12/9 2000; De borgerliga borde respektera Persson; DN-kolumn; Svensk politik

 

De borgerliga borde

respektera Persson

 

Att socialdemokrater suckar över Göran Persson är inte svårt att förstå. Det var ett sådant missnöje, lika naturligt och lika tanklöst, som fick norrmännen att byta ut Thorbjörn Jagland mot Jens Stoltenberg. Men jag begriper inte det borgerliga klankandet på en politiker som så tydligt strävar att befria svensk politik från skadliga ideologiska blockeringar.

  Jag menar inte att Göran Persson är en förlorare och att de borgerliga borde vara nöjda av det skälet. Det är för tidigt att räkna ut honom som valstrateg och röstvinnare. Den mot slutet så populäre Gunnar Hedlund hade varit partiledare i nästan tio år när han första gången vann ett val.

  Göran Persson är mera resultatorienterad och friare från skygglappar än sina föregångare. Under hans inflytande har socialdemokratin anpassat sig till en mängd strukturreformer, som antingen beslöts av de borgerliga 1991-94 eller till sin karaktär är mer höger än vänster: privatiseringar och avregleringar, en riksbank med entydigt ansvar för penningvärdet, en stram budgetordning, ett självständigt arbetsgivarverk (som regeringen inte ens utnämner chefen till), frihet för bemanningsföretag, ja till EMU med mera. Även utrikespolitiken har under hans tid varit mer balanserad och mindre ideologisk än förr, till exempel i fråga om mellanöstern.

  Perssons konfrontation med LO om sparprogrammet väckte skadeglädje bland de borgerliga, men den var nödvändig. LO lärde sig att bli mer varsam med sin makt, även om det inte såg ut så då. Lika berättigad är hans kritik nyligen mot vänsterpartiets populism och opportunism. Vad har borgerliga debattörer för anledning att håna honom för den?

    Tage Erlanders och Olof Palmes breda register rymde en myckenhet av myter och misstänkliggöranden, illvilja och vädjanden till fördomar. Ingvar Carlsson var en förvuxen SSU-ordförande. Han var mest sig själv i de socialdemokratiska återställarna efter 1994, som skulle radera ut spåren av borgerligt inflytande. Han skulle instämma i Lars Engqvists tes i en ny bok att socialdemokratin måste hitta tillbaka till sin ”traditionella klassanalys”. Råare uttryckt: partiet måste på nytt vädja till klasshatet. Engqvist är kritisk mot att Persson undviker att göra det.

    Socialdemokratin samarbetar med vänsterpartiet, men det sker av nödtvång, och Göran Perssons ambition är uppenbarligen att vara och framstå som en medelvägens man. Där möter han i dag ingen konkurrens, eftersom de borgerliga har evakuerat mittfältet. Perssons gynnande av miljöpartiet framför vänsterpartiet är en del av mittenstrategin.  

Tage Erlander skrev i en artikel i Tiden på femtiotalet att folkpartiet gick framåt när avståndet mellan socialdemokraterna och högern är litet och tillbaka när avståndet är stort. Ett parti i mitten har normalt fördel av att motsättningarna tonas ner. Det verkar mindre kluvet då och vinner sympati på att representera samförstånd och ett tilltalande både-och. Erlanders strategi mot utmanaren Bertil Ohlin var att alltid hålla ett stort avstånd till högern, vilket skulle tvinga folkpartiet till ett omöjligt val.

    Socialdemokraterna och moderaterna har närmat sig varandra under senare år, en mängd traditionella konfliktfrågor har ingen aktualitet. Kristdemokraterna, folkpartiet och centern kunde tjäna på den relativa avspänning som råder och vinna gehör för att vi inte med nödvändighet måste välja antingen rättvisa eller individuell frihet.

    Men det sker inte. Alf Svensson har dödförklarat ”mitten”, och hans ambition är att bli statsminister i en ny fyrklöverregering, vilket endast kan leda till en förskjutning åt höger: ska Svensson vara statsminister, måste moderaterna vinna desto mer i sakfrågor.

Alf Svensson och Göran Hägglund, kd:s gruppledare i riksdagen, skrev häromdagen i Svenska Dagbladet: ”Kristdemokraterna anser att det måste vara varje arbetstagares individuella rättighet att frivilligt avstå från förmåner som följer av kollektivavtalet.” Annars blir kollektivavtalet ”en tvångströja och ett omyndigförklarande”.

    Med detta tar kristdemokraterna steget över i nyliberalismen. I likhet med moderaterna vill de slå sönder kollektivavtalssystemet. Om en arbetsgivare fritt kan komma överens med varje anställd om sämre villkor än de som avtalats med facket, blir kollektivavtalet meningslöst – även som grund för fredsplikten. Så antifacklig är inte ens den amerikanska arbetssrätten.

    Det finns mycket kritiskt att säga om den arbetsrätt som tillkom på sjuttiotalet. Men kollektivavtalssystemet har funnits i mer än hundra år och är av stor vikt för de anställdas rättigheter.

     Vad säger folkpartiet och centern? Inser de faran i att ingå i ett fast högerblock, som alla fackliga organisationer kommer att uppfatta som ett hot mot själva grunden för deras verksamhet? Härskar nyliberalismen på detta centrala område, kan samma idéer snart prägla resten av politiken. Lars Leijonborg och Lennart Dahléus är nästan osynliga i dag. De borde visa att det fortfarande finns något som kan kallas borgerlig vänster och börja konkurrera med Göran Persson om kontrollen över mittfältet.

SVANTE NYCANDER