Särbehandling,doc; 5/7 2000; Nyfeministerna har tagit kommandot; DN-kolumn; Arbetsrätt

 

Nyfeministerna har

tagit kommandot

 

 

Förbud mot diskriminering är ett bra instrument mot till exempel skilda lönetariffer för män och kvinnor eller rasåtskillnad i skolor. Men när sådana uppenbara orättvisor övervunnits, är diskrimineringsförbud inte särskilt verkningsfulla. Det framgår av bland annat den tankeväckande boken ”Positiv särbehandling i Sverige och USA”, som redigerats av Erik Åsard och Harald Runblom. Social utjämning främjas bättre med generella medel, som stärker alla som är i underläge oavsett ras, kön eller ursprung. Diskrimineringsförbud blir effektiva om de vänds upp och ner – det vill säga omtolkas till påbud om positiv särbehandling.

 Hos oss är det främst kvinnor som har diskriminerats, men enligt FN-organet UNDP är Sverige numera världens mest jämställda land. Den positionen har vi nått med olika medel: formell könsdiskriminering har upphört, en generell välfärdspolitik och ett starkt kollektivavtalssystem har gynnat alla eftersatta, särbeskattning och barnomsorg har ökat främst kvinnors valfrihet. Däremot har diskrimineringsförbudet i jämställdhetslagen, som infördes 1979, en rätt liten effekt.

    Det vill regeringen nu ändra på. Jämställdhetslagen ska skärpas på ett sätt som ger ordet diskriminering en ny och oanad innebörd och ställer både företag och fackliga organisationer under förmyndarskap.

Diskriminering enligt regeringens förslag förutsätter inte att en person behandlas sämre än någon av motsatt kön. Det räcker att en kvinna behandlats sämre än vad en man ”skulle ha behandlats”, om en jämförbar sådan hade funnits hos samma arbetsgivare.

Hur vet man hur en jämförbar man skulle ha behandlats? Här hänvisar regeringen till ”förhållandena i branschen i stort eller mer allmänna resonemang om rättvisa och skälighet”. Förbudet mot diskriminering blir ett påbud om rättvisa och skälighet, där tolkningsföreträdet ligger hos en domstol.  

Sambandet mellan kön och missgynnande kan vara starkt eller svagt, skriver regeringen. Diskriminering föreligger om ett samband finns. ”Detta kan uttryckas så att det inte behöver vara fråga om ett missgynnande på grund av könstillhörigheten.”

Lagen förbjuder i dag diskriminering vid beslut om nyanställning. Detta vidgas till att gälla varje åtgärd i samband anställningsförfarandet. Om en arbetsgivare avstår från att anställa en ensam sökande är det diskriminering, även om beslutet bara har ett svagt samband med könstillhörigheten.

Bevisbördan läggs, mer än i dag, på den anklagade. Den klagande behöver inte ens  göra antagligt att arbetsgivaren haft ett diskriminerande syfte. Om diskriminering ”synes föreligga” övergår hela bevisbördan på arbetsgivaren. Regeringen talar själv om ”det stränga beviskrav” man vill lägga på den som av någon anledning fått skenet emot sig.

Om en kvinna och en man, låt säga en barnmorska och en ingenjör, utför likvärdigt arbete hos samma arbetsgivare ska lönerna vara lika. Kravet gäller ”varje enskild del av den lön som kvinnorna respektive männen erhåller”. Det är ovidkommande om skillnaden uppkommit genom att lönerna fastställts i kollektivavtal med två skilda fackliga organisationer. Man kan enligt regeringen inte kan utgå från att ”kollektivavtalsparternas värdering av visst arbete är fri från diskriminering”.

   Hur bestämmer man om två olika arbeten är likvärdiga? Detta är svårt, och regeringen menar att likvärdigheten inte behöver styrkas. Om arbetena synes likvärdiga, blir det ju arbetsgivarens sak att bevisa motsatsen. Regeringen vill emellertid definiera likvärdigt arbete i lagen. I förslaget talas om de krav arbetet ställer och om arbetets natur. Som kriterier på ett arbetes värde nämns självklara saker som kunskap och färdigheter, ansvar och ansträngning, men ingenstans i propositionen framgår att värde kan ha ett samband  med utbud och efterfrågan. Knapphetsvärde är ett okänt begrepp i denna legalistiska värld.

   Regeringen ålägger alla arbetsgivare, även de minsta, att varje år kartlägga och analysera löneskillnader mellan män och kvinnor. Ett av motiven sägs vara att det kan finnas en befogad kritik från könssynpunkt mot en viss lön, även om den inte är diskriminerande. Lönesättningen ska vara så genomskinlig och lättförståelig ”att det går att bedöma om löneskillnaden mellan en kvinna och en man är saklig och utan samband med kön”. Analysen av löneskillnaderna mellan män och kvinnor måste grundas på en gruppindelning, som inte ska påverkas av kollektivavtalsområden. Löneskillnader måste kunna förklaras helt och hållet, det räcker inte att ange tänkbara förklaringar. Arbetsgivare med minst tio anställda åläggs att varje år göra upp en handlingsplan för jämställda löner att genomföras inom högst tre år. Och så vidare.

    En sådan lag kommer inte att efterlevas. Dess effekt blir i stället att den arbetsgivare

som anklagas för könsdiskriminering ges hela bevisbördan, eftersom han eller hon inte uppfyllt jämställdhetslagen och därmed är i förväg misstänkt. Inger arbetsgivare går säker.  

    Regeringen har i stort och smått låtit sig styras av förra JämO Lena Svenaeus, som nu undanröjt allt som förut hindrat henne att vinna jämställdhetsmål i arbetsdomstolen. Hon är Sveriges suveränaste lobbyist. 

     Lagen kan uppfyllas bara om alla arbetsgivare har samma regler om arbets- och meritvärdering och om alla kollektivavtal är likalydande. Staten griper makten över lönebildningen. Fackliga förtroendemän skär tänder, men ingen vågar höja sin röst mot fundamentalisterna i nätverken kring Lena Svenaeus.