20/10 1999; I stället för ett nazistförbud; DN-kolumn; Rättsfrågor

 

I stället för

ett nazistförbud

 

Ordförandena i LO, TCO och Saco meddelade i söndagens DN att de hade sänt fel version av sin artikel om nazisterna till DN Debatt. De dementerade att de har velat kriminalisera nazistiska organisationer – men de tog inte tillbaka något annat. Därmed hänger deras resonemang i luften. De säger i inlägg nummer två att avsikten varit att ”betona allas vårt gemensamma ansvar för att bekämpa nazistiska idéer”, men därom stod inte ett enda ord i artikeln.

    Varför vore det fel att kriminalisera nazistorganisationer? Det skäl som brukar anföras är att dagens nazister undviker att bilda föreningar med medlemsregister och partiböcker och i stället bygger upp lösliga nätverk och smågrupper, som man svårligen kommer åt med ett förbud. Men detta är inte det viktigaste skälet. Om formella organisationer hade funnits, skulle dessa upplösas och gå under jorden innan ett förbud hann träda i kraft. Svårigheten att uppnå syftet med ett förbud skulle vara detsamma.

    Det betyder inte att en sådan lag skulle vara ett slag i luften. Polisen skulle kunna punktmarkera aktivister och ingripa vid misstanke om organiserad nazistisk verksamhet, även om det inte rörde sig om föreningar i formell mening. 

    Det starkaste skälet mot ett organisationsförbud är ett annat. Kriminalisering av åsikter skapar martyrer och blockerar varje form av meningsutbyte och opinionsbildning. Därmed motverkar den sitt syfte.

     Heléne Lööw skriver i ”Nazismen i Sverige 1980-1997” att den rasistiska undergroundrörelsen växte fram under åttiotalet parallellt med att flyktingpolitik och inhemsk rasism och främlingsfientlighet tog allt större utrymme i debatten. En oreflekterad, rasistiskt betonad motvilja mot inflyttning av utomeuropeer var en viktig grogrund. Sådana attityder finns tyvärr hos en inte obetydlig del av svenska folket.

     Det är främst Vit Makt-musiken som lockar sympatisörer till den rasistiska rörelsen. Enligt en skolundersökning 1997 lyssnar omkring 12 procent av ungdomarna på sådan musik ofta eller ibland.

     Rörelsens kärna består av grupper av aktivister, som ofta ligger i fejd med varandra. Det har länge, skriver Heléne Lööw, funnits en konflikt inom rörelsen när det gäller inställningen till våld. Rörelsen består i praktiken av två delar, ”en som förespråkar långsiktighet och uppgyggnad av en alternativ infrastruktur – ett samhälle i samhället (till exempel kretsarna kring Nordland) – och en som förespråkar direkta aktioner och väpnad kamp (kretsarna kring Ariska brödraskapet, C 18 osv.)”. Vid sidan av undergroundnazismen finns mer beskedliga grupper, till exempel Sverigedemokraterna, som ställt upp i allmänna val och vunnit en del mandat i kommunerna.

     Det vore ett stort misstag att dra alla aktivister och sympatisörer inom dessa rörelser över en kam. Strategin mot nazismen måste vara differentierad. Om vi vill komma åt våldstendenserna och den rasistiska propagandan bör två saker göras i första hand:

     Återinför förbudet mot politiska uniformer! Den uniforma klädseln – jackor och skjortor i samma färg, svarta kängor  – ger en våldssuggetion, som lockar de arga unga och förstärker aggressionsspiralen. Uniformsförbudet infördes 1933 och gällde alla meningsriktningar. De demokratiska partierna ålade sig denna restriktion som en motåtgärd mot nazismen. Förbudet fungerade problemfritt i alla år, ändå underkändes det 1995 av några domstolar såsom stridande mot åsiktsfriheten.

   Håll efter Vit Makt-musiken! Kombinationen av rasistiskt budskap och popmusik  stämmer väl med det som från början avsågs med ”hets mot folkgrupp”.

     Övervakningen måste gälla dem som sprider musiken, inte lyssnarna. Efter Vit Makt-konserten i Brottby 1998 dömdes omkring 15 ungdomar ur publiken för hets mot folkgrupp för att de lyft högerarmen eller ropat ”sieg heil”. Tonåringar fick fängelsestraff. Men själva musiken gav inte anledning till åtal. Enligt Heléne Lööw finns det bara en fällande dom mot Vit Makt-musik.

    Åtgärder ska riktas mot gärningar, inte åsiktsyttringar, hur svårt det än är att dra gränsen däremellan när det gäller ”hets”. Åsikter ska bemötas med argument, inte med maktmedel.

    Så bör det vara också i fackliga organisationer. När Bertil Jonsson, Sture Nordh och Anders Milton manar till facklig kamp mot nazismen, vill man gärna veta vilken strategi de förespråkar.

     Staten har gett medborgarna rättigheter i arbetslivet, som vi kan utöva bara genom fackligt medlemskap: rätt till medbestämmande och mycket annat. Facket kan då inte utan vidare, som Handelsanställda nyligen gjort, ta ifrån en person dessa rättigheter genom att utesluta honom på grund av åsikter. Inte heller kan facket, som Jusek gjort, vägra att företräda en medlem i en tvist med arbetsgivaren, därför att medlemmen kandiderat till riksdagen för ett främlingsfientligt parti. Sådant kan en domstol ge facket bakläxa på. Även individer har rättigheter.  

 

Facket löper risk att få bakläxa i domstol. Även individer har rättigheter.