Recension; Lag & Avtal; 7/2002; Arbetsmarknad

 

Recension

 

Tito Boeri, Ager Brugiavini och Lars Calmfors (red) The Role of Unions in the Twenty-

 

First Century. Oxford University Press 2001. 304 sidor.

 

 

EMU ändrar villkoren för lönebildningen, och många undrar vart fackföreningarna i Europa är på väg och hur förhandlingssystemet utvecklas. Ett svar ges i den ena forskningsrapporten i ”The Role of Unions in the Twenty-First Century”. Den andra rör samspelet mellan fackföreningsrörelsen och välfärdsstaten. Forskargrupperna domineras av ekonomer, i  vardera gruppen ingår en svensk, Lars Calmfors respektive Bertil Holmlund. Båda rapporterna är mycket gedigna.

    Calmfors-gruppen har funnit tre faktorer som tydligt gynnar de anställdas organisering: fackliga företrädares tillträde till arbetsplatserna, facklig medverkan i arbetslöshetsförsäkringen och centrala avtalsförhandlingar. Där alla tre faktorerna verkar, som i Sverige, Danmark, Finland och (i huvudsak) Belgien, har fackföreningarna en god chans att hålla sina positioner. I resten av Västeuropa tror forskarna att andelen fackligt organiserade  kommer att fortsätta att minska. Alltfler människor arbetar tillfälligt eller på deltid, produktionen förskjuts mot branscher där de anställda är mindre benägna att organisera sig.

    Forskarna diskuterar fyra möjliga scenarier för centrala löneförhandlingar, däribland två varianter av samordning över nationsgränser, men de menar att arbetsgivarnas strävan att 

decentralisera förhandlingarna till företag och arbetsplatser kommer att vara styrande. . Samordning av löneavtal på nationell nivå kommer inte längre att vara möjlig.  Fackföreningarna har det mesta emot sig: de sjunkande medlemstalen, kapitalets växande rörlighet, de mångnationella företagen. Slutsatsen blir att fackets möjligheter att påverka minskar.

    Författarna berör knappast alls det som till sist är grunden för fackligt inflytande: stridsåtgärderna. De nämner att antalet arbetsdagar som förlorats på grund av arbetskonflikter i Europa minskat från 85 miljoner 1979 till 7 miljoner 1996. Har strejkvapnet spelat ut sin roll? Stora strejkvågor har ofta överraskat samtiden och inte haft någon påtaglig ekonomisk orsak. I England utbröt en serie svåra konflikter 1911-14 efter en lång period av relativ arbetsfred; sommaren 1914 tedde sig en storkonflikt oundviklig ännu dagarna före krigsutbrottet. I USA fanns få varningstecken hösten 1936 före präriebranden av vilda strejker och fabriksockupationer, som bröt storindustrins motstånd mot att förhandla kollektivt. Ingen förutsåg dramatiken på Europas arbetsmarknad 1968. I vart och ett av fallen fanns drivkraften hos massan av löntagare, rörelsen började i de undre skikten. Fackföreningarna togs på sängen, men konflikterna gav dem stora tillskott av energi och nya medlemmar.

    Den fackliga stagnation som forskarna förutser ger inget skydd mot sådana händelser, tvärtom kan ett ”underjordiskt” missnöje växa och bli explosivt. Känslor av maktlöshet, när organisationerna försvagas och därmed många fri- och rättigheter i arbetslivet kommer i farozonen, kunde vara en orsak. Marknadsekonomin skapar, enligt Karl Polanyi, sina egna motkrafter. Det finns ett dialektiskt mönster i maktförskjutningarna på arbetsmarknaden, som gör en prognos utifrån dagens trender högst osäker. 

    På en arbetsmarknad där konfliktfaran är en realitet är löneförhandlingar företagsvis inte ett självklart arbetsgivarintresse. I Sverige stod arbetsgivarna för centralismen ända fram till 1980-talet. Förtänksamma arbetsgivare håller sig med mer än en förhandlingsstrategi. När detta skrivs strejkar I G Metall, Europas största fackförbund. Någon som tror på en lösning på lokal nivå?

    Den andra forskargruppen påvisar ett samband mellan facklig styrka och statliga välfärdsutgifter, särskilt under 1980- och 90-talen, och sambandet är starkare ju närmare fackföreningarna är knutna till socialdemokratiska partier. Någon sådan bred internationell studie har inte gjorts förut, och forskarna är försiktiga med generella slutsatser. De har undersökt hur fackföreningar påverkar statliga pensionssystem och funnit en ”åldersbias”; fackligt inflytande gynnar oftast de äldre och medelålders på de yngres bekostnad. Forskarna ser positiva effekter av att fackföreningarna administrerar arbetslöshetsförsäkringen enligt det så kallade Ghentsystemet. I sådana länder lockas även korttids- och deltidsanställda in i facket, vilket motverkar en tudelning av arbetsmarknaden.

    De senaste 20 åren, då många länder tvingats ett refomera sina alltför kostsamma välfärdssystem, har fackföreningarna oftast agerat bromsande och kortsynt.

Fördjupade studier skulle troligen visa att bilden är komplicerad. Den svenska fackföreningsrörelsen förvandlades, ur samhällsekonomisk synvinkel, från Dr Jekyll till Mr Hyde en bit in på sjuttiotalet. Under Saltsjöbadsepoken bejakade LO strukturomvandling och långsiktig tillväxt, man rentav hatade inflationen. Sedan samförståndet med SAF brutits var det ingen hejd på de fackliga kraven på välfärd i form av statliga bidrag till individer och olönsamma företag. På åttiotalet drev de fackliga organisationerna igenom hundra procents ersättning åt alla vid sjukfrånvaro. Vilken giftblandning åstadkom denna förvandling?

    Seymour Martin Lipset, en stor empiriker som forskare, har påpekat att ”the organizational strenght of the lower class of a society is decisive in determining the relative life chances of poorer people”. Så är det, men organisationer utvecklas olika, och ibland är betingelserna sådana att ett förväntat resultatet uteblir. Mer forskning!