16/7 2004; Straff är  vård. Mijailovic…; DN Kultur; Rättsfrågor

 

Reaktionerna på hovrättsdomen över Mijailo Mijailovic avslöjar på nytt begreppsförvirringen kring brott, straff och vård. Lars Linder ställer frågan om den rätta påföljden på sådant sätt att den blir moraliskt olöslig (9/7). Ordet kriminalvård saknar täckning, menar han, brottslingar blir praktiskt taget aldrig bättre av att sitta i fängelse. Och en sådan påföljd kan ju inte vara den rätta för en allvarligt pysikiskt störd brottsling. Å andra sidan, om Mijalovic ”ska tas om hand för vård, kan då en mördare någonsin vara frisk nog att kastas i fängelse?”

    Straff och vård ses som oförenliga. Linder menar att ordet kriminalvård är en produkt av en utopisk och optimistisk tid då brottsligen uppfattades som i social mening sjuk och möjlig att bota med lämpliga åtgärder. Han menar att detta var på 1960-talet. Dock inrättades Fångvårdsstyrelsen 1859. Idén att brottslingar ska vårdas, inte förvaras, var en del av 1700-talets upplysningsfilosofi, och om vi ger upp den hamnar vi i medeltidens mörker.

    Förr fanns inga andra brottspåföljder än straff. Så småningom tillkom behandlingsformer som inte betecknades som straff: överlämnande till vård, förvaring, internering, ungdomsfängelse, övervakning, skyddstillsyn. Flera av dessa påföljder var i praktiken mer repressiva än fängelse genom att frihetsberövandet var tidsobestämt.

    På femtiotalet ville strafflagberedningen med Karl Schlyter som ordförande avskaffa ordet straff ur lagspråket, eftersom gränsen mellan straff och icke-straff hade blivit godtycklig. Alla påföljder borde vara principiellt likställda, eftersom de i grunden har samma syfte, att upprätthålla rättsordningen, att skydda samhället. Strafflagen skulle ersättas med en ”skyddsbalk”.

    Vårdidén är fundamdental i alla kriminalpolitiska frihetsberövanden, och är fullt förenlig med att antalet månader och år mäts ut i en dom. Och alla påföljder, vare sig de formellt är straff eller inte, är till för att upprätthålla rättsordningen. Vad som inte platsar i kriminalpolitiken är vedergällning, ett ändamålslöst lidande, tillfogat brottslingen som  uttryck för omgivningens avsky.

    Fängelser är inte till för att de intagna där ska utsättas för ett i domen utmätt lidande. Frihetsförlusten i sig är samhällets reaktion på brottet. Väl intagen bör brottslingen behandlas humant med sikte på återanpassning, med meningsfull sysselsättning, motion, TV på rummet, tillgång till böcker, medicinsk vård med mera.

   Psykansvarskommittén föreslog häromåret att en dom på fängelse ska kunna verkställas inom psykiatrin och att samtidigt förbudet mot att döma allvarligt psykiskt störda till fängelse ska upphävas, utom när det gäller en mindre grupp som utesluts från straffrättsligt ansvar. Systemet skulle bli mer flexibelt mellan olika påföljder. Förslaget uppfattas av många, till exempel DN i ledaren 9/7, som stridande mot både humanitet och sunt förnuft. Den kvalificerat vårdbehövande bör inte dömas till fängelse. Ett fängelsestraff ska inte kunna avtjänas på ett sjukhus.

    Problemet är att kommitténs förslag inte går tillräckligt långt. I en kriminalpolitik som befriats från vedergällning finns det inget skäl att principiellt skilja mellan frihetsberövande som straff och frihetsberövande som vård. Sluta tala om straff och fängelse, säg påföljd och frihetsförlust. Behandlingsinnehållet bör bestämmas utifrån den dömdes psykiska status och vårdbehov vid varje tidpunkt. Frihetsförlustens varaktighet, påföljdens hårdhet, kan frikopplas från den rättspsykiatriska diagnosen, eftersom samhällets rätt till självförsvar är densamma mot psykiskt störda som mot friska. Mijailovic borde dömas till frihetens förlust på livstid och ges den vård han behöver.

Svante Nycander