STREJKEN.DOC; 29/4 1996; Dagens Nyheters Svante Nycander om tidningsstrejken; Expressen; Arbetsmarknad

 

Dagens Nyheters Svante Nycander om tidningsstrejken

 

Arbetsgivarnas klassiska försvarsmedel mot strejker är den breda lockouten. Syftet är att lägga en stark press på bägge parter att snabbt avsluta konflikten. Den breda lockouten är inte uttryck för militans eller bristande känsla för arbetsfreden.

Vilken var Journalistförbundets avsikt med varslet om en allomfattande tidningsstrejk? Åtgärden mötte en störtskur av kritik och fördömanden, precis som man säkert hade förutsett. Att tysta hela dagspressen är en fruktansvärd sak i en demokrati. Men det är inte mindre hemskt att en facklig organisation godtyckligt  tystar vissa tidningar. En långvarig selektiv tidningskonflikt är värre än en kortvarig som drabbar alla lika. Den sår sämja hos bägge parter och bäddar för nya tvister.  

Den moraliska fredsplikten är extra stark på ett grundlagsskyddat område som det tryckta ordet. Den förpliktar inte bara facket utan lika mycket arbetsgivarna. Om den skulle bli ett trumfkort i handen på tidningsutgivarnas avtalsförhandlare är den utan verkan. I avsaknad av ett fredsavtal med skiljedom - som antagligen skulle permanenta vedertagna avtalsregler och lönesystem till nackdel för alla - måste bägge parter visa sig extra försiktiga och framsynta i sitt fackliga agerande. Annars är konfliktrisken lika stor som på andra håll, eller större eftersom de möjliga tvistefrågorna i tidningsbranschen har särskilda dimensioner och laddningar.

Mitt intryck är att ingen av parterna i tidningsbranschen uppfyller den moraliska fredspliktens krav. Journalistförbundet har en rigid inställning till arbetsrätten, som gör det så gott som omöjligt för tidningar att minska personalen vid arbetsbrist på annat sätt än genom dyra avgångsvederlag och avtalspensioner. Förbundet säger nej till medlarbud om provanställning, om tillfälliga anställningar vid arbetstoppar och vid tillfälliga vakanser, helt inom gränsen för vad lagstiftaren tänkt sig. Man jävlas med företagen.

För fem år sedan fick arbetsgivarna facket med på att överge tarifflöneystemet, som garanterade den enskilde journalisten en viss löneutveckling, den så kallade trappan. Det ersattes med ålders- och kvalifikationstillägg, som ger journalisterna som kollektiv en liknande garanti. Motståndet inom Journalistförbundet var starkt, men det nedkämpades med argumentet att det nya, flexibla systemet kunde antas ge en generellt bättre löneutveckling. Nu vill arbetsgivarna ta bort också ålders- och kvalifikationstilläggen, som under tiden försvunnit på andra avtalsområden. De skulle ersättas med mindre tvingande regler.

Journalistavtalet ger, med förebild i tidigare tjänstemannaavtal, en extra lönepott vid tidningar där löneläget understiger 94 procent av branschens medellön. Sådan följsamhet tycker tidningsutgivarna inte om. De kräver att den åtminstone trappas ner.

Borde inte journalisterna nöja sig med de regler som numera gäller för exempelvis industrins tjänstemän? Vissa skillnader gör att saken inte är så enkel.Industritjänstemännen har aldrig haft tarifflöner, och de har under årtionden vant sig att hantera ett individuellt lönesystem i lokala löneförhandlingar. Journalisterna skulle gå från den ena ytterligheten till den andra. De hade skäl att tro att arbetsgivarna menade allvar med medelvägslösningen i avtalet 1991. Som ett horisontellt förbund med en homogen yrkeskår har Journalistförbundet antagligen en starkare press från medlemmarna än andra organisationer att hålla ihop lönestrukturen.

Industrins arbetsgivare betraktar lönen som ett konkurrensmedel. Det enskilda företaget vill oftast bevara eller något förbättra sitt relativa löneläge inom branschen och på orten. Även ett litet övertag i fråga om lönevillkoren kan ge ett stort övertag när det gäller att dra till sig och behålla den produktivaste arbetskraften. Det vet facket, som därför kunnat ge upp vissa följsamhetsregler utan större fruktan.

Bland tidningarna har många i praktiken monopol inom sina utgivningsområden på grund av upplage- och annonsspiralen. Få andra företag på den lokala arbetsmarknaden konkurrerar med dem om de bästa journalisterna. Och även om talangerna överger dem, kan de fortsätta att utkomma och ge stora vinster. Det går utmärkt att driva lokala monopoltidningar med måttliga kvalitetsambitioner.

Den emotionella kraften i journaliststrejken har att göra med att en del tidningsutgivare driver en lönepolitik synbarligen utifrån en låg värdering av det journalistiska arbetet. Stig Fredriksson i Herenco-koncernen är den mest artikulerade men inte den ende. Intrycket är att vissa utgivare tycker sig kunna uppnå en från kommersiell synpunkt tillräcklig kvalitet till ett lågt pris. En del uttalanden är provocerande.

Varje tidning får ha sin egen verksamhetsidé, men i den fackliga konflikten utmäts ett kollektivt straff för vad en har förbrutit eller underlåtit. Strejken omfattar Dagens Nyheter, som skulle kunna uppfylla Journalistförbundets krav så gott som utan merkostnad. Denna påtvingade solidaritet är minst sagt påfrestande.

Handlade konflikten endast eller främst om fattiga tidningar, som inte har råd med tvingande följsamhetsregler, vore det en annan sak, och troligen skulle då även Journalistförbundet  agera försiktigtare. Expressen skrev häromdagen att det bland tidningsutgivarna finns några ”som åker snålskjuts på en lokal monopolställning och betalar uselt för det journalistiska arbetet”. Det berör en kärnpunkt i konflikten, som man inte kan gå förbi om man vill ha en snar lösning.

SVANTE NYCANDER