15/12 1998; Persson körde över riksdagen; DN-kolumn; Alkohol

 

Persson körde

över riksdagen

 

Regeringen tycker att alltför många myndigheter sysslar med alkohol och narkotika och har bett Statskontoret om ett förslag till omorganisation. För att stärka regeringens grepp om drogpolitiken förordar Statskontoret att regeringen låter inrätta en ny så kallad stabsmyndighet. Folkhälsoinstitutet ska knuffas ut i pereferin.

Huvudfrågan är enligt Statskontoret ”regeringens problem med att styra komplexet av myndigheter”.  Styra vart då?  Regeringen Persson saknar en drogpolitik, och det är ingen bra idé att statsförvaltningen ska omorganiseras bara för att statsministern och socialministern ska få ett snabbare genomslag för sina senaste populistiska hugskott.

 Statskontoret ser tecken på att regeringens förtroende ”för de myndigheter som ålagts ett samordningsansvar sviktar”. Så är det kanske, men vems är felet? Riksdagen har lagt fast principer och mål i drogfrågorna, och det finns en mängd lagar och författningar att tillämpa. En framgångsrik drogpolitik måste vara långsiktig och bygga på respekt för dokumenterad erfarenhet och vetenskap. Hos de myndigheter och andra organ som verkar inom drogpolitiken finns både en större kompetens och en större lojalitet mot riksdagsbesluten än hos de politiska pryoelever som avlöser varandra i socialdepartementet.

 För två år sedan inrättade regeringen en kommitté för samverkan i alkoholfrågan mellan myndigheter, branschorganisationer och försäkringsbolag – ”Det oberoende alkoholsamarbetet” (OAS). Samarbetet skulle gälla information och attitydpåverkan. I kommittén ingår folk från Bryggareföreningen, Förbundet för sprit- och vinintressenter, Vin- och spritimportörerna, Hotell- och restaurangföretagen och Livsmedelshandlarna tillsammans med bland andra cheferna för Folkhälsoinstitutet, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) och Systembolaget. Folkrörelserna är inte representanterade.

 Enligt direktiven ska deltagarna avstå från att sprida budskap i strid mot grunderna för samarbetet. Detta sätter munkavle på samhällsorganen, däremot inte på lobbyorganisationerna, som gladeligen fortsätter att kämpa för raka motsatsen till det som skulle vara syftet med kommitténs arbete.

  En av grunderna för samarbetet är att alkoholvanorna i stort inte ska ses som något problem, vare sig direkt eller indirekt. Eller som OAS uttrycker saken: de flesta svenskar ”lever ett helt liv utan att skada vare sig själva (sic) eller andra på grund av alkohol”. Detta synsätt är ett självklart villkor för alkoholindustrins medverkan. Försök att generellt begränsa alkoholkonsumtionen enligt riksdagens ofta upprepade krav medverkar inte bryggare och  spritimportörer till.

 OAS är till själva sin konstruktion ett förnekande av att de stora flertalets alkoholvanor påverkar missbruks- och skadenivån. När Folkhälsoinstitutet, CAN och Systembolaget pressas in i ett sådant samarbete är det många engagerade och kunniga människor som får hålla god min i elakt spel.

 Kommittén driver en opinionskampanj mot svartspriten. Därom är bara gott att säga, men att bekämpa brottsligheten är i första hand en uppgift för justitiedepartementet och rättsväsendet, inte för en kommitté inom socialdepartementet. Vad som krävs är handfasta polisiära och kriminalpolitiska åtgärder, men där har regeringen och rikspolisstyrelsen visat sig minst sagt senfärdiga. OAS-kampanjen blir ett slag i luften om man inte samtidigt höjer intensiteten i kampen mot brott och överträdelser. Låter man problemet fortsätta att växa, återstår snart bara att sänka alkoholskatten till den tyska nivån.

Inträdet i EU vållade större problem för den nordiska alkoholpolitiken än någon hade förutsett, men det fanns ett par positiva aspekter: vi fick en chans att verka inom EU för folkhälsokrav i alkoholfrågor, och tax free-försäljningen skulle upphöra efter en  övergångstid. Göran Perssons kappvändning i fråga om tax free omintetgör bägge dessa fördelar.

Skattefriheten på fartyg och flygplatser är i verkligheten en överlåten beskattningsrätt. De höga punktskatterna i den ordinarie försäljningen gör det möjligt för spritfirmorna att ta ut extra höga priser, som göder lobbyorganisationer, spritreklam och profitintressen.   

 Efter Göran Perssons prat om den skattefria spriten som ett trevligt inslag i resandet kommer ingen i Europa att bry sig om våra argument för detaljhandelsmonopol och bevarade införselrestriktioner. Han har klargjort att svensk alkoholpolitik inte ska betraktas som seriös.

 Detta framställs som en överkörning av finansminister Erik Åsbrink. Men det är främst riksdagen Göran Persson förödmjukat. Riksdagens EU-nämnd har förut tagit ställning för ett avskaffande av tax free-systemet. Nu har statsministern ändrat den svenska ståndpunkten utan att fråga nämnden, vilket ledamöterna protesterade mot vid sammanträdet den 11 december. Självfallet är detta en fråga där de folkvalda borde ha det avgörande ordet.