Nu 22/2002

 

Skärpa och insikt

 

I augusti 1894 utbröt en strejk vid Arvid Lothigius plåtslageri på Kommendörsgatan i Stockholm. Lothigius anmälde de strejkande till åtal. De hade enligt honom hotat att misshandla arbetsvilliga och gjort sig skyldiga till hemfridsbrott och ärekränkning. Fyra arbetare åtalades av stadsfiskalen Lars Stendahl.

   Målet väckte en väldig uppmärksamhet och avslutades först efter fyra år med en dom i Högsta domstolen. Liknande rättegångar förekom i många länder vid den tiden. Domstolar i England och Amerika bestämde vad som skulle anses som förbjuden ”intimidation” i arbetskonflikter. I snart sagt alla länder där fackföreningar började etablera sig försökte man använda straffrätten mot strejkande. 

    Arbetarnas advokat i Lothigiusmålet var Karl Staaff. Hans advokatfirma bistod arbetare som trakasserats av ordningsmakten eller som vägrades ersättning vid arbetsskador.

Staaff och Stendahl kämpade mot varandra i Lothigiusmålet under tio rättegångsdagar i rådhusrätten.

   Karl Staaff inledde en principiell inlaga i målet med att hävda att fackföreningarna var en mäktig hävstång för att höja den kroppsarbetande klassen till en värdigare existens. Men även arbetsgivarna borde inse värdet av den stabilitet som följer av fasta överenskommelser jämfört med ”dessa krampaktigt uppträdande ofta föga välgrundade lönerörelser med ty åtföljande strejker, förbittring, hat och ovilja” som förekom bland de oorganiserade arbetarmassorna. För arbetsgivaren var det också en fördel att arbetslönen var fixerad, så att han inte behövde frukta konkurrens baserad på lönenedpressning.

    Fackföreningar gick till strejk, menade Staaff, endast efter moget övervägande och efter försök till fredlig uppgörelse. Det stora flertalet organiserade arbetare fördömde överdrifter i kampen, men det var deras orubbliga åsikt att den som tar anställning hos en arbetsgivare som fackföreningen satt i blockad ”gör sig ovärdig kamratskapets förmåner och förbindelser samt därigenom dömer sig själv att anses såsom utstött ur övriga arbetares krets”. Detta var enligt Staaff en naturlig följd av uppfattningen att sammanhållning var den enda möjligheten att nå en drägligare tillvaro.

   Hotelsen att behandla någon som strejkbrytare fick inte, som Stendahl menade, tolkas som hot om misshandel. Strejkbrytaren utesluts från kamratskapet, han rekommenderas inte till arbete hos förmän och arbetsgivare, andra arbetare kan vägra arbeta tillsammans med honom. Sådant måste enligt Staaff skarpt skiljas från ”det tvång, som faller under strafflagens bestämmande”.

   Staaff segrade i alla tre rättsinstanserna. Hjalmar Branting skrev 1896 att ”först med Karl Staaff fick arbetarvärlden i Stockholm en sakförare i principiella klassprocesser som på samma gång omutligt står på dess sida och därtill vet att föra dess talan med all juridisk skärpa och insikt”.    

   Den slutliga domen i Lothigiusmålet föll i slutet av oktober 1898. I januari 1899 väckte riksdagsmannen Pehrsson i Åkarp en motion om att även försök att utöva tvång i arbetskonflikter skulle vara straffbart. Lagutskottet tillstyrkte snabbt, och riksdagen antog en ändring i strafflagen som gick till historien som en klasslag under namnet Åkarpslagen. Tidssambandet med domen i Högsta domstolen är knappast en tillfällighet; om Staaff förlorat målet hade lagen knappast ansetts behövlig. I riksdagen var han Åkarpslagens strängaste kritiker.

   Den största striden om föreningsrätten, rätten att tillhöra en fackförening, utkämpades i sågverksindustrin 1899. Arbetare avskedades och vräktes från sina bostäder därför att de vägra lämna sin fackförening, strejkbrytare strömmade till, och sågverksägarna vann striden i kraft av sina överlägsna resurser. Men allmänna opinionen tog parti för arbetarna och föreningsrätten. Den liberala pressen fördömde sågverksägarna, Karl Staaff och ett trettiotal andra kända svenskar (Karl Otto Bonnier, Natanael Beskow, Per Hallström med flera) utfärdade ett upprop till stöd för arbetarna. Historikern Harald Hjärne hånade sågverksägarna i ett tal på Norrlands nation under studenternas jubel. På samma barrikad stod Svenska Dagbladet. Liberalen David Bergström väckte 1902 den första riksdagsmotionen om skydd för föreningsrätten. Några år senare resignerade arbetsgivarna, de fann att de ingenting hade vunnit på föreningsrättsstriderna. Från 1905-06 var föreningsrätten en erkänd princip på arbetsmarknaden, utan lagstiftning.

   Valet 1905 gav vänstern majoritet i andra kammaren. Liberalerna under Karl Staaff var det största partiet och hade i praktiken vetorätt i lagfrågor. Staaff var emot lagstiftning om fackföreningar så länge arbetarna inte hade full rösträtt. Rader av antifackliga propositioner och motioner bifölls av första kammaren men röstades ner av liberaler och socialdemokrater. Först 1928 fick vi en lagstiftning om kollektivavtal och arbetsdomstol. Den tillkom på förslag av en regering av frisinnade och liberaler under C. G. Ekman och motsvarade den rättsuppfattning som både SAF och LO då redan omfattade.

    Statens inblandning i förhållandet mellan arbetsgivare och fackförening var minimal, mindre än i så gott som alla andra länder. LO:s historiker Ragnar Casparsson skrev på fyrtiotalet att Sundsvallsstrejken 1879 var det enda markanta undantaget från regeln att staten förhållit sig neutral i arbetskonflikter. Den stora frihet fackföreningarna åtnjöt var främst liberalernas förtjänst.

   Hur har den liberala insatsen för arbetarrörelsen värderats? I sin avhandling ”Socialdemokraterna skriver historia” finner Åsa Linderborg att arbetarrörelsen ofta har hyllat de tidiga liberalerna – August Blanche och Sven Adolf Hedin har mer eller mindre annekterats. Men efter 1860- och 70-talen anses liberalismens glansperiod som en progressiv kraft vara ett passerat stadium. ”I och med arbetarrörelsens konsolidering hade den spelat ut sin historiska roll.”

   När det gäller just fackföreningar framställs det liberala inflytandet ofta som negativt. LO utgav med anledning av hundraårsjubileet häromåret ”Mellan anpassning och motstånd” av Örjan Nyström. Han skrev att föreningsrätten var en liberal princip som kolliderade med den fria konkurrensen och äganderätten. ”Som så ofta när den politiska liberalismen kommer i konflikt med den ekonomiska fick de politiska friheterna vika. De arbetare som bildade fackföreningar och formulerade krav på ett nytt kontrakt, kollektivavtalet, sparkades och svartlistades, och särskilda lagar trumfades igenom för att försvåra sådana tilltag i fortsättningen.” Liberalerna görs alltså ansvariga för kränkningar av föreningsrätten och för Åkarpslagen!

   Ofta skildrar man historien i klasskampstermer. Mot varandra stod arbetarklassen och borgarklassen, med myndigheterna på borgarnas sida. När verkligheten inte stämmer med teorin tolkas detta i termer av ”borgarklassens splittring”. Att skiljelinjen gick mellan vänster och höger låtsas man inte om. Liberalerna erkänns ha medverkat till den allmänna rösträtten, men några andra positiva insatser anses de inte ha gjort, i synnerhet inte för fackföreningarna.

   Varför blev fackföreningsrörelsen starkare i Sverige än i något annat land – redan innan socialdemokratin hade kontroll över arbetsrätt och arbetsmarknadspolitik? Vad skilde Sverige (och Danmark som tävlade med oss om tätplatsen) från så gott som alla andra länder?

   Lothigiusmålet säger oss något av vikt. Rådhusrätten, Svea hovrätt och Högsta domstolen föll inte undan för agitationen från höger om ”fackföreningstyranniet”. En ledande liberal, några år senare statsminister, ledde kampen för facklig frihet både i rättssalarna och i riksdagen. Detta var en genuint ovanlig situation, på de flesta håll ute i världen var repressionen stark och ihållande: strejkande dömdes för brott mot lagar om arbetsavtal, sympatiåtgärder förbjöds, fackföreningar fick inte agera politiskt, polis och militär sattes in vid större arbetskonflikter och så vidare.

   Liberalerna i Sverige skapade en välkomnande atmosfär för arbetarrörelsen. De tog parti för rösträtten och fackföreningarna, men de verkade samtidigt för ekonomisk frihet, vilket bland annat innebar att staten så litet som möjligt borde blanda sig i förhållandet mellan arbetsgivare och fackföreningar. Båda delarna gynnade fackföreningarna. Denna liberalism banade väg för vad som senare kallats den svenska modellen: en fackligt och politiskt stark arbetarrörelse, fria organisationer som självständigt svarar för arbetsfred och konfliktlösning, samarbete i stället för klasskamp. För denna insats har liberalerna belönats med arbetarrörelsens innerliga ovilja och avståndstagande.

   Lothigiusmålet var en stor framgång för fackföreningarna men har aldrig skrivits in i arbetarrörelsens historia.

   Mer förvånande är att det inte heller skrivits in liberalismens historia. Vad liberalerna betydde för fackföreningsrörelsen berörs inte när folkpartister skriver om liberala pionjärinsatser till partiets hundraårsjubileum.