Lag & Avtal 2/2001

Debattinlägg m anl a Joakim Johanssons avhandling SAF och den svenska modellen – en studie av uppbrottet från förvaltningskorporatismen

 

Bo Rothstein hade fel

 

För tio år sedan beslöt SAF att ensidigt dra tillbaka omkring femtusen styrelseledamöter i myndigheter och andra statliga organ. I inget annat land lär något liknande ha skett. Vad var drivkraften, varför avstod SAF godvilligt från så mycket inflytande? Det har minst ett halvdussin statsvetare försökt ta reda på, bland dem Bo Rothstein och Jonas Bergström i ”Korporatismens fall och den svenska modellens kris” 1999. Den 19 januari disputerade Joakim Johansson i Uppsala på ”SAF och den svenska modellen – en studie av uppbrottet från förvaltningskorporatismen”, där han frejdigt en polemiserar mot Rothstein/Bergström. Böckerna ger helt motstridiga bilder av förloppet.

    Det är naivt, menade Rothstein/Bergström, att tro att en organisation som SAF av ideologiska skäl skulle tacka nej till chansen att påverka statsorganen. Den de ansåg naiv var historikern Hans De Geer, som känner SAF bättre än någon annan forskare. De hävdade att avhoppet var ett svar på den statliga förvaltningspolitiken, som under åttiotalet hade betonat regeringens styrande roll och därmed (enligt Rothstein/Bergström) berövat verksstyrelserna en del av deras makt. SAF skulle ha funnit att allt större resurser gav ett allt mindre inflytande. Författarna lät på ett fint sätt sina läsare dra slutsatsen att en pedagogisk insats av Bo Rothstein kring 1990 nog hade varit det som fått SAF att vakna upp.

    Joakim Johansson visar att beslutet 1991 var frukten av en mångårig intern lobbyverksamhet av några tjänstemän på mellannivå i SAF-kansliet. Lennart Grafström och Lars-Göran Redbrandt, som arbetade i en projektgrupp, visste tidigt på åttiotalet vart de ville nå och vilket motstånd de måste räkna med, framför allt från den mäktiga förhandlingsavdelningen. De mörkade sina reformplaner, höll frågan borta från styrelsen, utmålade sina långtgående förslag som en gyllene medelväg, ordnade seminarier där handplockade experter förkunnade att SAF-företrädare i myndigheterna var en gisslan snarare än en motvikt till ledamöterna från LO och TCO.

    Grafström och Redbrandt trodde att SAF:s närvaro i statsorganen stärkte  socialdemokraternas och fackets problemformuleringsprivilegium och att kompromisser med den fackliga sidan försköt den politiska tyngdpunkten åt vänster. De ville att SAF i stället skulle ägna sig åt lobbyism och opinionsbildning. Sådana tankar anammades villigt av chefslobbyisten Göran Tunhammar och SAF-tidningens redaktör Janerik Larsson.

    Det var lätt att vinna gehör för idén om avkorporativisering. Till en början innebar den bara att SAF borde dra tillbaka styrelseledamöter från organ utan anknytning till arbetsmarknaden, exempelvis Brottsförebyggande rådet. Litet senare tog SAF generellt avstånd från  intresserepresentation i statliga organ, ett beslut som klubbades i styrelsen utan diskussion. Beslutet hade ringa betydelse i sig men var ett led i den interna hjärntvätten. Stegvis närmade man sig det radikala ensidiga utträdet. År 1991 var Göran Tunhammar verkställande direktör, förhandlingsavdelningen nedlagd och Lars-Gunnar Albåge pensionerad. Ordföranden från 1989 Ulf Laurin hade snabbt låtit sig övertygas.

    Ideologin spelade en roll, däremot inte förändringen av den statliga förvaltningspolitiken. Opponenten på Johanssons avhandling, professor Jonas Pontusson från Cornelluniversitetet i New York, sade att författaren helt och hållet har lyckats visa att Rothstein och Bergström har fel. Den i avhandlingen starkt närvarande Rothstein var inte med vid disputationen. Man uppförde Hamlet utan vålnaden…

    SAF:s utträde ur de statliga styrelserna förstås bäst som en del av en allmän kursändring. Johansson skulle ha gjort beslutets innebörd tydligare om han analyserat SAF:s inflytandestrategi i ett mera långsiktigt perspektiv. Den interna motsättning han skildrar hade sin motsvarighet under tidigare skeden, man kan nästan tala om två traditioner.

    SAF-chefen under trettiotalet Gustaf Söderlund menade att näringslivets organisationer, i en miljö politiskt dominerad av socialdemokratin, måste hävda sig  genom expertkunnande, saklighet och utredningskapacitet. Samtidigt borde man hålla sig borta från partipolitiken. (Hans företrädare hade varit riksdagsman för högern.) Söderlunds linje var inte oomstridd. SAF:s ordförande Sigfrid Edström ville att Industrins utredningsinstitut, som inrättades 1939, skulle ägna sig åt ”upplysnings- och propagandaverksamhet”. Att institutet i stället blev en ansedd forskningsinstitution, som även Ernst Wigforss anlitade, var en seger för strävan att vinna inflytande genom saklighet.  

    Kampanjen mot planhushållning 1944-48 var ett avsteg från Söderlunds  inflytandestrategi, ett annat avsteg skedde i pensionsstriden 1957-58. Men i stort sett iakttog SAF politisk neutralitet, samtidigt som man ofta övade inflytande genom att visa sig konstruktiv, både i förhandlingsfrågor och i samhällsfrågor. De samordnade avtalsrörelserna byggde bland annat på att SAF och LO lätt kunde enas om den samhällsekonomiska analysen och lönestatistiken. Söderlunds riktlinjer var lyckosamma för näringslivet, och ett viktigt syfte var att SAF skulle kunna påverka myndigheter och statliga utredningar.

    Samarbetet med LO var fundamentalt för arbetsgivarna, och SAF fortsatte att se LO som en samarbetspartner även under vänstervågen. När de vilda strejkerna bröt ut 1969-70 oroades arbetsgivarna av att fackföreningsrörelsen tycktes förlora i auktoritet. De ville ha ett starkt LO, och de visste att LO-ledningen länge spjärnade emot politiseringen av lönefrågorna och arbetsrätten. Det var den offentliga sektorn som trasade sönder lönerörelserna, TCO och folkpartiet som krävde en lag om anställningsskydd, folkpartiet och centern som propagerade för facklig styrelserepresentation och så vidare. Ända till 1971 var LO emot lagstiftning om medbestämmande. Men omorienteringen gick fort sedan det interna motståndet mot politiska lösningar väl hade brutits.

    Något som särskilt upprörde SAF under sjuttiotalet var att alla de borgerliga partierna  stödde så gott som hela den nya arbetsrättsliga lagstiftningen. SAF fann sig helt isolerat och ofta svartmålat i medierna, vilket ledde till en omprövning av hela inflytandestrategin.

Att framgången för den opolitiska samarbetslinjen hade varit så stor och att allt nu tycktes vänt upp och ner bäddade för en motsättning, där några inom såg lösningen i en återupplivad Saltsjöbadstradition, andra i ett radikalt uppbrott. Utan denna schizofrena situation skulle radarparet Grafström-Redbrandt inte ha lyckats.