Uppsats i Finns arbetarrörelsen? 16 inlägg om facket och politiken. (SEKO-jubileum 2000)

 

Facklig-politisk-statlig samverkan

 

 

Den svenska fackföreningsrörelsen har från begynnelsen formats i ett samspel med dels socialdemokratin, dels arbetsgivarna. Relationerna till dessa två makter, SAP och SAF, har också ett starkt inbördes samband. När fackföreningsrörelsen på trettiotalet uppnådde en viss grad av samförstånd med arbetsgivarna, försvann många anledningar till friktion mellan partiet och LO. Saltsjöbadsandan gjorde tillvaron lättare för socialdemokratin som regeringsparti, eftersom många kniviga frågor löstes direkt mellan parterna. När samförståndet förbyttes i antagonism blev ”facklig-politisk samverkan” mycket mera problemfylld än förr, vilket löntagarfondsfrågan är det bästa exemplet på.

 

Borgerligt Sverige en god miljö för facket

Innan LO bildadades 1898 var partiet det enda föreningsbandet inom den spirande fackliga rörelsen. Socialdemokratin förde in klassperspektivet i kontrast till yrkes- och grupplojaliteten som grund för organisationerna. En  socialdemokratisk partikongress, inte LO, utlyste tredagarstrejken för allmän rösträtt 15-17 maj 1902, som fick stora återverkningar på arbetsmarknaden. SAF och Verkstadsföreningen bildades båda som en direkt följd av rösträttsstrejken. Inom några år hade dessa två föreningar tillsammans med LO etablerat sig som normskapare i fråga om fackliga relationer genom Verkstadsavtalet 1905 och decemberkompromissen 1906. Arbetsgivarna erkände arbetarnas föreningsrätt mot att de behöll rätten att leda och fördela arbetet och att fritt anställa och avskeda. Det var partiet som satte igång hela detta händelseförlopp. Dess inflytande i det skedet var obetydligt i politiken men alltså av stor vikt för utvecklingen på arbetsmarknaden.

    Vid mitten av trettiotalet hade den svenska fackföreningsrörelsen blivit den starkaste i världen, mätt i anslutningsgraden. Det samhälle där rörelsen växte sig stor var i de flesta avseenden borgerligt. Först genom valet 1936 blev det socialistisk majoritet i andra kammaren. Institutioner och lagstiftning på arbetsmarknaden hade borgerliga förtecken, näringspolitiken var laissez faire-betonad, liberaler och frisinnade var sedan 1905 tungan på vågen i riksdagen. Varför var denna miljö så gynnsam för fackföreningarna?

    I första kapitlet i ”Svensk fackföreningsrörelse” (1945) skrev Jörgen Westerståhl att fackföreningarna efter 1864 ”verkade inom ett område som gällande lagar lämnade nästan helt utan reglering”. Det fanns inga bestämmelser om fackföreningar, stridsåtgärder, kollektivavtal eller föreningsrätt. I bokens slutkapitel skriver Westerståhl att historien om den svenska lagstiftningen inom detta område fram till slutet av trettiotalet i allt väsentligt är ”en negativ historia, en historia om förslag som förkastats”. Blott ett fåtal bestämmelser reglerade de fackliga organisationernas verksamhet med tvingande kraft. Kollektivavtalslagen 1928 var neutral mellan parterna och i huvudsak en kodifiering av sådant som redan gällde i praxis. Den negativa historien omfattade också den arbetsrätt som gällde enskilda arbetsavtal. I praktiken härskade ett system på arbetsmarknaden som i England kallas ”collective laissez faire”, ett minimum av statlig inblandning i relationerna mellan arbetsgivare och fackföreningar.

    Varför blev det så? För den tidigaste perioden är förklaringen att fackföreningarna spelade liten roll och att riksdagen var allmänt obenägen att reglera det ekonomiska livet. I ett senare skede var liberalernas inställning avgörande. Karl Staaff ansåg att staten borde vara återhållsam med lagstiftning om fackföreningar så länge arbetarna saknade full rösträtt. Gång på gång stannade riksdagens kamrar i motsatta beslut.

    I frånvaro av statlig reglering skapade arbetsmarknadens parter steg för steg ett stort regelverk med utgångspunkt från decemberkompromissen. De byggde ut och befäste kollektivavtalssystemet långt innan det fanns en lag om kollektivavtal.  Saltsjöbadsöverenskommelsen 1938 löste många tvistefrågor, som förbittrat relationerna mellan organisationerna och mellan partierna i riksdagen: samhällsfarliga konflikter, tredje mans rätt, användning av strejkbrytare, skyddsarbete under konflikter, anställningsskydd med mera.

 

SAF stod för centralism och samordning

SAF hade ledningen under hela denna process. Det var SAF:s policy, inte LO:s, att sympatiåtgärder skulle vara tillåtna även under avtalsperioden. SAF brukade svara på mindre lokala strejker med varsel om breda lockouter, som tvingade LO och förbunden att centralt ta ansvar för arbetsfred och kollektiavtal. Arbetsgivarna verkade för riksavtal. Erfarenheten av storstrejken 1909 fick LO-kongressen samma år att besluta om en successiv övergång till industriförbundsprincipen. Arbetarna behövde breda, sammanhållna organisationer för att kunna balansera de väl samordnade arbetsgivarna.

    SAF:s verkställande direktör Gustaf Söderlund tog initiativet till Saltsjöbadsförhandlingarna. SAF krävde att frågorna skulle hanteras direkt mellan organisationerna utan medverkan av företrädare för regeringen (vilket LO först hade kommit överens med Gustav Möller om). Att LO ändrade sina stadgar i centralistisk riktning 1941 berodde inte på en önskan att föra en solidarisk lönepolitik utan – som statsvetaren Axel Hadenius har visat – på  att LO måste kunna uppfylla sina åtaganden i huvudavtalet med SAF.

    Arbetsgivarna stod för centralismen på arbetsmarknaden. Mellan LO-förbunden fanns många tvisteämnen, och någon aktiv strävan efter samordning av löneförhandlingarna fanns knappast på något håll. När LO under kriget och i slutet av fyrtiotalet gick med på att förhandla samordnat var skälet enbart stabiliseringspolitiskt. Som ordförande i Metall från 1948 var Arne Geijer känd som en förespråkare för förbundens självständighet. Övergången till samordnade förhandlingar från 1956 drevs i huvudsak fram av SAF, och först på sextiotalet började LO argumentera för samordning som ett instrument för solidarisk lönepolitik.

    Att de svenska arbetsgivarna så konsekvent stod för centralism och samordning var inte en tillfällighet. Det var en naturlig strategi, när de tvingades lita till sina egna krafter. Om staten, som i många andra länder, tagit parti för arbetsgivarna i striderna på arbetsmarknaden hade utvecklingen troligen blivit en annan. Att bjuda ett enigt motstånd mot militanta fackföreningar var det mest effektiva sättet att värna företagarintresset. Statens passivitet gynnade framväxten av starka organisationer, med arbetsgivarna som de pådrivande i centraliseringsprocessen.

    Inflytandet från socialdemokratin gick i samma riktning fast på ett mera ideologiskt plan. Partiet drog in fackföreningsrörelsen både i långsiktigt programarbete och i löpande hantering av alla viktiga politiska frågor. Politiken stod för ett nationellt, övergripande element i den fackliga tänkandet. Däremot utnyttjades inte facklig-politisk samverkan till att genom lagstiftning förändra de grundläggande spelreglerna på arbetsmarknaden till den fackliga sidans fördel, vilket var en förutsättning för samförståndet med arbetsgivarna.   

     Under Saltsjöbadsepoken rådde en balans inom fackföreningsrörelsen mellan inflytandet från arbetsgivarna och inflytandet från socialdemokratin. Ungefär som partiet tvingades ta hänsyn till den borgerliga oppositionen, för att vinna de nödvändiga marginalväljarna, tvingades facket, så länge man var angelägen om fortsatt samarbete i huvudavtalets anda, att respektera arbetsgivarnas grundläggande intressen.

    Professor Tore Sigeman har påpekat att huvudavtalet följdes av tre decennier av ”programmatisk passivitet från lagstiftarens sida” inom den kollektiva arbetsrätten. Bägge parter värnade om sin gemensamma självständighet, och många reformer i arbetslivet kom till stånd genom frivilliga överenskommelser. LO föredrog oftast avtal framför lagstiftning, eftersom avtal gjorde arbetsgivarna mer motiverade när reformer skulle föras ut i verkligheten. Det gällde sådant som lärlingsutbildning, medinflytande, arbetsstudier, företagshälsovård och lika lön för män och kvinnor.

 

Saltsjöbadspolitiken blev ”klassamarbete”

Överallt i Europa bekände sig de tongivande fackföreningarna till socialistiska idéer. Det fanns en grogrund för sådant tänkande, och det var historiskt ofrånkomligt att den fackliga och den politiska organiseringen av arbetarklassen skedde parallellt, mer eller mindre i samma process. Inte minst i Sverige gynnade detta arbetarnas inflytande i samhällslivet. Att arbetarrörelsen var socialistisk ledde till många olyckliga beslut, men så länge staten förhöll sig ideologiskt neutral och olika ideologier konkurrerade i full frihet var detta inte i sig något demokratiproblem. Men så småningom kom detta avgörande villkor inte att uppfyllas. Alliansen mellan socialdemokratin och fackföreningsrörelsen kom att utökas med en tredje partner, nämligen staten.

     Att staten skulle vara neutral var under lång tid en given premiss för otaliga diskussioner om konflikter på arbetsmarknaden. Staten borde inte gripa in i avsikt att ändra styrkerelationerna i förhandlingssystemet. Neutraliteten hindrade inte lagstiftning om arbetarskydd, arbetstider med mera, eftersom det då gällde skydd för den svagare parten i ett avtalsförhållande, inte något partitagande för de fackliga organisationerna som sådana. Statens neutralitet och icke-inblandning var en förutsättning för Saltsjöbadsavtalet. Arbetsgivarna gillade inte att riksdagen införde två veckors semester 1938, men det var inget brott mot neutraliteten, eftersom det inte förändrade maktrelationerna mellan arbetsgivare och fackföreningar. Det störde inte Saltsjöbadsandan.

    Förhandlingssystemet bygger på en ömsesidigt erkänd rätt att använda stridsåtgärder, en form av socialt tvång. Den rätten skapade parterna själva i praxis. Stridsåtgärderna var en förutsättning för en rimlig maktbalans i förhandlingarna. Strejkrätten och kollektivavtalssystemet är alltså historiskt sett inte uttryck för ett statligt partitagande för fackföreningar utan en produkt av ”det civila samhället”.

    Situationen förändrades radikalt i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. Kommunistiska paroller mot ”klassamarbete” vann gehör i de fackliga leden.  Maktbalansen rubbades till arbetsgivarnas nackdel, först genom de offentliganställdas förhandlingsrätt och strejkrätt (och än mer genom det sätt på vilket staten-arbetsgivaren agerade som förhandlare), därefter av de nya arbetsrättsliga lagarna: MBL, förtroendemannalagen, Åmanlagen med flera. Den statliga kollektiva arbetsrätten, som förut varit en neutral fredslagstiftning, förvandlades till en maktlagstiftning till fackets fördel. De anställdas medborgerliga rättigheter i arbetslivet knöts till det fackliga medlemskapet, inte till anställningen. Facket gavs tolkningsföreträden och vetorätter. Dispositiva bestämmelser om arbetstider, turordning och annat gjorde företagen beroende av facklig välvilja; utan avtal med facket sitter arbetsgivaren fast i lagens fyrkantiga bestämmelser. LO-kongressen 1976 gick in för en successiv kollektivisering av ägandet av de större företagen.

     Allt detta tillsammans var ett brott mot fredspakten från 1938. LO satte inte längre värde på SAF som en partner i ett frivilligt samarbete. Den privata företagsamheten frånkändes legitimitet som en självständig maktfaktor i det svenska samhället. I lönepolitiken ställde LO upp utjämningsmål som bara kunde uppnås genom avsteg från den fria förhandlingsrätten. Vid den extra partikongressen 1967 sade Arne Geijer att enligt hans mening ”en inkomstutjämning på den svenska arbetsmarknaden säkerligen kräver ett uppgivande av eller i varje fall ett naggande i kanten på den fria förhandlingsrätten.” Distinktionen mellan fackliga mål och statliga mål suddades ut. Det skedde exempelvis när regeringen i direktiv till löntagarfondsutredningen skrev att förslagen måste anpassas till den solidariska lönepolitiken.

    Det fackliga projektet blev ett statligt projekt. Den socialdemokratiskt styrda staten tog parti mot arbetsgivarna i deras relation till fackföreningarna. Därmed fick ”facklig-politisk samverkan” en ny innebörd. I en demokrati är staten som sådan neutral mellan de politiska partierna, och det är ett brott mot denna grundläggande regel om staten nära lierar sig med fackliga organisationer som ekonomiskt och organisatoriskt utgör ryggraden i det sedan generationer dominerande politiska partiet. Staten tog parti för socialdemokratin och dess ideologi under vilseledande paroller om ”demokratins tredje steg”. 

    Statens stöd till fackföreningarna är inte väsentligen ekonomiskt men har ändå en stor ekonomisk betydelse. Genom sjuttiotalets arbetsrätt har det blivit nära nog lag på att man som arbetande ska tillhöra den avtalsslutande fackföreningen; utan medlemskap går man miste om många viktiga rättigheter enligt MBL och andra lagar. A-kassan i facklig regi, med nästan total statlig finansiering, är ett stort stöd för medlemsrekryteringen. I praktiken har facket genom statliga beslut uppnått en form av beskattningsrätt över löntagarna, och en inte oväsentlig del av intäkten går till partiändamål. Detta är en del av ett mer eller mindre självupphållande maktsystem, där partiet genomdriver politiska beslut enligt de fackliga intressena, medan facket finansierar partiets valrörelser och ställer upp en armé av valarbetare. Genom facklig-politisk-statlig samverkan minskar i hög grad sannolikheten för att en politisk förändring ska inträffa i Sverige. De borgerliga får chansen att regera bara i ekonomiska krislägen, då opinionen snart vänder sig emot dem på grund av missnöje med nedskärningar och arbetslöshet.

 

Man märker ingen förkrosselse

Fackföreningsrörelsen offrade samförståndet med arbetsgivarna genom att politisera arbetsmarknadsfrågorna. Syftet var att uppnå fördelar för medlemmarna och att öka de fackliga maktresurserna, men följden blev att balansen i förhandlingssystemet rubbades, arbetsgivarsidan kunde i det nya läget inte hålla stånd mot överdrivna krav, fackföreningsrörelsen blev en inflationsmotor. Under sjuttiotalet försökte SAF så gott det gick följa spelreglerna från Saltsjöbadstiden, det fanns ju trots allt många på den fackliga sidan som ville hålla fast vid samarbetet. Två företrädare för SAF satte sina namn under arbetsrättskommitténs betänkande ”Demokrati på arbetsplatsen”, som låg till grund för MBL. I löntagarfondsutredningen deltog näringslivets representant Erland Waldenström ända till det slutliga sammanbrottet 1981.

    Men gradvis ändrade SAF sin hållning. Den tidigare linjen, som från början lagts fast av Gustaf Söderlund, gick ut på att näringslivets organisationer skulle vinna respekt och inflytande genom att ligga före i kunskapsutveckling, genom att hävda expertsynpunkter och saklig argumentering. Den kom till uttryck bland annat i beslut om Industrins Utredningsinstitut 1939, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle 1948 och Personaladministrativa rådet 1952. Den linjen ansågs nu överspelad eller otillräcklig. I stället satsade SAF på propaganda och ideologiproduktion. Efter nederlaget i storkonflikten 1980 började SAF överge de samordnade förhandlingarna, och i ett par etapper drog man tilllbaka sina omkring 5 000 företrädare i olika statliga organ, vilket ledde till att även de fackliga organisationerna förlorade sin representation. Under nittiotalet har arbetsgivarna argumenterat för en arbetsrätt utan rättsligt bindande kollektivavtal. Arbetsgivarvärlden har blivit antifacklig. 

    För den som velat se, har det varit uppenbart hela tiden: utan SAF som en samordnande motpart förmår LO-förbunden inte att hålla ihop i en avtalsrörelse, utan samordning väger LO lika lätt som TCO. Nu har de centrifugala krafterna har tagit överhanden. Resultatet ser vi bland annat i regeringsförslaget om ett nytt medlingsinstitut, som öppnar dörren för statlig kontroll över lönebildningen.

    I dag liksom på trettiotalet finns det övergripande frågor i arbetslivet som skulle hanteras bättre med frivilliga överenskommelser än med lagstiftning. Integrationen av invandrare är ett exempel. Utan god vilja i företagen, hos både chefer och anställda,  når man inga resultat. En överenskommelse som de centrala organisationerna stod bakom skulle kännas mer förpliktande och inspirerande än lagar med förbud mot diskriminering.

    Fackföreningsrörelsen övergav en beprövad och effektiv reformväg. Plötsligt skulle alla problem lösas genom politiska beslut. Alliansen med socialdemokratin innebar en frestelse facket inte kunde stå emot.

    Man märker inget av den förkrosselse som vore på sin plats. 

 

tillbaka till arkivet