Frisinnad Tidskrift 1/2011
Socialliberalismen

I England sa man New Liberalism, i Frankrike Solidarité, i Amerika Progressivism, i Tyskland Katedersocialism. Orden syftade på en nyorientering inom liberalismen under senare delen av 1800-talet. I Sverige säger vi socialliberalism och ser ibland begynnelsen i Sven Adolf Hedins riksdagsmotion 1884 om ålderdoms- och olycksfallsförsäkring.

Liberaler hade verkat för social reformpolitik långt tidigare, men det breda genombrottet för ett socialliberalt sätt att tänka förutsatte att man övergav två centrala doktriner i den klassiska skolan i nationalekonomin.

Den ena var Thomas Malthus befolkningsteori. I länge bebodda länder tenderar befolkningen, enligt Malthus, att växa snabbare än tillgången på livsmedel. Alltfler människor pressas därför mot svältgränsen. Perioder av svår hungersnöd i det fattiga, överbefolkade Irland var ett åskådningsexempel. Ingenting borde göras som underlättade de fattigas reproduktion.
Befolkningsteorin var grunden för den engelska Poor Law 1834, som var hjärtlösheten satt i system. Kontantbidrag till fattiga ersattes av arbetshus, i praktiken straffarbete under rigorös disciplin. Kosten var den minsta möjliga, inget privatliv med tillfällen att avla barn medgavs. Den unge John Stuart Mill ansåg att offentlig försörjning av arbetsföra endast borde erbjudas på sådana villkor att ”nödvändigheten att acceptera dem betraktas som en olycka”. Arbetshusen avskyddes inom arbetarklassen. Charles Dickens skrev i Oliver Twist om den grymma behandlingen av de fattiga under Poor Law.

Den andra doktrinen var Adam Smiths lönefondsteori, som omfattades av alla de klassiska ekonomerna. Den samlade lönesumman inom en nation ansågs bestämd av det för löner tillgängliga rörliga kapitalet (lönefonden). Lönerna för en viss grupp kunde höjas bara till priset av lönesänkningar för andra grupper. Det betydde att fackföreningarnas lönekamp var i bästa fall meningslös, ur arbetarklassens synvinkel.
Så småningom förlorade malthusianismen sitt grepp om sinnena, levnadsnivån inom arbetarklassen hade stigit, allt färre levde vid svältgränsen. Det ansågs inte längre äventyrligt att förbättra de fattigas villkor.

Ekonomen William T. Thornton angrep lönefondsteorin i en bok 1869. Den recenserades av Mill, som gav honom rätt. Mill erkände att han själv förut hade misstagit sig, vilket gav den nya uppfattningen snabb spridning. Thornton ansåg att fackföreningarna byggde på en sund och rättvis princip och att deras mål var legitimt.

New Liberalism var ett uppbrott från laissez-faire och ett bejakande av arbetarnas fackliga organisering. Statliga och lokala myndigheter borde skydda allmänheten och de anställda från industrialismens avigsidor och möta behoven av kollektiva nyttigheter. I en del stora industristäder var det sociala eländet en erkänd skandal. Alexis de Tocqueville besökte Manchester och fann ”en kloak ur vilken rent guld rinner”.

Oxfordprofessorn Thomas Hill Green var i England den som filosofiskt legitimerade det nya tänkesättet. Han hävdade i en berömd föreläsning 1880 att kontraktsfriheten inte är i alla lägen okränkbar. Lagar om arbetstid och arbetarskydd och om arrendatorers rättigheter försvagar inte individens ansvarskänsla, som många trodde. Green var för lokalt veto, en rätt för hushållen att rösta bort alkoholförsäljning. Han var radikal i fråga om rösträtten, kallades ”demokraternas demokrat”.
Frihet är något mer än frånvaro av restriktioner och tvång, enligt Green. Med frihet ”menar vi en positiv makt eller förmåga att göra eller njuta något som är värt att göra eller njuta och därtill något vi gör eller njuter tillsammans med andra”. Att det allmänna i vissa fall kunde tillåtas bestämma vad som är värdefullt var ett uppbrott från individualismen hos många tidigare liberaler.

Kring sekelskiftet 1900 var New Liberalism dominerande inom det engelska liberala partiet. Uttrycket ”liberal lagstiftning” syftade mer på sociala skyddslagar än på frihandel och fri konkurrens. Partiet hade ett självklart stöd av fackföreningarna till dess Labourpartiet bildades 1906. William Gladstone menade att de frikyrkliga var partiets ryggrad.
I Skandinavien blev socialliberalismen nära lierad med dels kulturradikalismen och dels folkrörelserna. Liberalerna tog starkt och nästan enhälligt ställning för arbetarnas fackliga fri- och rättigheter.

Karl Staaff företrädde med framgång arbetarsidan i viktiga rättegångar under 1890-talet, något han hyllades för av Hjalmar Branting. Som statsminister hävdade han att riksdagen inte borde lagstifta om fackföreningar och facklig verksamhet förrän arbetarna hade full rösträtt. Liberalerna var tungan på vågen från 1905 och förhindrade all antifacklig lagstiftning. Det medförde att arbetsgivare och anställda själva fick utforma spelreglerna för den inbördes intressekampen, vilket skedde genom kollektivavtalen och den så kallade decemberkompromissen mellan SAF och LO 1906.

Internationellt anses kollektivavtalsparternas autonomi var det som mest utmärker den svenska modellen på arbetsmarknaden. Historiskt är denna autonomi en produkt av det socialliberala inflytandet. Utanför Skandinavien var repressiv rättspraxis och lagstiftning det normala.

Socialliberalismen var inte ett svar på marxismen, än mindre en anpassning till socialdemokratisk reformpolitik. Den var väsentligen en vidareutveckling av idéerna inom den grupp av brittiska intellektuella som kallades ”de filosofiska radikalerna”: Jeremy Bentham, James och John Stuart Mill, David Ricardo, Nassau Senior med flera.

Även hos de så kallade manchesterliberalerna, främst Richard Cobden och John Bright fanns tydliga vänsteridéer parallellt med laissez-faire. Deras centrala insats var avskaffandet 1846 av spannmålstullen, ”brödskatten” på de fattiga konsumenterna. Cobden och Bright bekämpade imperialismen (i likhet med Adam Smith, Bentham och Ricardo). Under 1850-talet var Cobden parlamentets främste motståndare till Englands deltagande i Krimkriget och en ledande gestalt i den internationella fredsrörelsen. Liksom Bright verkade han för rösträtts- och skolreformer.

Socialliberalismen är en del av den liberala kontinuiteten, inte ett brott mot den. Om vikten av ekonomisk och social utjämning var upplysningsfilosoferna Rousseau, David Hume och Adam Smith medvetna. Den radikale engelsmannen Thomas Paine föreslog 1792 progressiv fastighetsbeskattning, ålderspensioner, barnbidrag, moderskapspenning och allmänna arbeten för arbetslösa (Rights of Man, del 2). Sådant hör också till de liberala idéernas historia.

Svante Nycander

tillbaka till arkiv