4/1 1996; Skenfäktning inom rörelsen; Sydsvenska Dagbladet; svensk politik

 

Skenfäktning inom rörelsen

 

Handelsanställdas ordförande Kenth Pettersson ses bland ledande socialdemokrater som en populist och demagog. Det har jag svårt att förstå. Han säger ju ingenting annat än vad Ingvar Carlsson sade när han var i opposition.

En så god iakttagare som Per Svensson, skribent i Expressen, menar att den största åsiktsklyftan i svensk politik går inom socialdemokratin. Detta är en synvilla, som förklaras av att medierna på senare tid intresserat sig särskilt mycket för regeringspartiets inre konflikter.

Tidskriften Tiden (s) skriver i sin senaste ledare helt korrekt: ”Debatten mellan förnyare och traditionalister är en skenfäktning.” Socialdemokratin sitter ännu fast i det mentala klimat som för femtio år sedan uttrycktes i ordet ”skördetiden”: säden är bärgad, kakan bakad, nu är uppgiften att fördela den rättvist. ”Denna mentalitet präglar fortfarande partiet, både förnyare och traditionalister. - - - Ingen intresserar sig egentligen för frågan hur resurserna för välfärden skall skapas.”

Men inte heller ledarskribenten i Tiden kan förklara hur en verklig förnyelse av socialdemokratins politik skulle se ut. Det är ingen tillfällighet. Problemet ligger i partiets identitet och grunderna för dess politiska dominans.

Professor Jon Pierre menar att socialdemokratin är ”ett parti som är oerhört skickligt på att förnya sig och anpassa sig till breda väljargruppers behov och åsikter”. Hur skulle partiet annars så länge ha kunnat försvara sin ledande position, undrar han. (SDS 17/12.)

Är socialdemokratiska politiker skickligare än andra? Kanske det, men i så fall gäller det att förstå vari denna skicklighet består.

 

Socialdemokratin lever alltifrån begynnelsen i symbios med fackföreningarna. Det som främst håller ihop rörelsens båda grenar är en gemensam strävan att kontrollera villkoren i arbetslivet, och däri har de varit unikt framgångsrika.

Under ett långt politiskt maktinnehav har fackföreningarnas parti skapat institutioner och regelverk på arbetsmarknaden som i extrem grad gynnar facklig verksamhet. Det började med att Gustav Möller på trettiotalet avskaffade den tidigare arbetslöshetspolitiken och byggde upp en helt ny. Han införde a-kassan i facklig regi.

På femtiotalet introducerades den så kallade Rehn-Meidnerska modellen, enligt vilken den ekonomiska politiken är ett komplement till den solidariska lönepolitiken. En medveten utslagning av mindre produktiv sysselsättning kombinerades med en aktiv arbetsmarknadspolitik. På sextiotalet infördes förhandlings- och strejkrätten för offentliganställda, mer långtgående än i något annat land.

 På sjuttiotalet kom den nya arbetsrätten: Åmanlagen, medbestämmandelagen, förtroendemannalagen, ledighetslagarna. Genom dispositiva bestämmelser har  arbetsgivaren gjorts beroende av överenskommelser med facket för helt normala företagsbeslut. I företroendemannalagen har facket tolkningsförträdet, arbetsgivaren processbördan. Facket bestämmer primärt hur mycket facklig verksamhet som får drivas på arbetsgivarens bekostnad. De anställda har sin medborgarrätt i arbetslivet i egenskap av fackföreningsmedlemmar, inte såsom anställda: rätt till medbestämmande och information, rätt till styrelserepresentation.

Det är nästan lag på att man ska vara fackligt ansluten i Sverige. Organisationsgraden är 85 procent, vilket är rekord. Fackföreningarna har därmed i praktiken en beskattningsrätt över löntagarna, som används i hög grad för politiska ändamål.

Socialdemokratin har med sin politiska makt banat väg för en korporativ struktur på arbetsmarknaden, som i sin tur är ryggraden i partiets organisation och ekonomi. Varje valår ställer fackföreningarna upp en armé av valarbetare.

Sådan är förklaringen till socialdemokratins särställning bland de politiska partierna. Däri ligger dess skicklighet. Dess stora dilemma är att denna struktur på arbetsmarknaden har visat sig oförenlig med en balanserad samhällsekonomi och  medborgarnas rätt att försörja sig med eget arbete.

Facket orsakar kostnadsinflation genom lönerörelserna. Även 1995 och 1996 stiger lönerna mer än fackets ekonomer anser försvarbart, trots massarbetslöshet. Enbart inom SAF:s område har i år lagts mer än femtio stridsvarsel.

Arbetsrätten och kollektivavtalens minimilöner gör arbetsmarknaden oflexibel och slår ut sysselsättning där betalningsförmågan är svag, just nu i den offentliga sektorn.

Facket är den starkaste av politikens kravmaskiner. Dess inflytande går oftast i riktning mot ökade offentliga utgifter och minskade incitament för arbete, sparande och företagarinitiativ. Facket är den viktigaste orsaken till att transfereringssystemen skenade under sjuttio- och åttiotalen.

Nu är en miljon människor i aktiv ålder utanför den ordinarie arbetsmarknaden, och socialdemokratin har inget botemedel. Förhållandet mellan långvarig massarbetslöshet och arbetsmarknadens reglering (genom lagar och kollektivavtal) är ungefär detsamma som mellan som bostadsbrist och hyresreglering. Det ena kan inte begripas utan det andra.

De socialdemokratiska förnyarna, även de mest självständiga, talar påfallande tyst om  förstörelseverket på arbetsmarknaden. Några få försöker tänka ut modeller för hur löntavtalen ska upphöra att skapa inflation, men tjugufem års misslyckanden visar att ingen  lösning är möjlig inom ramen för den rådande korporativa strukturen. Ingen socialdemokrat är beredd att ifrågasätta de institutioner och det regelverk på arbetsmarknaden  som är grunden för arbetarrörelsens ledande roll i Sverige.

Rörelsens oumbärlighet är den centrala dogmen. Om socialdemokratin faller, må också Sverige falla.