3/9 1998; En mittenregering kan bli lösningen; DN-kolumn; Svensk politik

 

En mittenregering

kan bli lösningen

 

Så gott som alla opinionsmätningar tyder på att Sverige kommer att behöva ett nytt politiskt samarbetsmönster. Vi bör vänta oss något oväntat efter valet. Diskussionen om regeringsalternativ och möjliga allianser kommer då att föras på ett annat sätt än i dag.

Det mest sannolika är att varken socialdemokraterna plus vänsterpartiet eller den borgerliga fyrklövern får majoritet. Göran Persson försöker då hanka sig fram med hjälp av centern, vänsterpartiet och miljöpartiet i växlande kombinationer, där alltid minst två småpartier ingår. Han kommer att göra allt för att inte bli inlåst i Schyman-Schlaug-buren. Regeringsmakten blir svag.

Om Persson försöker hitta ett stabilt stöd hos minst två partier i mitten råkar han i konflikt med LO. ”Jag vill inte ha en socialdemokratisk mittenpolitik. Jag vill att politiken ska gå åt vänster. Centerpartiet är ingen partner”, sade Bertil Jonsson häromdagen. Han hänvisade till orubbliga fackliga ståndpunkter i fråga om ersättningsnivåer och arbetsrätt.

Det har visat sig många gånger att socialdemokraterna inte förmår ingå hållbara uppgörelser med andra partier i frågor som tangerar de fackliga intressena. Där har även centern har bränt sina fingrar. Eftersom alla borgerliga partier ser regelförändringar på arbetsmarknaden som en nyckel till ökad sysselsättning, blir ett samarbete i andra ekonomiska frågor mindre intressant. Ett samarbete över blockgränsen förutsätter en ömsesidig öppenhet och saklighet, som inte kan förenas med att LO har vetorätt. Det mest avgörande får inte vara tabu.

Finns det ett alternativ till Göran Persson? Med det valutslag som ter sig sannolikt hänger det på miljöpartiet. I våras var båda språkrören intresserade av en mittenregering. ”Det vore nytt och nyttigt med en mittenregering, utan de två stora partierna”, tyckte Marianne Samuelsson. ”Sverige är fattigt som bara ser Bildt och Persson som alternativ”, menade Birger Schlaug. Häromdagen sade Samuelsson att det ser mörkt ut för mittenalternativet, ”men svensk politik skulle må bra av att varken s eller m hade så stor makt som i dag”.

Folkpartiet och kristdemokraterna satsar på en ny fyrklöver med Carl Bildt i ledningen. Vad säger de efter valet om mandaten inte räcker? Blir det ett nej till mittenregering, även om en sådan vore möjlig? Utan prövning av var miljöpartiet står?  

En mittenregering kan bildas bara om den får ett passivt stöd av moderaterna genom nedlagda röster vid valet av statsminister. I blockskiljande frågor skulle en sådan regering stå på den borgerliga sidan, ungefär som Fälldin-Ullsten-regeringen 1981-82. Genom centern och miljöpartiet skulle den samtidigt ha en markant grön dimension.

Ingen klok person skulle förorda en så bräcklig konstruktion, om det fanns en bättre regering inom räckhåll. Fyra små partier som profilerat sig på helt olika sätt under valperioden, med tillsammans endast omkring fjärdedel av mandaten … argumenten emot ger sig själva. Det finns ändå vissa långsiktiga, strategiska skäl att inte i förväg välja bort denna möjlighet.

   En mittenregering skulle skapa lojalitetsband mellan de deltagande partierna. Miljöpartiet och dess väljare skulle för framtiden räkna sig som mittfältare snarare än vänsteryttrar, och regeringsansvaret skulle hälsosamt dämpa partiets romantiska utopism. Socialdemokratins förhoppning att kunna behärska den politiska scenen även som ett 35-procentsparti skulle grusas.

   En större tillbakagång för regeringspartiet bör resultera i en synlig politisk förändring. Väljarna måste märka att deras röster spelar en roll.

  I centern och miljöpartiet finns ett seriöst miljö- och naturvårdskunnande som skulle tas vara i en mittenregering. Det kunde vara en förstärkning, inte en utspädning, av den borgerliga politiken. (I fråga om kärnkraften skulle en mittenregering vara i ungefär  samma läge som en fyrklöver. Centern har en nyckelposition i kraft av att representera riksdagsmajoriteten.)  

  Regeringsmakten skulle befrias ur LO:s järngrepp, vilket öppnar möjligheter i fråga om sysselsättning och arbetsrätt. Hos miljöpartiet finns åtminstone en ansats att se arbetsmarknaden ur ett företagarperspektiv. Partiet föreslår att småföretag ska få göra två undantag från turordningsregeln vid uppsägningar och att facket inte ska kunna tvinga företag utan anställda att teckna kollektivavtal. Det visar i varje fall att miljöpartisterna inte hämtar inspiration från LO.

  En mittenregering skulle slippa bördan av moderaternas vidlyftiga skattelöften och angrepp på kollektivavtalssystemet som sådant. Alla inser att den inte skulle vara en långsiktig lösning, den skulle ha svårt att föra EMU-frågan i hamn, och den skulle ha svag kompetens på det internationella området. Men den skulle bryta maktmonopolet och markera socialdemokratins isolering så länge partiet låter det fackliga särintresset bestämma politiken.