätt att göra i praktiken.

Den danske journalisten Jens Olaf Jersild gjorde 1985 ett TV-program för Danmarks Radio, där han intervjuade unga danska rasister, kallade ”grönjackor”. Tre grönjackor åtalades och dömdes för rasistiska yttranden, Jersild och progamchefen dömdes för medhjälp. Jersild överklagade. Sedan han så småningom dömts för medhjälp även i Höjesteret vände han sig till Europakommissionen, som förde målet vidare till  Europadomstolen. Domstolen fann att Danmark brutit mot artikel 10 i Europakommissionen för mänskliga rättigheter. En avgörande formulering i domen lyder: ”Taken as a whole, the feature could not objectively have appeared to have as its purpose the propagation of racist views and ideas.” TV-intervjuerna hade presenterats på ett sådant sätt att tittarna bör ha förstått att syftet inte var att sprida rasism utan att informera om rasism, trots att programmet inte uttryckligen betonade det omoraliska, farliga och otillåtna i rasismen, enligt domen.

 

 Nazistföreläsningen i Umeå

 Fallet Karolina Matti i Umeå rörde till viss del samma sak. Som doktorand i sociologi erbjöd Matti nationalsocialisten Dan Berner från tidningen Nordland att hålla en offentlig föreläsning på universitetet. Hon inledde med ett anförande, som hon läste ur ett manus på cirka sex sidor, där hon berättade om sina motiv för att forska om nazismen och om vilka frågor hon sökte svaret på. Hon resonerade om vad som kunde vara å ena sidan vetenskapligt relevant och å andra sidan samhälleligt relevant att undersöka. Hon förhöll sig neutral till sitt ämne, men det framgick att hennes studier av nazismen hade förändrat hennes verklighetsbild. Bakom ”rasism” och ”nazism” tyckte hon sig se något annat och mer djupgående än hon gjort från början. ”Det mest påtagliga jag har upptäckt då jag studerat den här ideologin och den här rörelsen är den enorma klyfta som finns mellan aktivisternas bild av sig själva och det de står för, och den bild av detta som presenteras i media. Och jag tror att jag ser det så just därför att jag har försökt, verkligen försökt, att studera mitt material på ett så vetenskapligt sätt som möjligt.” Bara i ett avseende tog Karolina Matti ställning politiskt. Hon ansåg det skadligt att demonisera nazisterna och att urholka yttrande- och åsiktsfriheten.

 Så småningom dömdes Dan Berner för hets mot folkgrupp och Karolina Matti för medhjälp, först av Umeå tingsrätt, sedan av Hovrätten för Övre Norrland. Hur mycket har domstolarna beaktat den tankegång som låg till grund för Europadomstolens avgörande? 

 Tingsrätten skrev att Karolina Matti hade främjat Dan Berners gärning genom att arrangera föreläsningen. Hon hade tagit del av Berners anförande i manus och borde ha insett att de åsikter som där uttrycktes innebar missaktning för färgade och invandrare på grund av deras ras, hudfärg eller etniska ursprung:

 ”Hon har inte anordnat föreläsningen som ett led i vare sig egen eller annans forskning eller som ett led i presentationen av egna eller andras forskningsresultat. Det har inte heller, vare sig genom Karolina Mattis inledningsanförande eller eljest, gjorts begripligt på vilket sätt Dan Berners framförande av föredraget skulle föra forskningen om den typ av sammanslutningar som han tillhör framåt, om detta hade varit syftet med anordnandet av föreläsningen; de uppgifter som han hade att lämna var ju tillgängliga för Karolina Matti framförandet av föredraget förutan.”

Hovrätten instämde helt med tingsrättens överväganden i den delen.

 De båda domstolarna berörde bara indirekt den aspekt som var avgörande i fallet Jersild. Kunde sammankomsten vid universitetet som helhet, objektivt sett, anses ha haft till syfte att propagera för rasistiska idéer? Tingsrätten ställer inte den frågan men avvisar tolkningen att Mattis syfte var att presentera forskningsresultat eller att föra forskningen framåt. Men finns det inte fler möjliga tolkningar? En som ligger nära till hands är att mötet anordnades som ett sätt sprida information om en samhällsfråga, i likhet med TV-intervjuerna med de danska grönjackorna. Den tolkningen prövades inte, trots att den borde ha legat nära till hands utifrån Mattis inledningsanförande, såvitt man kan utläsa av domarna. De svenska domstolarna tycks ha resonerat på samma sätt som de danska, som sedan fick bakläxa i Strasbourg.

 

Att förneka Förintelsen

Dan Berners föredrag i Umeå var till största delen en argumentering för att Förintelsen aldrig har ägt rum. Tingsrätten betonade att förnekande av Förintelsen inte i sig kan anses vara ett uttryck för missaktning för berörda befolkningsgrupper. ”Vad som förekommit med avseende på Dan Berners uttalanden i den delen skall alltså inte föranleda ansvar.”

 Hovrättsdomen innebar en skärpning. Där sägs först att enbart ett naket påstående att Förintelsen inte ägt rum inte kan anses vara hets mot folkgrupp. ”Dan Berner har emellertid i sin argumentering mot Förintelsen gått längre än så. Genom tidigare redovisade citat har Dan Berner nämligen även gjort sådana uttalanden som - - - inte kan uppfattas på annat sätt än att han beskyllt den organiserade ‘sionismen’ eller ‘judendomen’ för att ha skapat den lögn som Förintelsen enligt honom är och för att – framför allt genom av judar styrda media – propagera för att Förintelsen som historisk företeelse skulle vara sann. Beskyllningen att Förintelsen bygger på en konspiration som sionismen/judendomen ligger bakom, anser hovrätten vara ett klart uttryck för missaktning av den judiska folkgruppen.”

 Hovrätten rör sig här i riktning mot ett förbud att förneka Förintelsen. Friheten att framföra ett naket förnekande, det enda som enligt hovrättsdomen med säkerhet är tillåtet, kan inte vara mycket värd för den övertygade och engagerade. Förnekarna vill kunna framföra sina skäl och sina teorier om hur något som enligt dem är en propagandamyt har uppkommit och vunnit tilltro. De vill kunna bilda opinion för sin uppfattning och delta i en debatt. Här medför hovrättsdomen en risk för att anklagelser mot sionister eller judar räknas som hets.

  Att förhindra en fri diskussion om Förintelsen motverkar sitt syfte. Människor kommer att fråga vad det är för fel på en sanning som anses behöva lagens skydd; de kommer att tvivla på den officiella, fastslagna, enda tillåtna versionen av vad som hände judarna i Europa under andra världskriget.

Intellektuell frihet är en förutsättning för att vi ska kunna äga en säker historisk kunskap. Ganska få människor skulle kunna redogöra för de avgörande bevisen för Förintelsen. Men eftersom det i Sverige och flertalet andra länder hittills varit tillåtet att fritt diskutera även dessa händelser, har vi all anledning att tro att den härskande uppfattningen, som stöds av nästan alla historiker, också är korrekt. Om en bättre och sannolikare version hade funnits, kan vi vara förvissade om att den hade vunnit en betydande anslutning. Bara sanningen överlever i längden den kritiska offentliga debattens skärseld. Vi vet att Förintelsen ägde rum just därför att det sedan länge varit tillåtet att förneka den. 

 Ute i Europa är Förintelsen en av de stora yttrandefrihetsfrågorna. I Tyskland, Frankrike och Österrike är förnekande straffbelagt. Horst Mahler, som en gång satt i fängelse som medlem av Baader-Meinhof-ligan, är numera en framgångsrik advokat i Berlin och en kritiker av det rådande förbudet: ”Jag talar av egen dyrköpt erfarenhet när jag säger att alla dessa statliga förordningar, förbud och lagar motverkar sitt syfte, medan man stärker demokratin när man låter extremerna till vänster och höger komma till tals offentligt. Likaså är det bättre för samhället med en synlig motståndare än en osynlig fiende som tvingas gå under jord. Man måste få säga att Auschwitz är en lögn utan att bli fängslad.” (Dagens Nyheter 24/3 1999.)

 

Medhjälp till åsiktsbrott

Karolina Matti är, såvitt jag kunnat utröna, den första som dömts för medhjälp till hets mot folkgrupp (eller till någon besläktad överträdelse som förtal eller förolämpning). Bland jurister tycks man inte se något märkligt eller oroande i detta. Lagens bestämmelser om medhjälp avser otvetydigt även hets mot folkgrupp. Något åtal måste bli det första.

 Var och en som yttrar sig offentligt har behov av medhjälpare: några som ordnar lokal, sköter transporter, annonserar, ger ut tidningar eller sänder radioprogram. Inom massmediesektorn gäller ensamansvaret; för innehållet i en tryckt skrift eller ett radioprogram kan aldrig mer än en person åtalas. Detta ensamansvar är en hörnpelare i mediernas frihet. Utan det skulle var och en som yttrar sig offentligt omges av personer som vill utöva censur. Tryckaren och bokhandlaren skulle tveka att befatta sig med en provokativ bok, radioteknikern skulle vägra sända intervjuer som han tror är förtal eller hets mot folkgrupp. Att ensamansvaret inte gäller utanför mediesektorn är en begränsning av yttrandefriheten.

 Är det en tillfällighet att åtal för medhjälp till åsiktsbrott inte väckts tidigare, eller har rättsuppfattningen påverkats av ensamansvaret i massmedierna?

 Genom yttrandefrihetsgrundlagen skyddas etermedierna på samma sätt som det tryckta ordet. De som når ut till offentligheten via medierna åtnjuter ett vida starkare skydd för sin yttrandefrihet än de som framträder vid sammankomster och demonstrationer av olika slag. I det ena fallet ensamansvar, juryprövning, censurförbud, meddelarfrihet, efterforskningsförbud och en instruktion att i tvivelsmål hellre fria än fälla – i det andra fallet inget av detta. Det finns en klasskillnad i yttrandefriheten. Vanligt folk löper större risk än en tidnings ansvarige utgivare att utsättas för ett överhetsbetonat, legalistiskt dömande. Skulle en jury ha funnit undomarna som gjorde Hitlerhälsning skyldiga till brott? Det kan man åtminstone sätta ett frågetecken för.

 

Att desarmera extremismen

Tendensen att kriminalisera nazismen som sådan får konsekvenser utanför det rent rättsliga området. Efter nazistföreläsningen i Umeå hävdade dåvarande utbildningsministern Carl Tham att en nazist under inga omständigheter skulle få tala vid ett svenskt universitet och att detta borde tydliggöras genom en ändring av högskolelagen. Han betonade att nazister är den intellektuella frihetens svurna motståndare och att man inte kan bedriva en vetenskaplig diskussion med dem.

 Argumenten rörde alltså inte enbart den för nazismen typiska rasismen. Finns det anledning att se annorlunda på nazister än på kommunister om det gäller intellektuell frihet och vetenskaplighet? Självfallet ska universiteten forska om aktuella politiska strömningar, även de antidemokratiska, och kontakter mellan forskare och företrädare för nazistiska organisationer exempelvis i form av seminarier får inte vara tabu. Att sådana kontakter blivit svårare sedan domstolar kriminaliserat gester av sympati för nazismen har vi redan sett exempel på.

 Också i den allmänna debatten har det repressiva tänkandet slagit igenom starkt. ”Nazism och antisemitism är ett fall för brottsbalken, inte för grundlagen. Brottet heter ´hets mot folkgrupp´, vilket kan vara detsamma som olaga hot. - - - Det offentliga yttrandet ´jag är nazist´ är alltså inte bara en åsiktsbekännelse, utan också ett olaga hot.” (Nils Schwartz, Expressen 14/3 1998.)  ”Nazismens förnekande av demokratin är inte ett akademiskt inlägg i frågan om styrelseskickets grunder utan en maning till övergrepp mot utpekade grupper av medborgare, dvs anstiftan till brott.” (Göran Rosenberg, Moderna Tider april 1998.)

 Heléne Lööw har i ”Nazismen i Sverige 1980-1997” (Ordfront 1998) utförligt skildrat en ungdomlig undergroundrörelse som växte fram i början av 80-talet, främst som en reaktion mot den ökade invandringen. Rasismen inom denna rörelse är stark och kan ta sig förfärande uttryck. Ett demokratiskt samhälle måste inskrida mot sådana tendenser. Förbudet mot rashets är nödvändigt, men det bör inte vara den huvudsakliga strategin mot rasismen. Mycket talar för att utvidningen av det straffbara området har begränsad effekt och delvis motverkar sitt syfte. Bättre vore att försöka bryta de nazistiska gruppernas sekteristiska isolering och att få igång en öppen dialog, som i sig verkar desarmerande på extrema och fundamentalistiska tänkesätt.