6/7 1999; Vilka ska ha rätten att intervenera? DN-kolumn; Internationellt

 

Vilka ska ha rätten

att intervenera?

 

Nato bombade Serbien för att tvinga Jugoslavien att skriva under avtalet i Rambouillet, som innehöll bland annat följande: ”Natopersonal skall, liksom deras fordon, fartyg, flygplan och annan utrustning, åtnjuta fri passage och obehindrat tillträde överallt i den federala republiken Jugoslavien, inklusive tillhörande luftrum och territorialvatten.”

 Med obegränsat militärt tillträde till Jugoslavien skulle Nato, om man bestämt sig för det, ha kunnat avsätta Milosevicregimen.  

 Bombningarna har lett till en diskussion om rätten till så kallad humanitär intervention. Vad fallet Kosovo visar är att det knappast är möjligt att dra en gräns mellan en humanitär och en politisk intervention. Stater försöker stoppa inbördeskrig eller etnisk rensning måste tilltvinga sig kontroll över ett stort territorium, kanske ett helt land. Ingripandet kommer i normalfallet att rikta sig inte bara mot förtrycket utan också mot den förtrryckande regimen. Ett huvudmål för den humanitära interventionen blir att installera en ny regim, som ska förhindra fortsatta konflikter och kränkningar av mänskliga rättigheter.  

 För Nato tog detta politiska syfte överhanden över de omedelbara humanitära aspekterna. Rambouilletavtalet gick utöver vad som kunde motiveras humanitärt. Att sanktionerna mot regimen i Belgrad i form av bombningar skulle utlösa en mänsklig katastrof i Kosovo måste man ha insett i Natos huvudstäder. Talet om en humanitär intervention är därför på sin höjd en halvsanning.

  Jesús Alcalá och Percy Bratt påpekar i en kulturartikel i DN 22/6 att omvärlden i huvudsak visat förståelse för Natos bombningar, och de menar att detta kan ”ses som en bekräftelse på rätten till humanitär intervention”. Den rätten finns alltså, vad som nu krävs är enligt dem bara att den blir tydligare utkristalliserad.

 Sedan Hjalmar Brantings tid har Sverige stått upp för den internationella rättsordningen som nästan inget annat land. Sverige är därför en viktig del av den omvärld som visat förståelse för Natos ingripande.

  För en svensk regering är det omöjligt att säga både att bombningarna är försvarliga och att de strider mot folkrätten, eftersom det vore att rycka undan grunden för den politik Sverige bekänt sig till i alla väder. Det är inte heller vad regeringen har sagt. Så här uttryckte sig Göran Persson i en kommuniké den 24 mars: ”I en folkrättslig bedömning är det svårt att finna en entydig grund för den militära insats som nu genomförs.” Persson  framhöll att jugoslavisk militär och polis brutit mot internationell rätt och bindande beslut av FN:s säkerhetsråd. Senare har han sagt att Sverige stöder Natos intervention.

  Men FN-stadgan förbjuder militärt våld mot stater annat än efter beslut i säkerhetsrådet. Är stadgan bindande för Natos medlemsländer, enligt Sveriges regering? Om inte, hur kan man beteckna ett FN-beslut som bindande för jugoslavisk militär och polis?   

  Mänskliga rättigheter är en del av folkrätten, vilket inskränker staters suveränitet. Rättslärda kan tvista om huruvida FN-stadgans våldsförbud därmed har brutits igenom. Men ingen rättslärd skulle säga att det finns någonting mitt emellan tillåtet och otillåtet eller att något är både tillåtet och otillåtet enligt folkrätten, vilket är ungefär vad den svenska regeringen försöker säga. När ett tydligt och ärligt ställningstagande påkallades, lade regeringen ut en dimridå. 

  Det som är svårt och angeläget i dagens värld är knappast att etablera en doktrin om rätt till humanitär intervention vid sidan FN-stadgan. Det svåra är att förmå dem som har överlägsen militär kapacitet att avhålla sig från maktpolitiskt betingade interventioner med diverse förskönande motiveringar. Lösningen ligger framför allt i en internationell opinionsbildning till stöd för FN-systemet och folkrätten.

   Av en humanitär intervention måste man kräva att den är adekvat i förhållande till det problem som ska lösas. Åtgärderna måste primärt riktas mot de övergrepp som motiverar ingripandet. Sverige bör inte medverka till att legalisera av bombningar som repressalier, med förstörelse av civil infrastruktur tiotals mil från skådeplatsen.

 Rätten att intervenera bör tillkomma det internationella samfundet, representerat av exempelvis en regional organisation, inte enskilda stater. Men kan Sverige tillerkänna Nato, som vi inte själva vill tillhöra, en sådan myndighetsstatus?

 Alcalá och Bratt påpekar som en viktig lärdom av Kosovokriget att ”humanitär intervention utan eget risktagande är både ineffektiv och moraliskt tvivelaktig”. Just det. Enbart luftangrepp tenderar att orsaka större skador än de som skulle förebyggas. Så länge demokratierna inte är beredda att riskera egna soldaters liv annat än när deras nationella intressen står på spel, är världen inte mogen att införa en rätt till humanitär intervention.