19/7 1998; Kulturskribenter utan perspektiv; DN-kolumn; Medier

 

Kulturkribenter

utan perspektiv

 

I Dagens Nyheter förs en öppen diskussion om ting som i alla andra enskilda företag  skulle avhandlas endast vid slutna sammanträden. Detta är en tradition sedan Herbert Tingstens tid av stor vikt för tidningens trovärdighet. Läsarna ser att DN:s chefer och medarbetare skriver sådant som rimligen är ömtåligt i förhållande till styrelse och ägare och drar slutsatsen att den redaktionella friheten är tryggad också i alla andra ämnen. Arne Ruth har förvaltat traditionen på ett föredömligt sätt.

Det offentliga ordet är redaktörens sätt att öva inflytande, och det är oändligt mycket verkningsfullare än en formell position i den företagshierarki där till sist ägaren alltid befinner sig överst. Balans mellan ”bokstäverna” (ordets makt) och ”siffrorna” (penningens makt) kan aldrig uppnås inom hierarkins ram. När diskussionen är avslutad har till sist ”siffrorna” det högsta beslutsansvaret, och så bör det enligt min mening vara.

Kulturredaktionens medarbetare vill att DN ska återfå ”en styrelseform som garanterar tidningens  publicistiska integritet i förhållande till koncernens övriga intressen”. De menar att bokstäverna ska ges makt att förhindra sådana affärer som den mellan Marieberg och Svenska Dagbaldet. (DN 16/7.)   

 Kulturskribenternas ställningstagande mot affären med SvD påminner om när DN:s journalistklubb sade nej till produktionssamverkan mellan de fyra stora tidningarna i Stockholm 1972. En utredning hade visat att samtryckning i Marieberg skulle ge stora besparingar. Långsiktigt hade samarbetet medfört att vi sluppit överinvesteringar på miljardnivå i Akalla. Argumenten emot förslaget handlade om maktkoncetration. På lång sikt skulle tidningarnas redaktionella självständighet urholkas av ett så långtgående samarbete, Bonniers skulle helt  dominera, trodde man. Även Aftonbladets journalistklubb tog ställning emot samproduktion, och LO vågade inte gå emot medieopinionen. (Jag reserverade mig ensam mot DN-journalisternas uttalande och skrev på ledarsidan: ”Ni är från vettet kamrater. Ni vet inte vad ni gör.”)

I sådana frågor kommer den redaktionella opinionen troligen alltid att vara konservativ. Journalisterna saknar i regel entreprenörsperspektivet, ser lättare risker än möjligheter i en strukturförändring. Det vore inte bra om ”bokstäverna” alltid hade sista ordet.

 

Kulturmedarbetarna menar att Bonnierföretagens ledning inte har förmått väga de ekonomiska aspekterna mot behovet av redaktionellt oberoende och hävdar att detta fått allvarliga följder. ”Vi delar Arne Ruths analys av det publicistiska ansvarets gradvisa förfall.” Artikelförfattarna anser att affären med SvD är ett exempel på denna ”sviktande förmåga att förvalta det kapital som kallas trovärdighet”.

Därefter hävdar de att en ny kulturchef bör ha ställningen som chefredaktör. Men Arne Ruth har ju utförligt beskrivit varför chefredaktörskapet inte går att förena med den uppfattning han (och kulturredaktionen) har om Bonniers och koncernledningen. ”Jag hamnade i en olöslig konflikt mellan mina uppfattningar och min roll som talesman för Dagens Nyheter.” Som chefredaktör blev Ruth ”bunden vid ägarkretsens beslut”, han ”väntade med att skriva om SvD-affären tills den blivit känd via andra medier”, och han säger att han fann det svårt att bära denna nödtvungna tystnad när det gällde vissa sidor av affären. Han känner sig pressad av sekretess- och lojalitetskrav som självklart gäller för styrelseledamöter.

DN:s kulturredaktör måste kunna föra vår öppenhetstradition vidare, och han eller hon måste ha rätt att vara lika kritisk mot ägare och styrelse som Arne Ruth och samtidigt känna sig fri att diskutera journalistiken i hela tidningen (även den på ledarsidan). Kulturredaktionen bör vara tidningens kritiska samvete. Men dess anspråk på en egen maktroll i företagshierarkin är inte genomtänkt och kan leda till fler olösliga konflikter.

Det är osannolikt att ägarna utser en ny chefredaktör som snabbt skulle hamna i samma dilemma som Arne Ruth. Bonniersfärens strukturfrågor kommer de själva att avgöra, efter att ha lyssnat på diskussionen.

 

 Att DN 1960 fick tre chefredaktörer berodde på situationen vid Herbert Tidningstens avgång, en historisk tillfällighet, och hade ingen principiell motivering. Sedan dess har ägarna ersatt avgående chefredaktörer med nya utan att ompröva ledningsorganisationen. Inom redaktionen har status quo fått ett värde i sig och värnas med högstämda ideologiska argument. Men ingen liknande institution har delat upp ledningsansvaret på tre personer. DN:s redaktion skulle bli starkare i förhållande till såväl verkställande direktören och ägarna som läsarna om det fanns endast en chefredaktör, som under tidningens två framgångsrikaste perioder: tiotalet med Otto von Zweigbergk och femtiotalet med Herbert Tingsten. Både reellt och symboliskt är det av vikt att någon, en person och inte ett kollektiv, kan ge besked på DN:s vägnar. 

 

Förslag till citat: ”Arne Ruth har förvaltat Dagens Nyheters öppenhetstradition på ett föredömligt sätt”