16/11 1996; Kärnkraften kan utvecklas; Sydsvenska Dagbladet; Svensk politik

 

Kärnkraften kan utvecklas

 

Enligt chefredaktör Per T Ohlsson gav folkomröstningen 1980 till resultat att kärnkraften i Sverige ska avvecklas (SDS 23/10 och 27/10). Väljarna sade ”att kärnkraften skall bort”.

Ja, så tolkade riksdagen folkomröstningen, och så brukar både anhängare och motståndare till kärnkraften resonera. Karl Axel Edin skrev i en bok 1995 att den ”den enda fråga där utslaget var entydigt var att inga fler än 12 reaktorer ska byggas i Sverige.”

Ändå är det inte sant. Att kärnkraften ska avvecklas och därefter inga ytterligare reaktorer byggas hade de politiska partierna enhälligt bestämt före folkomröstningen. Det var en utgångspunkt för omröstningen, inte ett resultat av den. De röstande hade endast att välja  mellan avvecklingsarternativ. Politikerna, inte folket, beslöt sätta punkt för kärnkraften.                  

  I Sverige har vi hållit fem nationella folkomröstningar. Fyra av dem gällde frågor där lekmannaförståndet satt i högsätet. I den femte, den om kärnkraften,  spelade expertkunnande och vetenskapliga bedömningar en mycket stor roll.

 Kärnkraftsstriden lämnade efter sig viktiga frågor om hur den politiska beslutsprocessen förhåller sig till vetenskapen. Både den vanlige medborgaren och politikern kan ha en tämligen god egen uppfattning om säkerheten vid övergång till högertrafik - men knappast om säkerheten vid ett kärnkraftverk. Politikern lär sig emellertid att värdera vad experter och forskare säger. Han vet att  experter ofta uttalar sig om sådant som ligger utanför deras fackområde och att deras uppfattningar kan gå isär. Att värdera experter är en del av politikernas kompetens. Väljarnas kompetens är att värdera politiker.

  Det betyder inte att det var fel att folkomrösta 1980, ty det fanns också goda skäl för. Men vi lärde oss då att en folkomröstning i en tekniskt och vetenskapligt komplicerad  fråga inbjuder till oförsvarliga förenklingar och att den kan orsaka låsningar, som blir ett hinder för framväxten av ny vetenskaplig kunskap och modernare teknik.

  I Sverige är kärnkraft i princip förbjuden. ”Tillstånd att uppföra en kärnkraftsreaktor får inte meddelas”, heter det i kärntekniklagen. ”Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.” Politikerna har fällt en stoppbom för kunskapsutvecklingen inom ett helt teknikområde.

  Efter olyckan i Harrisburg 1979 var det ingen orimlig slutsats att kärnkraft av det slag vi då hade erfarenhet av innebar risker som man inte borde utsätta en hel befolkning för. Men det fanns inte tillräckliga skäl att döma ut en framtida kärnkraftsteknologi med kanske väsentligt annorlunda egenskaper, vilket var vad som skedde.

  I Vetenskapsakademins bok ”Kunskap i kamp mot kris” skriver Karl-Erik Larsson, professor emeritus i reaktorfysik, om kärnkraften som kretsloppsfenomen.

  I USA blommade en rik flora av idéer om olika reaktortyper fram till 1953. Samtidigt ökade oron för att en okontrollerad kunskapstillväxt skulle till leda kärnvapenspridning. Genom president Eisenhowers initiativ ”Atoms for Peace” 1953 ställde USA kärnbränsle till förfogande för andra länder under förutsättning av inspektion. Detta ledde till att en enda reaktortyp tog överhanden, den som bygger på lätt vatten och uran. ”Borta var det fria sökandet efter bättre reaktortyper.” På sjuttiotalet inträffade en ny uppbromsning, när president Carter beslöt stoppa upparbetning av använt kärnbränsle.

  Karl-Erik Larsson menar att dessa begränsningar ledde till att sökandet efter säkrare, tåligare och mera avfallsbegränsande kärnenergisystem nästan upphörde. Svagheter i det befintliga reaktorsystemet konserverades, både brister i säkerheten och problem i samband med bränslecykeln, såsom miljöskador vid uranbrytning och risker med  förvaring av högaktivt avfall.

 Två gram uran innehåller hela den energimängd en normalsvensk förbrukar under ett år. Men dagens reaktorer utnyttjar bara några enstaka procent av energiinnehållet, resten blir avfall. Om man kunde utnyttja all eller nästan all energin i uran skulle världens samlade energitillgång framstå som obegränsad. Genom upparbetning och återanvändning skulle kärnkraften nära nog uppfylla kraven på ett slutet kretslopp.

   Sverige har beslutat att det använda kärnbränslet ska slutförvaras. På andra håll pågår en teknikutveckling, som syftar till att högaktivt avfall ska återanvändas.

  Karl-Erik Larsson beskriver några utvecklingslinjer inom reaktorfysiken. Det kan bli möjligt att skapa en process där ingen reaktorrusning som i Tjernobyl är möjlig. Processen skulle vara ”underkritisk”. Ingen härdsmälta skulle inträffa, eftersom det i varje ögonblick bara skulle finnas en liten bränslemängd i härden. Reaktorerna skulle inte producera plutonium. Tvärtom skulle plutonium kunna användas som bränsle och därmed destrueras.

  Professor Sven Kullander vid institutionen för strålningsvetenskap i Uppsala anser att grundämnet torium skulle kunna ersätta uran. Torium är inte väl lämpat för vapentillverkning ”men passar utmärkt för civil energiproduktion”. Han hävdar att vår lagstiftning försvårar för svenskar att engagera sig i ett lovande utvecklingsarbete som pågår i USA, Schweiz, Frankrike, Japan och Ryssland. Det svenska kunnandet på kärnenergiområdet är ”under snabb avveckling”.

  Har vi haft rimlig anledning att säga nej till all framtida kärnkraft? Frågan har ganska litet samband med det avgörande som olyckan i Harrisburg ställde oss inför, eftersom det då handlade om en sextitalsteknologi.

 Politikerna har bundit sig för en felaktig tolkning av folkomröstningen. Miljörörelsen, som borde se positivt på en ny form av kretsloppsenergi, är emot allt som benämns kärnkraft. Och kraftindustrins intressenter vill  inte aktualisera något som kan visa sig säkrare och bättre än dagens tolv reaktorer.