Axess nr 9, december 2012

Lever vi i en postliberal tid?

Recension av Alan Ryan The Making of Modern Liberalism, Princeton University Press (2012), och Domenico Losurdo, Liberalism – a Counter-History, Verso (2011).
 
Sekularism är ett arv från upplysningen och en del av liberalismen. Efter 150 år av religionskrig blev till sist tolerans mellan trosriktningar en segrande idé, men endast få ville som John Locke (i A Letter Concerning Toleration (1689) skilja staten från religionen och befria den världsliga makten från ansvar för medborgarnas religiösa och moraliska fostran. Att han samtidigt använde Bibeln som en auktoritativ källa i politiska och etiska frågor har ansetts som blott en eftergift för rådande hegemoni.  Hans polemik mot Robert Filmer, som hade härlett kungamakten av Guds nåde från skapelseberättelsen och Adams husbondemakt, var en teologisk advokatyr, och hans bejakande av människans själviskhet och strävan efter jordisk lycka var tämligen obibliskt.
Det centrala i Lockes politiska filosofi är idén om naturliga mänskliga rättigheter, men där finns också en tydlig utilitarism. Han skrev: Things then are Good or Evil only in reference to Pleasure and Pain. Jeremy Bentham ansåg dessa två  idéer oförenliga, han beskrev rättighetsteorin som ”nonsens på styltor”. Det sekulära förnuftet betraktar nyttan, balansen mellan njutning och smärta, som måttet på gott och ont, på rätt och orätt. Så resonerade även John Stuart Mill. Han härledde individens suveränitet från nyttan, inte från naturrätten.  
Idéhistorikern Alan Ryan, professor vid Princeton, ägnar en av flera briljanta essäer i The Making of Modern Liberalism (2012) åt att reda ut hur Locke egentligen tänkte. Han menar att Locke var uppriktigt religiös, och han ger starka belägg för att de av Gud givna plikterna, inte de naturliga rättigheterna, var det primära i Lockes teori: ”Det är uppenbart att Locke börjar med plikter snarare än rättigheter. Guds plan för världen tilldelar oss skyldigheter och uppgifter; vi måste därför ha de rättigheter som krävs om vi ska uppfylla det vi är ålagda att göra.”  Människan är, skrev Locke, bound to preserve himself och enligt samma gudomliga påbud skyldig att efter förmåga preserve the rest of Mankind. Dessa plikter följer av naturens lag och av förnuftet, som båda är en del av skapelsen. Gud och förnuftet säger att man inte får skada en annan människa till liv, hälsa, frihet eller egendom.  
Ryan skriver att Locke försökte förena frihet och auktoritet. Det enbart sekulära förnuftet hade drivit Thomas Hobbes till ett omöjligt val mellan ”allas krig mot alla” och total underkastelse under en enväldig härskare. Kanske var Lockes härledning plikter och rättigheter från Guds vilja en filosofisk konstruktion, men den betydde mycket för hans läras utbredning. Många troende tog till sig hans politiska budskap och kom därmed att bejaka en livssyn i skarp kontrast mot kristen försakelse, ödmjukhet, syndamedvetande och utomvärldslighet. De lät sig övertygas om att vinstbegär, exploatering av naturen, företagsamhet och rikedom vittnar om dygder, inte om laster.
Av rätten till liv, hälsa och egendom följer enligt Locke en rätt till självförsvar, a right to execute the law of nature, som gäller också mot en tyrannisk överhet. Ryan påpekar att rättigheten även rätten att göra uppror är grundad på en plikt.
Att liberalism och kristen tro skulle växa samman var så gott som oundvikligt; den ena kunde inte besegra den andra. Det måste man minnas vid försök att förstå den politiska moderniseringen sedan 1600-talet.
Ryan skiljer mellan klassisk liberalism, där han nämner Locke, Adam Smith, Alexis de Tocqueville och Friedrich Hayek som de mest typiska, och modern liberalism, som personifieras av John Stuart Mill, L. T. Hobhouse och John Rawls. Klassiska liberaler har enligt Ryan begränsade mål, är försiktiga med metafysiska resonemang och värnar om en liten statsmakt, kontraktsfrihet och skydd för privategendom. De moderna har vidsträckta syften och värderar högst personlig utveckling, individualitet och ett liv utan fruktan för misär, ohälsa och arbetslöshet.
Sådana indelningar är överförenklade och haltande; Ryan själv har ju betonat metafysikens vikt hos Locke. En annan ofruktbar indelning är John Grays välkända Two Faces of Liberalism (2000), där två olika innebörder av begreppet tolerans görs till den centrala skiljelinjen inom liberalismen. Där hamnar Thomas Hobbes, David Hume och Isaiah Berlin på ena sidan, Immanuel Kant, Friedrich von Hayek, John Rawls och Robert Nozick på den andra. De förstnämnda sägs ha förespråkat ett modus vivendi, de sistnämnda en gemensam övertygelse om absoluta värden. Men Gray ger ingen djupare insikt i hur dessa filosofer tänkte.
En bättre förståelse för motstridiga tendenser inom liberalismen får man genom att utgå från de konkreta samhällsproblem som stått i förgrunden i olika skeden och länder.
Kunglig despotism, kyrkligt tankemonopol och feodala kvarlevor i form av bland annat privilegier och skråväsendet väckte en liberal motreaktion med krav på konstitutionell kontroll över statsmakten, intellektuell frihet och frigörelse av marknader. Därmed föddes idén om den begränsade staten, samtidigt som ”det civila samhället” blev ett levande begrepp som beteckning på ett fritt samspel mellan autonoma medborgare, lokala gemenskaper, företag och sammanslutningar.  
Men även i det civila samhället fanns förtryckande mekanismer och privilegier som ett mörkt historiskt arv och som en följd av en begynnande industrialism. Liberala tänkare ställdes inför andra problem än på 1600-talet. Deras lösningar gick isär, men framför allt ökade intresset för goda analyser av komplexa sociala och kulturella samband. Tocqueville räknas som grundare av den politiska sociologin.  Hans tolkningar av samspelet mellan politiska institutioner, idéer och en fri utveckling av det civila samhället i 1830-talets USA är än i dag utgångspunkten för analyser av American exceptionalism. Han ansåg religionen nödvändig i ett fritt samhällskick. Han var också, som Ryan menar, en klassisk liberal besläktad med Hayek, alltså en vän av den begränsade staten. Andra med samma fokus på det civila samhället blev i stället socialliberaler, i England New Liberals.
Det kristna inflytandet minskade under upplysningen och ändrade samtidigt karaktär. Engelska dissidenter och anglikaner följde i stor utsträckning Locke och välkomnade befrielsen från statlig likriktning. Medeltidens etiska och sociala tänkande trängdes tillbaka av en tilltagande sekularism – på gott och ont.
Under 1600-talet inleddes två parallella förlopp i västvärlden. Det ena var liberala idéers spridning efter den ärorika revolutionen i England och Lockes Two Treatises of Government. Det andra var en acceleration av slavhandeln över Atlanten och slaveri i Karibien och Amerika. Den italienske filosofen och historikern Domenico Losurdo skriver om ”tvillingfödseln av liberalism och slaveri” i sin bok Liberalism – a Counter-History (2011).Han menar att liberaler bär en stor del av skulden för slaveri och kolonialism och även för grym exploatering av människor i de mest utvecklade länderna.   
Revolutionen 1688 var en seger för idén om den begränsade staten, där regeringsmakten är kontrollerad och utövad under lagen. Det civila samhället sågs som i stor utsträckning självstyrande, särskilt när de ekonomiska förloppen började uppfattas som ett system med förmåga till självkorrigering. Men England var extremt ojämlikt, där fanns privilegier och hierarkier, med gränslös rikedom och fattigdom sida vid sida. I parlamentetet behärskade högadeln både överhuset och underhuset. Egendom skyddades effektivare än under det kungliga tyranniet.
Förskjutningen från kung till parlament och domstolar, och från stat till civilt samhälle, gav England anseende som det friaste landet i Europa, samtidigt som alltfler engelska slavskepp seglade över Atlanten. Från 1776 var Amerikas Förenta Stater den stora liberala förebilden. I hälften av delstaterna härskade slaveriet, och tre av de fyra första presidenterna var slavägare.
Principiellt och filosofiskt var slaveriet oförenligt med Lockes rättighetsliberalism och Amerikas självständighetsförklaring: all men are created equal. Men Locke medgav undantag, fångar som tagits i ett rättfärdigt krig var naturligen slavar. Han beskrev indianerna i Amerika som ”icke hörande till resten av mänskligheten”. Gud hade befallt människorna att föröka sig och uppfylla jorden, då kunde han inte ha menat att jorden skulle förbli gemensam och obrukad. Jorden borde tillhöra de flitiga och företagsamma. Locke legitimerade europeisk kolonisering av länder befolkade av indianer, svarta och aboriginer, och samtidigt minskade han ägandets sociala plikter, som varit viktiga under medeltiden.
Losurdo visar att många företrädare för de länder som ansågs fria – the community of the free – försvarade både slaveri och underkuvande och fördrivning av urbefolkningar, så kallade barbarer. Allas lika rätt till frihet togs inte på allvar. I det civila samhället härskade en patriarkalisk tradition och en rättspraxis, common law,som innebar strängt husbondevälde. Arbetare vilkas enda brott var arbetslöshet och fattigdom kunde gripas för lösdriveri och sättas i fängelse. Den engelska örlogsflottan brukade under 1700-talet kidnappa fattiga unga män för att fylla behovet av manskap. Fattigvårdslagen 1834, som inspirerades av utilitaristerna kring Bentham, införde arbetshus som gjordes så avskräckande som möjligt för att även en svältlön skulle framstå som attraktiv. Deportation till kolonierna, som ofta innebar servitude på gränsen till slaveri, användes som påföljd för obetydliga brott.
Losurdo återger Marx tes att sociala relationer, enligt det borgerliga samhällets uppfattning och politiska teori, ”endast har privat betydelse, inte politisk betydelse”. Försvaret för slaveri gick ut på att det var en patriarkalisk relation inom det autonoma civila samhället. När Losurdo förknippar liberalismen med slaveri syftar han inte på ”det liberala tänkandet i dess abstrakta renhet” utan på ”den liberala rörelsen och det liberala samhället, i deras konkreta realitet”. Det liberala samhället är för honom detsamma som det borgerliga samhället enligts Marx, vilket innebär en vid definition av ordet liberal. Han låter även de konservativa engelsmännen Edmund Burke och Benjamin Disraeli liksom sydstatsamerikanen John Calhoun stå som företrädare för det liberala samhället.
Men ”den liberala rörelsen”, som Losurdo också nämner, var något annat. Den stod i opposition mot det konservativa etablissemanget och blev i England ett politiskt parti först under 1860-talet. Dess rötter fanns i långvariga striderna om reformering av parlamentet och om spannmålstullens avskaffande, och de fanns i de fria religiösa samfunden och bland de filosofiska radikalerna, där John Stuart Mill angav tonen. Den liberala rörelsen var emot slaveriet och betraktade ofrihet som orsakats av maktrelationer i det civila samhället som ett politiskt problem – inte som någonting av enbart privat betydelse. Mill krävde att staten strikt kontrollerar den makt den tillåter vissa människor att ha över andra. Med rätta betecknar Losurdo detta som ett nytt paradigm. Liberalen J. A. Hobsons bok Imperialism 1902 var ett svidande angrepp på den brittiska kolonialismen; boken inspirerade bland andra Lenin.
Men onekligen fanns det liberaler som svävade på målet i fråga om slaveriet. Lord Acton var emot ”ett kategoriskt förbud mot slaveri”, som han ansåg uttrycka ”en abstrakt, idealistisk absolutism”, och han beklagade sydstasternas nederlag i det amerikanska inbördeskriget.
Tocqueville är den filosof Losurdo helst citerar. Han var en fullfjädrad fransk imperialist och betraktade araber i Nordafrika ungefär som amerikanska kolonister såg på indianerna. I Amerikaboken diskuterade han utförligt slaveriet och rasfrågan och bekände att han inte trodde att vita och svarta någonsin skulle kunna leva ”på jämlik fot”. Han ansåg att slaveriet hindrade landets utveckling men förstod inte hur det skulle kunna avskaffas utan katastrofala effekter. I nordstaterna höll man isär raserna, och Tocqueville ansåg att de svarta där levde snarast sämre än slavarna i södern. Som bevis åberopade han deras högre dödlighet. Åren före inbördeskriget ansåg han att nationens enhet och stabilitet var värda priset av fortsatt slaveri.     
Losurdos bevisning är ibland pinsamt svag. Han skriver att Benjamin Constant hyllade Amerika som ett storslaget exempel på den moderna friheten, men han nämner inte att Constant drev ett personligt korståg mot den franska slavhandeln. Han påminner om att Mill som hög tjänsteman i India House försvarade brittisk kolonialpolitik och ansåg att despotism är ett legitimt styrelsesätt när det gäller barbarer. Mill skrev: ”Frihet, som princip, kan inte tillämpas där människor är ur stånd att förbättras genom fri och jämlik diskussion”. Men han bestred, som Ryan påpekar, att stater har rätt att lägga under sig primitiva länder och folk. Han försvarade den engelska politiken i Indien som det bästa alternativet i ett läge där kolonialförvaltningen redan var etablerad och hade full kontroll. Målet måste vara en utveckling till självstyre. Slaveriet fördömde Mill i hårdast möjliga ordalag.
Upplysningens sekularism kan ha rivit undan vissa moraliska spärrar. Även om antikens slaveri avvecklades endast gradvis under medeltiden, var slavsystemet då inte grundat på rasism. Det strikt kommersiella slaveriet med afrikaner, som transporterades under ohyggliga förhållanden över Atlanten till socker- och bomullsplantager i brittiska och franska kolonier, hörde den nya tiden till.
Påven Paulus III bestraffade 1537 slavägande kolonister genom att avstänga dem från sakramenten. I det katolska, antiliberala Latinamerika blev slaveri mindre satt i system än i Karibien och USA, och där fanns inte heller samma motstånd mot rasblandning. Slaveriet upphörde tidigare i Latinamerika än i det Locke-liberala USA, utan något stort inbördeskrig. När USA erövrade Texas från Mexiko återinförde man slaveriet där. Det är en rimlig förmodan att katolicismen både under medeltiden och senare motverkade den mest hänsynslösa formen av exploatering av människor. Kristna grupper var ledande i brittisk och amerikansk abolitionism, kamp mot slaveriet. Det brittiska förbudet mot slavhandel 1806 och förbudet mot slaveri i kolonierna 1833 var första gången i historien som en fredlig solidaritetsrörelse lyckades besegra hela det politiskt och ekonomiskt styrande skiktet. Abolitionismen blev förebilden för alla folkliga ideella kamporganisationer: feminismen, nykterhetsrörelsen, rösträttskampen, fredsrörelsen med flera.
Men Losurdo menar att kristet inflytande kunde gå också åt andra hållet. Puritaner i Amerika och boer i Sydafrika inspirerades av Gamla testamentet och trodde sig vara av Gud utvalda. I skapelseberättelsen förbannade Noa sin sonson Kanaan, son till Ham: ”en trälars träl vare han åt sina bröder”. De av Gud utvalda erövrade senare Kanaans land och tillintetgjorde med svärd alla dess invånare: Hams ättlingar, hamiterna. Träldom och massmord har gammaltestamentlig sanktion.
De som intellektuellt grundade den västerländska liberala moderniteten hade ibland bisarra idéer och oftast en pessimistisk syn på den mänskliga naturen. Det stora gemensamma projektet handlade om hur ett samhälle måste organiseras, med vikter och motvikter och rättsliga garantier, för att personlig och politisk frihet ska vara möjlig. I alla skeden har frågor om sekularism, religionsfrihet, trosfrid och religiös tolerans utmanat liberaler, i dag särskilt genom att den islamiska kulturens närvaro i västländerna. Där svävar liberalismen på målet.
Detta möte mellan sekulär demokrati och islam är en del av det större problemet att de liberala tänkarna nästan alltid utgått från befintliga, oftast ganska homogena, stater.  Även moderna filosofer som Hayek och Rawls har tagit den suveräna staten för given. Det finns filosofer, främst Kant, som analyserat villkoren för internationell fred och som hävdat universalism i värdefrågor, men i stort sett saknas en liberal ideologi för globalisering och övernationella organisationer med verklig makt, som EU och Nato. Då blir tillfälligheter styrande.
Är inte den europeiska finanskrisen ett exempel på att nationella maktintressen helt tagit över? Valutaunionen infördes genom Maastrichtfördraget som en följd av kommunismens fall i Europa. Som villkor för en tysk återförening krävde Frankrike att Tyskland skulle ge upp D-marken och Bundesbank. Folkomröstningar om fördraget hölls bara i Frankrike, Danmark och Irland. Det var nästan uteslutet att tyskarna skulle säga ja i en folkomröstning.
Euron hade svag legitimitet och var tvivelaktig från liberal synpunkt. Det system man övergav var infogat i demokratiska processer och var mer självreglerande och mer förenligt med marknadsekonomi än valutaunionen. Marknadskrafterna bestraffade stater och finansiella institutioner som brast i fråga om ekonomiskt ansvar och omdöme, genom stigande ränta, fallande valutakurs och inflation. Det tyska näringslivets styrka ökade successivt D-markens värde, vilket gjorde det lättare för företag i andra länder att konkurrera. Maastrichtfördraget satte dessa mekanismer ur spel. Valutaunionen var tänkt att föra länderna närmare varandra men blev i stället en källa till konflikter. Nu försöker man rädda euron genom ökad politisk centralism, där byråkratisk kontroll ska ersätta marknadens disciplinerande kraft. Liberaler borde ha reagerat redan från början – men var fanns de politiska analytiker med erkänd auktoritet, flerdimensionellt tänkande och förmåga att enkelt förklara det som borde fälla utslaget? Kort sagt, var fanns liberala filosofer?    
Idéhistoriker som Ryan och Losurdo visar hur filosofer från sent 1600-tal till tidigt 1900-tal kunde prägla det politiska idéklimatet. En av de sista var John Dewey, den amerikanska liberalismens filosof under 1900-talets första hälft – det har sagts att ingen stor fråga ansågs färdigdiskuterad förrän han hade yttrat sig. Av Ryans stora biografi 1995 framgår att Deweys anseende dalade kort efter hans död 1952, när filosofi hade reducerats till begreppsanalys och logisk positivism. Tänkare som Adam Smith, Tocqueville och James Madison finns kanske även i vår tid, men vi upptäcker dem inte, och få inser hur mycket som ännu finns att lära av stora andar i det förflutna, vare sig vi håller med dem eller inte.

Svante Nycander

 

tillbaka till arkiv