19/9 1999; Thage Petersons bild av LO som kamarilla; DN-kolumn; Svensk politik

 

Thage Petersons bild

av LO som kamarilla

 

Hösten 1958 ville regeringen återinföra omsättningsskatten, vilket LO var emot. Under en regeringslunch sade Tage Erlander, enligt Ulla Lindströms dagbok: ”De ´tigerhjärtade´ här som vill ta risken av en brytning med LO har kanske inte gjort klart för sig att regeringen är slagen till slant utan LO.”

Ulla Lindström var mäkta upprörd över LO:s veto, men Erlander förstod problemet i avtalsrörelsen och sköt upp skattebeslutet. I en anteckning från remissdebatten 1960 medgav Ulla Lindström att Geijer haft rätt.  Konjunkturen hade vänt, och uppskovet med omsbeslutet hade inte skadat. Så här rart beskrev hon LO:s ordförande: ”Han står i talarstolen som ett blont söndagsbarn, som håller 1960 så tryggt i handen.”

 Slitningar mellan LO och socialdemokratiska regeringar är ett normalt inslag i politiken. Gustav Möller ville på trettiotalet inskränka strejkrätten, som han ansåg att facket missbrukade. Hösten 1949 var Erlander beredd att avgå, när LO vägrade att gå med på  fortsatt lönestopp efter devalveringen. Förhållandet till LO ”präglades av mycket stora motsättningar”, skrev han efteråt.

Vad Thage G Peterson och tidigare Kjell-Olof Feldt avslöjat i sina memoarer om LO och regeringen är emellertid av annan karaktär. Skillnaden är inte bara att konflikter ventilerats öppnare under senare tid och att personkemin försämrats.

 Förr var partiet och riksdagsgruppen den arena där fackliga förtroendemän agerade i politiska frågor. Arne Geijer, liksom Axel Strand, Gunnar Nilsson och flera av ordförandena i de stora förbunden, var riksdagsmän. Gemenskapen var stark, och partiets beroende av LO kändes bara i undantagsfall tryckande. Motsättningar uppstod huvudsakligen när politiska beslut inverkade på avtalsfrågorna.

 En förändring inträffade när löntagarnas medbestämmande och delaktighet i kapitalbildningen hamnade överst på den politiska dagordningen. Partiet och facket  radikaliserades samtidigt. Partikongressen 1969 gav klarsignal för lagstiftning om medbestämmande, om arbetsgivarna vägrade att ge upp arbetsledningsrätten enligt paragraf 32 i SAF-stadgan. Fackets självuppfattning förändrades när Olof Palme utropade medbestämmande i arbetslivet till ”demokratins tredje steg”. Den ekonomiska demokratin gjordes likvärdig med den politiska, och plötsligt blev facket jämställt, inte med partiet, utan med riksdagen som bärare av folkviljan.

 Ernst Wigforss ansåg 1920 att fackföreningsrörelsen potentiellt var en starkare samhällsomvandlande kraft än det socialdemokratiska partiet, vars socialistiska ambitioner han tvivlade på. Det är fackföreningarna, ansåg han, som på ett konkret plan konfronteras med den kapitalistiska produktionsordningen. Ur kraftmätningen mellan facket och arbetsgivarna växer de radikala förändringskraven fram. Detta har varit också LO:s perspektiv, sedan partiet och facket tillsammans på allvar reste frågan om makten över produktionen. Bristerna i den rådande ekonomiska ordningen märks tydligast i det fackliga vardagsarbetet, och det är främst genom fackföreningarna som arbetarrörelsen ständigt får nya radikala impulser. LO kan därför inte underordna sig partiets och regeringens politiska prioriteringar. Facket måste utgöra en effektiv motvikt mot politikernas kompromissande med företagarintressen och marknadskrafter.

 Enligt denna ideologi menar sig LO ha all rätt att exploatera den socialdemokratiska regeringens beroende av facket. Det är orealistiskt att tro att LO ska avstå från att använda den makt man faktiskt har. LO har över två miljoner medlemmar. Inför valen är det facket som står för pengarna och kampanjorganisationen. Som Stig Malm påpekat: ”Inom fackföreningsrörelsen finns ungefär 250 000 förtroendevalda. Om politiken är ‘rätt’ politik skapar det en entusiasm av oslagbar kraft.”

LO nöjer sig inte med att påverka ideologin och färdriktningen, säger Thage Peterson, utan ”kräver att regeringen ska underställa LO vad man vill göra i dagspolitiken”. Facket har blivit en kamarilla, ett hovparti, som styr bakom de utåt synliga och politiskt ansvariga ministrarna. LO tvingar fram förmåner för fackets egen del, senast ett löfte om skattebefrielse för fackföreningsavgifter. (Bosse Ringholm kan minska transaktionskostnaden genom att skicka en del av pengarna direkt till partikassören på Sveavägen.)

 Historieprofessorn Bo Stråth har skrivit om samspelet mellan partiet och LO i boken ”Mellan två fonder – LO och den svenska modellen” (1998). Det är en läsvärd skildring, trots en del konstigheter, som till exempel att klyftan mellan mellan partiet och LO i löntagarfondsfrågan orsakats av SAF. Sant är emellertid Stråths påpekande att LO saknade ett bestämt långsiktigt mål, att man famlade efter lösningar och att fonderna var ett medel som betingades av en tillfällig situation. Att de fackliga ledarna skulle bli regeringens förmyndare i dagspolitiken var det ingen som önskade eller förutsåg.