24/6 1998; Morgan Abrahamsson; DN Familj; Personligt

 

Morgan Abrahamsson

 

För ett par år sedan sökte miljödepartementet någon som kunde utreda hur kreditinstituten kan bidra till en bättre miljö. Uppdraget gick till Morgan Abrahamsson, som varit ställföreträdande VD i Handelsbanken och ordförande i Greenpeace Sweden, en kombination som får anses unik. Han blev ”Miljöinformationsutredningen” och lade fram ett förslag som var förankrat och blev väl mottaget. Kreditupplysningsföretagen åtog sig att med stöd av myndigheterna förse sina kunder på finansmarknaden med relevant information om miljöproblem. 

    Morgan Abrahamsson hade breda intressen och erfarenheter. Han var en ledande studentfacklig företrädare på femtiotalet, senare tjänsteman i Stadshuset under borgarråden  Erik Huss och Gunnar Dalgren, direktör i Dagens Nyheters AB under sextiotalet (tillförordnad VD 1971-72), därefter vice VD i Handelsbanken under ett långt skede. Ett av hans uppdrag var ordförandeskapet i Bankinstitutens arbetsgivarorganisation. Vid sin bortgång var han styrelseledamot i Västerbottens-Kuriren, Rädda Barnen och Stiftelsen Pressorganisation samt sakkunnig i Banklagskommittén. Sedan 1992 var han ordförande i Anders Diös AB, som bankerna tvingades ta ansvaret för under fastighetskrisen.  

    Ett uppdrag som säger något om förtroendet för honom gällde planerna på att ge penningmarknaden en motsvarighet till aktiemarknadens vpc, en helt samordnad värdepappershantering. Några hundra miljoner kronor hade investerats i företaget PmC, men projektet höll inte vad det lovade. Huvudintressenterna enades 1991 om att be Morgan Abrahamsson att, som ordförande i PmC, förutsättningslöst utreda projektets framtid. Frågan var ömtålig, eftersom affärsbankerna misstänktes vara emot en lösning som lät mindre aktörer delta på lika villkor. Det hade gått prestige i planerna. Abrahamsson föreslog att PmC skulle läggas ned och lyckades övertyga alla berörda: riksbanken, riksgäldskontoret, bankerna, försäkringsbolagen med flera.     

    I början av sextiotalet samarbetade Morgan Abrahamsson med Gunnar Helén i skolpolitiken och var bland annat sekreterare i det särskilda utskottet i riksdagen för grundskolereformen 1962. I Stockholms stadsfullmäktige företrädde han folkpartiet 1966-69.

    Han kom från Olskroken och Gårda i Göteborg, fadern var arbetare och facklig förtroendeman, och han var genom hela livet markant självständig gent emot de elitistiska miljöer där han verkade: studentvärlden, byråkratin, politiken, affärslivet. I DN hade han som vice VD ansvaret för de tekniska avdelningarna, där de fackliga problemen var svårartade. Han hade nytta av sin bakgrund och satte sig i respekt. Inom DN AB var han den främsta drivkraften, så länge han var kvar i företaget, bakom försöket att åstadkomma en teknisk samproduktion mellan DN/Expressen och Aftonbladet, som skulle ha minskat kostnaderna och förebyggt den hårresande överkapacitet som i dag finns i Akalla.

    Vi blev bekanta 1955 när Morgan Abrahamsson var Uppsala studentkårs ombudsman. Hans duglighet var känd och omtalad, men vid ett universitet finns det många unga stjärnor. Han hade någonting mera sällsynt, en klokhet och balans i omdömet, som gjorde att det ofta var han som fällde det avgörande ordet i en diskussion. Om han själv hade velat hade han blivit ordförande i Sveriges Förenade Studentkårer. Vid behov var han i god mening auktoritativ. Jag såg honom leda förhandlingarna under en stökig session vid Studentriksdagen i Göteborg 1958 på ett mästerligt sätt, i kraft av sin kunskap och omutliga saklighet.

    Han var opåverkad av framgångar och inflytande, hans värderingar förblev desamma som i tjuguårsåldern. Vår vänskp under mer än fyrtio år är en källa till glädje, tacksamhet och saknad. 

    De närmaste anhöriga är hustrun Brita Abrahamsson Stocke, modern Greta och sönerna i ett tidigare äktenskap Mats, Måns och Magnus med familjer.